Just like…that.

Det är mest bara liv som passerar.

Minns det. Minns det.

En avlägset bekants dotter hängde sig igår.

För några veckor sen hängde sig hans son.

Båda tonåringar.

För något år sedan, så dog ett annat av hans barn i sjukdom.

Det gav mig ett litet perspektiv idag.

I det här och många andra län, så går det omkring människor och tycker att en massa saker är viktiga. Vad någon sa om en igår. Att ett annat parti i dett pyttelilla kommunfullmäktige bråkade om någon petitess. Vad näringslivschefen slirade om under en after work. Att det ska byggas ett stort höghus någonstans. Med ett himla hallå ikring. Petitesser och oviktigheter. Mänsklig kramp av att behöva manifestera sig själv.

Men idag, så insåg jag, att varje förälder kan av slumpen närsomhelst, förlora sitt barn, sitt äktenskap eller sin karriär. Just like that. På ett ögonblick.

Fångade i strömmen, enligt sin egen uppfattning osårbara, fängslade i sin framgång eller sina neuroser, så förblir alla blinda, men en vacker dag så kan de finna sitt barn hängande i ett rep på rummet. Just like that. Tydligen.

“Det händer inte mig, vi har en fin relation i vår familj”.

Yeah, right. Är du säker på att du inte missat något? Är du DÄR?

Det kanske händer på ett annat sätt. Du vaknar upp till insikten till en otrohet, ett bedrägeri, ett baktaleri eller ett barn som fått lite för lite uppmärksamhet och plötsligt måste in på ett behandlingshem.

Ingen går säker.

Vi är bara här en kort stund. Vi väljer varje ögonblick hur vi behandlar oss själva, världen och våra barn. Varje ögonblick. Väljer vi. Om vi är onda eller goda. Bygger eller raserar. Vi väljer.

Om vårat fokus stannar för mycket på våra egna smärtor och behov, så glider samtidigt något annat oss ur händerna. Obevekligt.

När längtan efter karriär, fullmfillment och självförverkligande pågår, så glömmer många vad det enda viktiga i ett liv är. Och förlorar plötsligt något. Sin hälsa. Sitt barn. Sin framtid.

Det finns däremot en ro, en tröst, en sanning ett sätt att leva sant.

Nästan ingen tar den vägen.

Jag har gett mig fan på att ta den vägen.
Jag har, som de flesta andra, varit fången i det ytliga, och har ibland ingen aning om hur jag ska ställa allt i ordning igen. Men jag vill till det riktiga.

Den riktiga. Oavsett vad det kostar mig. Satan vad det kostar.
Men det är det enda sättet att få valuta på ett liv levt. Det enda sättet.
Att ge villkorslös omsorg och kärlek, i varje ögonblick, till alla. Hela tiden. Att låta smärtorna och allt det oviktiga strömma bort och ge plats åt något vackrare.

Jag tror inte en djävel vet vad jag menar just nu. Eller så gör det så ont att läsa ovanstående att det avfärdas som något alldeles för sårbart och mjukt.

I don´t care. För det är det enda sättet att ta sig igenom livet om man ska vara säker på att inte vara född i onödan. Det enda.

I centrifugen av utbildning, jakt, karriär, konsumtion, mediatryck, förväntningar, rädsla och själslig hemlöshet, så tröstar du dig med vad som finns närmast till hands. Pengar, bekräftelse, att “vinna” eller att “passa in”.

Allvar, -vad i helvete menar du med det? Är det något att hålla upp som en BRA sak menar du?

Shit. Slå dig lös, och bli vad du är ämnad att vara.

En god människa.

En avlägset bekants dotter hängde sig igår.

Mina tankar är med familjen.

/Stefan