Rivstart.

Måndagar har en tendens att starta plötsligt och accellerera i min värld.

Som om helgen ackumulerat ett övertryck av kommunikation och uppgifter under ledigheten och när Måndagen kommer är det som att öppna en flaska läsk som legat i en varm bil en hel dag d.v.s. man blir oväntat översköljd av klibbigheter.

Fick höra i typ tredje led i helgen att jag utpekats av en förorättad läsare för att vara skribenten som skriver anonyma och underfundiga elakheter om lokala kändisar och fenomen i tidningen Storsjön.

Förstå nu detta en gång för alla; -På det är svaret Nej, Nej, Nej och Icke. När jag skriver något någonstans finns det alltid en bild på min nuna och mitt namn intill texten och jag har inget uppdrag av dem.

Desstom vetefan om jag skulle våga skriva som det görs i de texterna. Det var mycket länge sen jag läste humor-kåserier med sådant svindlande risktagande i en svensk småstad. Klart uppfriskande, men det är alltid nästan så man kisar lite och håller andan när man läser. Jag älskar den lilla kittlingen i magen. Medveten avvägning och (ibland) anonymisering gör att texterna för det mesta dessutom klarar sig på rätt sida förtalslinjen.

Jag skulle nog tro att en del blir sårade emellanåt, men vafan, det är ju bara text i ett kåseri. Jag utpekades som “Östersunds Vincent Vega” (från Pulp Fiction) en gång och bubblade på den fiktive och ärkehomosexuelle kåsörens “hunklista” i ett nummer.

Absurd överfallshumor av rang! Lite Cirkus Cirkör i textform.

Ni förstår, små städer har en tendens att växa fast. Både gällande nätverk, normer, maktstrukturer och kollektiva åsiktsriktningar. Det är en tröttsam tendens, som i värsta fall hindrar både människor och ekonomi att utvecklas. Får det hålla i sig tillräckligt länge, så startar i stället förr eller senare en framförallt social tillbakaveckling av det lokala samhället.

Därför, måste det finnas inslag av en någorlunda oberoende press som är djävligt obekväma. Som tittar från ett lite annat håll än de de etablerade, äldre medierna som många gånger sitter i en marknadsmässig- och redaktionell gisslansituation där de inte riktigt får vara de publikationer de skulle vilja längre.

Utmanande konkurrenter kan ge dessa lokaltidningar ett välkommet alibi att starta en utvecklings och vitaliseringsprocess igen. I bästa fall.

Det brinner inte nog inte lika hett på landets lokaltidningar som det gjorde på t.ex. 80-talet. Risken finns att dessa publikationer börjar skriva sin egen, kompisarnas och annonsörernas agenda och reduceras till att vara bara textfabriker och löneutbetalare. Det önskar jag dem inte. Jag älskar tidningsmediet och beundrar kompetensen och hantverket hos (till skillnad från mig) riktiga skribenter. Jag har vänner på ett antal av de gamla tidningarna som jag önskar en bra arbetssituation och intressanta dagar på jobbet.

…det är förmodligen lika överallt numer.
Så fort man påtalar för gamla medier (oavsett om det är radio, TV eller tidning) att deras samhällsbevakning har blivit redovisande i stället för granskande så säger de alltid “vi har inte resurser längre att göra grävjobb”. Jag vet inte om det argumentet håller riktigt. Det är inte “grävjobb” att ställa obekväma, krävande och utvecklande frågor, de där _extra_ frågorna till en politiker i vilken vardagsintervju som helst!

Det har ju gubevars smugit sig in en likriktande symbios mellan politik, pengar och media ända ner till lokal nivå. Som om det står “gunga inte båten, då får du fan sparken” i anställningskontrakten numer.

Den lilla människans sista utpost, hopp och försvarare mot makten; den oberoende pressen, har lite problem med rösten.
Jag hoppas att någon har en Läkerol till hands.

/S