Att äga plastbiten. (Mjukstartar bloggen igen)

Sömnen

Sömnen har alltid funnits. Ulf Lundell skrev om sömnen redan i början på åttiotalet.

Sömnen avhandlas i första Matrix filmen, där vi människor porträtteras som att vi lever våra liv, fast inte i den verkliga världen, utan i ett liv som sömnen har lurat oss att tro är på riktigt.  I sömnens värld föds vi, konsumerar, blir kära, får våra värderingar av marknaden och strävar efter Sömnens belöningar.

Vi tror att vi lever våra liv, men det är en illusion.

I The Matrix så ligger våra kroppar egentligen i kapslar som sovande kollin, som batterier, vars enda funktion är att ge näring åt ett högre rovdjur.

Liknelsen i den filmen, är att vi bara tror att vi lever. Egentligen är vi bara kollin som används  som plånböcker åt en marknad som när sig på att dra ur oss all energi samtidigt som den ger tillbaka belöningar i form av dokusåpor, Melodifestivaler,  kapitalvaror och bilar, så att vi ska känna oss tillfredställda. Vi rycker spastiskt, super, får utlösning, gifter oss, tillfredställer våra begär, sover i Sömnens famn, viljelösa och ovetande.

Säg mig, vad skulle du helst vilja ha? En miljard kronor och obegränsat med lyx eller en riktig relation med den du älskar och ett rikt känsloliv?

En miljard givetvis. Sömnen har ju lärt oss det.

Sömnen, är till för att du aldrig ska tänka eller reflektera. Den är till för att du ska drömma om ett bra bröllopp ett par barn och ett dubbelgarage i stället för att du ifrågasätter vad som styr dig.

Sömnen är det som ser till att du tittar på Paradise Hotel i stället för att fråga dig varför ni inte ligger eller pratar med varandra längre. Sömnen, ser till att du inte längre känner den du älskar. Sömnen, tränger sig in via Söndagsbilagor, Äntligen hemnma-program och lånelöften. Sömnen är  det som ser till att du har en klump i magen och vagt anar att det kunde vara annorlunda.

Sömnen, vill inte att du vaknar.

Du ska bara sova, konsumera och rösta rätt ett helt liv, sen ska du dö.

Vill du vakna? Eller är det för jobbigt?

/S

iPod 1983 hette Sony Walkman

Popkulturen är vår kultur.

 

Kanske kan bara en viss typ av människor förstå storheten i att kliva in i en loge på ett hak i Sundsvall och hitta denna tavla.

Vad som händer i huvudet är svårt att förklara. Minnen från hösten 1978 tränger på. Hela min årskurs hade samlat filmisar med bilder från Stjärnornas krig i ett år sedan filmen hade premiär. I Sverige, och på landsbygden tog det på den tiden ett år för filmerna att nå den lokala biografen. Snacka om att hypen hann bli enorm.

George Lucas epos, “Star Wars”.  Ikoniserad och deklarerad som Amerikansk kulturhistoria redan på åttiotalet. Inget präglar en människa så djupt, som när hon stängs in i ett mörkt rum och ställs inför rörliga bilder i två timmar utan att störas av något annat. Historien, dramat och bildkonsten är omöjlig att fly från. Kampen mellan ont och gott. Scenografin som man lärde sig uppskatta som äldre. Skådespelarna som man sedan följde i alla andra produktioner. Ett skapat konstverk som börjat i en människas hjärna och sedan förmedlats till miljarder människor och skapat ringar på vattnet i decennier. Filmmusiken ikoniserad och framförd på världens seriösaste scener. Avhandlingar skrivna om de många politiska dimensionerna i filmerna om rymdhjältarna.

Där, då, 1978 så dammade gatorna utanför bion och lukten av Raggarbilarna som gjorde sina rundor i byn doftade starkare i en 11-årig näsa än i någon annans. Sommarlukterna för evigt fastbrända i minnet. Kön utanför biografen. Faschinationen så stark redan innan så starkt att hjärtat sprängde i bröstet. Jag skulle få se Stjärnornas krig.

All denna nostalgi leder någonstans. Jag vill mena, att jag och många av mina jämnåriga tvingar begreppet “konst”  att iklä sig nya betydelser. När en filmskapare skapar ett verk som får den typen av genomslagskraft på en hel värld, så blir den en del av de gemensamma referensramarna och minnena hos en hel värld samtidigt. Det är konst. Star Wars är konst.

