Det separeras runtomkring mig. Vänner och par bryter upp och det är ju ofrånkomligt att man tar del av deras historier. Det skapar mycket tankar. Varför håller det inte? Varför tar näringen i relationen slut?

Vad som verkar förena många av dem är i alla fall att paren tvingat fram en bild av vad relationen måste innehålla väldigt tidigt. Innehållet i önskningarna utgörs av bilder som ofta världen omkring oss visat oss innan.
Liksom…vad vi “ska” längta efter. Bara vi uppnår den bilden tror vi, så skapas mötet, ärligheten, lyckan och den fina relationen automatiskt.

-Bara vi HAR ett gemensamt hem att renovera så kommer lyckan när vi pysslar tillsammans.
-Han; Bara jag HAR en såndär smal Söndagsbilage-tjej med inre styrka och en mystisk kvinnlighet att utforska blir jag lycklig.
-Hon; Bara jag HAR en snäll och generös manlig man med charmig skäggstubb och avgrundsdjup blick så blir jag lycklig.
-Bara vi HAR ett barn så kommer vi närmare varandra.
-Bara vi HAR ett rostfritt kök och vi kan sitta och prova de där röda vinerna vi såg på morgon-TV häromdagen i ett fint designat hem så blir vi lyckliga.

Ser ni innebörden i vad jag skriver ovan?

-Lyckan blir tyvärr mycket tydligt avhänging gemensam sysselsättning, ytligt påklistrade egenskaper hämtade från medias idealbilder, livsprojekt och ägande av vissa saker.

Jag skrev däremot inte ett ord om relationens verkligt nödvändiga kvaliteter mellan kvinna och man. Som mod, intimitet, sårbarhet, ärlighet uppoffring, tolerans,generositet, förståelse, INNERJAGS-KOMMUNIKATION och beslutsamhet.

Det är som om kvinna och man möts idag genom allt ytligt de projicerar på varandra, som de uppfostrats till eller läst om som lyckoformler.

Och så träffas de, sätter igång att förverkliga allt det där, och upptäcker, att lyckan inte finns där när de kommer fram. När köket är byggt, barnen fått sin dagisplats och hel- och halvtidsjobben och ett par sjyssta hobbies är säkrade.

“Empty on arrival.” Det fanns inget där längst in som var kärlek eller ett riktigt möte väl förälskelsen lagt sig och målen uppfyllda.

Vet ni varför?

-Det beror på att vi är skitdåliga på att mötas på riktigt. På riktigt. På riktigt.
När förälskelsen går i stå efter ett tag, så fylls båda var för sig av en känsla av instängdhet och en missriktad längtan efter “självförverkligande”, när det är “tillsammansförverkligande” som vi borde sträva efter.

En djup kärlek som ger en tillfredsälelse hela livet och har kvaliteter som består finns inte att hitta i de vanliga sätt vi raggar, fiskar och möts på. Inte en chans i helvete att det finns där.

Det enda som händer är att man håller sig upptagen av diverse omständigheter så länge det går för att inte tvingas titta på faktumet att själva centrumet av relationen sedan länge är…tomt eller kanske till och med var tomt redan från början.

Relationen byggdes av projicerade drömmar, attraktion och själlöst avklarande av de glassiga månadsmagasinens lyckopoäng om inredning, sexliv och karriär.
När det inte går att sträcka ut det låtsaslivet längre, när strängen brister, så faller relationen och ännu ett hus blir till salu och två människor står handfallna och frågar sig varför det inte fungerade. Och så går de och söker en “ny” och börjar om samma återvändsgränd-process en gång till. Tills det huset också blir till salu.

Det finns inget att hämta där. Alls. Det är att bara förbruka värdelös tid om och om igen. Ska du möta någon och bli lycklig på riktigt i en relation som består, så är det the hard way som gäller.

Kvinna och man MÅSTE först fixa sina respektive neuroser från uppfostran och uppväxt helst INNAN de möts. Om de ska kunna älska. Alla hålen som gör ont måste repareras. För med de hålen kvar i en, så går det inte att älska fullständigt. Känslolivet blir inte komplett. En kärlek mellan kvinna och man kan inte bara bygga på “komplettering av varandra” och “han/hon är den halva jag saknar” eller “vi tröstar varandra” o.s.v. Det faller ju på sin egen orimlighet.

Om parterna bär med sig mobbingminnen, svag självkänsla, övergreppshistoria, alkisföräldrar, duktig-flicka-syndrom, svartsjuka, karriärfixering eller mannen bär med sig våldstendenser eller vad som helst i den stilen in i relationen, så kommer de trasigheterna förr eller senare att även trasa sönder relationen på det ena eller andra sättet. Oundvikligen.

När man har fixat ovanstående, genom personlig utveckling, terapi eller andra sätt, så måste man sedan lära sig att blunda för idealbilderna som marknaden slänger på oss. Sedan måste man öppet dela varandras fulaste egenskaper, förstå dem, göra sig av med de man kan och förlåta dem. Sedan måste man lära sig älska de som ändå blir kvar.

När allt det är gjort, men inte förr, så kanske kanske det där huset aldrig blir till salu.
Då kanske du får behålla lyckan. Då finns i alla fall en snöbolls chans i helvete att relationen ska kunna bli lång och lycklig (om man underhåller den).

Om två människor möts i vilken ålder som helst utan att att fixat allt det här, så finns helt enkelt inte förutsättningarna för en riktig relation där från första början.
Det blir bara en lång period av ett grandiost låtsande, lappande, lagande och förr eller senare manipulation och (själv)bedrägeri rakt in i separationsväggen.

Empty on arrival.

Det märkligaste är, att vi inte stannar, bromsar och ändrar allt det här innan vi går in i nästa relation…utan letar bara en ny start igen med en ny människa.

Att göra om samma misstag med.

Uppleva samma smärtor med.

I all evighet.

I onödan.

När kärleken och lyckan egentligen bara sitter där och väntar på att vinnas. Bara några beslut bort. Bara några ändringar och lärdomar bort.

/S