Sömnen har alltid funnits. Ulf Lundell skrev om sömnen redan i början på åttiotalet.

Sömnen avhandlas i första Matrix filmen, där vi människor porträtteras som att vi lever våra liv, fast inte i den verkliga världen, utan i ett liv som sömnen har lurat oss att tro är på riktigt.  I sömnens värld föds vi, konsumerar, blir kära, får våra värderingar av marknaden och strävar efter Sömnens belöningar.

Vi tror att vi lever våra liv, men det är en illusion.

I The Matrix så ligger våra kroppar egentligen i kapslar som sovande kollin, som batterier, vars enda funktion är att ge näring åt ett högre rovdjur.

Liknelsen i den filmen, är att vi bara tror att vi lever. Egentligen är vi bara kollin som används  som plånböcker åt en marknad som när sig på att dra ur oss all energi samtidigt som den ger tillbaka belöningar i form av dokusåpor, Melodifestivaler,  kapitalvaror och bilar, så att vi ska känna oss tillfredställda. Vi rycker spastiskt, super, får utlösning, gifter oss, tillfredställer våra begär, sover i Sömnens famn, viljelösa och ovetande.

Säg mig, vad skulle du helst vilja ha? En miljard kronor och obegränsat med lyx eller en riktig relation med den du älskar och ett rikt känsloliv?

En miljard givetvis. Sömnen har ju lärt oss det.

Sömnen, är till för att du aldrig ska tänka eller reflektera. Den är till för att du ska drömma om ett bra bröllopp ett par barn och ett dubbelgarage i stället för att du ifrågasätter vad som styr dig.

Sömnen är det som ser till att du tittar på Paradise Hotel i stället för att fråga dig varför ni inte ligger eller pratar med varandra längre. Sömnen, ser till att du inte längre känner den du älskar. Sömnen, tränger sig in via Söndagsbilagor, Äntligen hemnma-program och lånelöften. Sömnen är  det som ser till att du har en klump i magen och vagt anar att det kunde vara annorlunda.

Sömnen, vill inte att du vaknar.

Du ska bara sova, konsumera och rösta rätt ett helt liv, sen ska du dö.

Vill du vakna? Eller är det för jobbigt?

/S