När två  blygsamma kompositörer i Australien (Angus och Malcom Young)  komponerar en enkel gitarrlåt och sedan framför den som ett performance inför 50 000 människor på en idrottsarena så är det givetvis konst och kultur vi pratar om.  Enligt vår generations definition. Att 40-talister och finkultur-ivrare inte erkänner det är oväsentligt. De har inte längre tolkningsföreträde. Vi är för många som växt upp underifrån. They are outnumbered. Vill vi kalla en arenakonsert med AC/DC för konst, så är det konst. Punkt.  Kulturanslagen ska från och med nu utgå från  de uppväxande generationernas referensramar och preferenser. D.v.s. i huvudsak från dem som är minst 20 år yngre än MIG. 1900-talsdesign är konst för mig. Det är min närhistoria. Det är vår närhistoria. Det borde stå italienska vespor och Bernadottes hushållsredskap på dagens museer.  Jerry Williams Zuzuki från 1983 borde stå i glasmonter på Nationalmuseum. Det borde vara rundvandringar i Dogge Doggelitos barndomshem i Rinkeby.  Kulturutbudet borde idag spegla det sena nittonhundratalet i mycket större grad än det gör nu. Vi borde visa upp de som haft det största ansvaret för att vår nutida vardag ser ut som det gör idag. Bondesamhället, Mozart och Gotisk arkitektur i all ära, men allt detta var det som hade inflytande på musik, omvärld och politik för 2-300 år sedan. Det var relevant att visa upp på 1950-talet. Vi bör fokusera på att spegla VÅRA närmaste arv. Det som format den plattform som DAGENS unga lever i.

Vi borde i mycket högre grad erkänna populärkulturen som grundnorm i stället för tillbehör till den “finare” kulturen. Populärkulturen är politisk. Den ÄR samhället. Den speglar samtidsmänniskans förtjänster och tillkortakommanden ögonblickligen. Hårdrock och Internetporr. Det, är vad som ska in på konstens arenor för analys. Inte tröskor och pilspetsar.

/Stefan

Piratvåren 2009

Det känns omvälvande att konstatera att det  TV-bedövade bekvämlighetsfolket faktiskt engagerar sig litegrand.  Även om…eller om det är “trots att”..eller kanske “gudskelov” att det beror på Piratpartiet? PP får 5,1 % av rösterna till EU-Parlamentet.  Jag vet inte. Det hade fått komma från vilket parti som helst. Poängen är att det gjorde det inte. Och det smärtar mig lite, efetrsom jag önskar att det kommit från det parti jag så länge tillhört.

Det kom i stället från ett parti med smalt och tydligt fokus:

1. Värnande om den personliga integriteten.

2. Skyddande av yttrandefriheten.

3. Ett kraftigt motstånd mot digital övervakning och begränsning av individuell frihet på nätet,  i alla former, från både privata intressen och staten.

Var partiet står i andra frågor är betydelselöst, eftersom ovanstående frågor hämtar sin starka kraft från grundlag och konstitution och överordnar sig därmed alla andra mindre politiska agendor och sakfrågor. Momsfrågor, strafflängder eller biltullar är politiska lättviktare invid de allvarliga hot som just nu riktas mot medborgarna. Överstatlig informationsmakt. Begränsning och reglering av var du skriver, hur du skriver och ett förbud mot att vara anonym på nätet. Det är en lika orimlig utveckling i den digitala miljön som i den fysiska.

För de som inte har förstått det, så håller de Europeiska länderna i praktiken, och kanske utan att vara riktigt medvetna om det, att skapa ett digitalt Sovjet med ett stordator-KGB vid rodret.

Det är inte modell som ska få läggas över de demokratier vi lever i.  Aldrig någonsin.

Jag sympatiserar med ett annat parti i de allra flesta andra frågor av mindre dignitet än denna. Men just i denna fråga, är jag en sann Piratpartist.  Den här utvecklingen ska helt enkelt stoppas.

Den ska stoppas.

/S

Plötsligt, började någon att sjunga.

Gör ett tanke-experiment; -Föreställ er scenariot att till exempel tusen…Älgar (!), skulle samlas i en dalgång, nedanför en avsats där en grupp på fyra älgtjurar och en älgko står och hänger på sig gitarrerna och räknar in en låt? Nej, det går såklart inte, jag vill bara illustrera, att vi människor är den enda art där enskilda individer plötsligt bestämmer sig för att framställa musik, drama, film, tavlor, statyer, poesi, arenarock och så vidare, för att underhålla och beröra de andra i flocken. Några av oss känner ett behov av att uttrycka något för att få andra att känna något. Varför? Och behövs det överhuvudtaget? Detta inlägg handlar om oss och vår slarviga användning av kulturbegreppet.

Det började förmodligen för tiotusentals år sedan hos små grupper av människor, där någon kom på något, att slå på en trästock och sjunga ordlöst,eller måla heliga tecken på en bergvägg.

Skapandet manifesterade människan som art och utvecklade den. Kulturen skapade symboler för kommunikation och grupptillhörighet. Senare även njutning, meditation, känslosamhet och extas.

Då kommer frågan: -Varför accepterar inte de politiska och finansiella systemen i samhället konst, kreativitet och kultur som en nödvändig självklarhet liksom sjukvård och idrott? (för det gör de inte, försök inte). En del av förklaringen kanske kommer av att de tre orden “kreativitet, konst och kultur” är helt inflations-sönderfrätta av floskelfyllda finkulturmänniskor inom den gamla journalistkåren och den åldrande offentliga kulturapparaten.

Det här måste vi titta närmare på. Låt oss göra upp  med det här genom att verkligen gå igenom orden “kreativitet, konst och kultur”.

Nedan, ska vi ha en liten lektion i de olika ordens definitioner och innebörder en gång för alla:

Definitioner:

1. Kreativitet är något som skapar nytt där ingenting fanns, eller omvandlar något existerande till något annat. Kreativitet kan alltså  vara att med såg och hammare konstruera en husgrund på ett nytt sätt eller uppfinna telefonen eller sparka in en straff på ett nyskapande och oväntat sätt. En kreativ person är alltså inte alltid detsamma som en konstnärlig person.

2. Konst, är en i någon form (ljud, text, materia, bild, doft o.s.v.) gestaltad tanke, känsla eller vision från en eller flera utövande människor, som  skapar reaktioner i andra människors olika känslor genom att förmedla det utåt.

Därför är musikfenomenet “AC/DC”, som dånar ut lekfull gitarrmusik på en arena för 50 000 människor konst. De uppfyller helt klart kriterierna med råge (Liksom Mozart på sin tid). Ja. Det är konst per definition. Ett exempel på mer traditionell konst: -Den kände målaren Bengt Lindström ombads göra ett konstverk för Volvo. Han skapade då en sju meter hög staty av en hammare, med en människohand hårt knuten om skaftet och en hel riktig Volvobil som hammarhuvud. Statyn målade han sedan i klara psykedeliska grundfärger på typiskt Lindströmvis. Se där; -Provokation, från konstnärens tanke och fria vision till färdig förmedlad gestaltning. Samma logiska kedja gäller alla konstnärer. Därför är Iron Maiden, grafittimålare, Veronica Maggio, amatörfotografer, Monica Zetterlund, Entombed, Amanda Jensen och Robyn också -konst. Därför är Dansband konst. Därför är den “traditionella, etablerade fina konsten” också konst. Alla uppfyller de kriterierna i första meningen i detta stycke.

3. “Kultur” betyder inget annat än “mänsklig verksamhet inom ett visst område och en viss tidsrymd” enligt Svenska akademins ordlista. TÄnk på det. Kultur är per definition ettikettlös. Kultur är “mänsklig verksamhet inom ett visst område och en viss tidsrymd”. Vilken verksamhet som helst. -Fotbollskultur, rockbandskultur, indiankultur, fifflarkultur, samekultur, stockholmskultur, knarkar-kultur, teaterkultur, gängkultur, glasblåsarkultur, dataspelskultur, akademisk kultur, konstnärlig kultur, fyrtiotalist-kultur o.s.v. Kultur är alltså  så enkelt. Det är ingen överdrift när man säger att ordet “Kultur” innefattar allt, det är i själva verket den mest korrekta definitionen vilket bevisats i detta stycke.

Vad vill jag då ha sagt med hela detta inlägg? Jo, jag vill att handläggare, projektledare,  utövare, kanslister, politiker och chefer inom den offentliga apparaten liksom högre och lägre företagare och människor i allmänhet, ska lära sig att för djävulen sluta prata om “kultur” som om det vore något slags diffust destillat av av Norén, Bergman, Teater och Operascén, något avlägset, som inte angår allmänheten.

För det gör det. Angår allmänheten alltså. Som fan.

-När dina barn får ett nytt spel till sin Playstation konsumerar de utövad  kultur. När du tittar på en video på YouTube, så konsumerar du kultur. När du köper Springsteenbiljett så konsumerar du utövad kultur. När du ser en riksteaterföreställning konsumerar du kultur. När du hyr “Batman -The Dark Night” så konsumerar du i högsta grad kultur. När du går på Wallmans salonger konsumerar du kultur. När du går på rock-klubb i din hemstad konsumerar du kultur. När du tittar på Dansbandskampen eller Musikbyrån eller Idol, konsumerar du kultur.

Medborgare och medmänniska: -Hela ditt liv, ja hela du, är totalt omringad av kulturutövare från morgon till kväll. Du kan inte röra dig en centimeter sedan du slagit upp ögonen på morgonen utan att ta del av en eller oftast flera utövande konstprodukter, från att du läser morgontidningen till att du sätter på radion eller går ut på webben. Vi finns överallt. Ändå ser du oss inte. Faktum är, att om vi alla kulturarbetare skulle tystna i morgon, så skulle mångas liv omedelbart skrumpna ihop till ett meningslöst ingenting. Samhället skulle få punktering och rasa samman ögonblickligen.

Själen skulle fly samhället och vi skulle lämnas att bli ospeglade tomma zombies.

Konsten tillsammans med kreativiteten är limmet, kärleken, skrattet, meningen, analysen, lusten och utvecklingen av civilisationen. Det som bildar vår kultur. Vi måste värdera konsten och dess yrken på sina rätta meriter, höja statusen till en självklar och rejäl del av budgetar, anslag, inköp och utbildningsförutsättningar.

Nu.

/Stefan Hallgren

Men kämpa lite för er existens då! -Cellulosamedia.

Snälla ge oss någonting nytt. Det känns som om varenda mening som media häver ur sig idag är förutsägbar. Det är vår. Vi vet alltså att lokaltidningarna snart kommer att skriva om Studenten. För hundrade året i rad. Sedan om midsommarfyllan, sedan om festivalerna. Sedan om hösthalkan. Sedan om julruschen. Sedan om sportlovsfirarna. Sedan om studenterna. Sedan om midsommarfirandet. Varje vår så visas konfirmanderna upp. Och avgångsklasserna. Igen och igen och igen och igen. Och så vidare i all oändlighet.

Allt detta vore ju okej, om det bara inte vore så att det repeteras exakt likadant varje år. Det ser lika ut idag i tidningsmedia som när jag gick ut gymnasiet 1986. Lika cyklisk. Samma ämnen. Samma “sommarmode för studenter-reportage”. Fast det har blivit ännu värre när det gäller nyhetsjournalistiken. Nyheter som ger stora känslosvallningar exploateras ogenerat igen och igen oavsett om de har någon förankring hos dagens lite yngre läsare.
-Svartenbrandt rymde förra veckan och rånade en bank. JAMENVAFAN DET GJORDE HAN JU 1983 OCKSÅ! SLÄPP DET! Carola var med i melodifestivalen för ett par år sedan. JAMENVAFAN DET VAR HON JU 1983 OCKSÅ! SLÄPP DET! Man börjar tro att det bara är trygghetsnarkomaner som ploppar ut ur journalisthögskolorna. Redaktörerna i sin tur är rädda som skrämda harpaltar för att bredda sin journalistiska vinkel. De cementerar och konserverar journalistiken till den graden att man inte vet om man läser årets eller förra årets tidning ibland. Allt detta gör att de tappar i relevans, vilket är livsfarligt i den nya mediekonkurrensen. Om de gamla medierna inte ger sig ut på spången och blir lite farliga igen och ger oss ett kraftigt journalistiskt mervärde, så kommer vi helt enkelt att vända blicken någonannanstans.

Politiken är ensam kvar i 1900-talet.

I en tid när Socialdemokraterna är påkomna med pamp-bonus-sjuka och högerregeringen agerar som ide-fattiga strutsar, var ska vi då vända oss? KD och Centerpartiet skulle åka ur riksdagen om det var val idag och VP/MP släpar mest med som något slags tillbehör som tappat all momentum i sin politik.

Vi står med en gammal politisk kultur som ingen privatperson ids engegera sig i längre. Förtroendevaldas stolar gapar tomma och den rest som sitter kvar och bestämmer fick sin världsbild formad under Fälldin och Palme. För 40 år sedan. Hur i alla världen tror de att vi ska kunna tycka att de och det de håller på med är det minsta relevant för vår vardag? Hur ska det kunna stimulera oss till engagemang? Hela politiken är idag som “någon annans spelplan”. Alla andra i samhället har gått vidare,  men de som bestämmer sitter tjurigt kvar i det numera tomma folkhemmet.

Det känns som om sveriges demokratiska apparat har tagit ut skilsmässa från sina väljare.  Politiken känns lika avlägsen som företag som Ericsson eller SAS. Avskilda bolag där vi inte har något inflytande i styrelserummen.

I sin avlägsna värld, så inför de övervakningslagar, belönar sig själva, pratar om sig själva, marknadsför sig själva, som vilket privat företag som helst. “Vi” i definitionen “väljare och medborgare” har fått sparken och står ointresserade vid sidan om och konstaterar bara vilka galenskaper som pådyvlas oss gång på gång.

Det gör att privatpersoner  idag inte längre avundas de som fått förtroendeuppdrag eller känner samhörighet med de som i närpolitiken  representerar ett parti. Man betraktar dem med ett lojt  “jaja, kul hobby, men påverka kan de ju inte, det är ju tio personer i toppen som bestämmer med oinskränkt makt  i alla fall” Vi kan och vill inte delta längre, så vi ställs inför fullbordade faktum gång på gång.

Här kanske en indignerad politiker säger “jamen det är ju bara att gå med i ett parti och börja påverka själv”

Då svarar jag;  ”spela för fan inte DET kortet gång på gång, för ni vet att det är ett helt poänglöst argument på grund av att dagens människor inte VILL delta på nuvarande premisser och det är politikernas sak att ändra dem. Vi (ja, jag är också politiker, dock en väldigt motvillig sådan) måste erbjuda en ny form!

Den gamla folkrörelse-organism som politiken en gång var, är borta, död, ointressant inaktuell och kraftlös och det blir allt värre i en utveckling som är helt irreversibel.

Lösningen på allt detta är att låta systemet braka samman och reformera hela partisystemet nerifrån och upp. Som en gammal byggnad som ersätts med en nybyggd, modern och attraktiv plats med helt nya utrymmen och en helt ny kultur.

Svensk politik måste för det första “Internetifiseras”. De inre handläggnings- och röstningsprocesserna om olika frågor i stort och smått, kommun, riksdag och landsting, måste i högre grad flyttas över i en e-miljö, där vi som är politiskt aktiva kan följa beredningar och delta  via system som kan liknas vid avancerade affärssystem i vår dator. Politiker ska få elektroniska säkra ID så att vi kan logga in och verka hemifrån i högre grad, medan ärenden bearbetas, värks fram, kommuniceras och handläggs.  Det skapar transparens och realtidsmedverkan. Fysiska möten ska endast vara nödvändiga vid de formella klubbningarna eller vid röstningsförfaranden.

Jag är aktiv politiker, men jag vill inte vara med i den gamla politiska kulturen längre, jag vill bara använda min kunskap och expertis till att arbeta och lämna mitt arbete som bidrag till processen. Inga torgmöten med megafoner, inga valstugor, inga kursgårdar, inga kafferep, inga peppningsläger.

Tänk på följande: -Media har bytt arena. Näringslivet har bytt arena. Medborgarna har bytt arena. Vi har 100% täckningsgrad av Internet idag hos alla röstberättigade medborgare upp till c:a 65 år. De som är över 65, kan få särskilda manuella sätt att delta, rösta och hjälpas in med sina åsikter, men HUVUDDELEN av det Svenska landet har flyttat ut på Internet.

Alla aktörer har flyttat, men inte politiken.

Förr i tiden satt alla i samma enorma arenda som vårt fysiska land utgjorde och deltog i demokratin på samma villkor. Nu har alla andra aktörer, ja till och med själva publiken, gått till en annan arena, medan den gamla politiken sitter kvar på ett folktomt stadium och delar ut pappersbroschyrer och bjuder på kaffe.

Det är precis där, som dagens demokrati-brist uppstår. De gamla politikergenerationerna har tjurigt tagit med sig politiken och låst in sig i ett rum där ingen annan uppehåller sig längre.

De håller demokratin gisslan, de undanhåller medbestämmanderätten över samhället från alla under 50 år.

Det, mina vänner. Måste få ett slut.