“Lex Orwell-ämnet” får nu stå tillbaka för sommarens kommande utmaningar. Ett stort arbete är i alla fall påbörjat av skribenter, IT-folk och bloggvärlden för att minimera skadorna av den nya lagen framöver, ett arbete som jag har en känsla kommer att pågå oförtrutet tills det ger effekt. Jag lämnar det dock för tillfället åt sidan en stund.

Sommaren; Arbete, arbete, resa i arbetet, några soldagar, arbete, någon fin ledig dag, arbete och enorma förändringar gällande fokus, planer och förutsättningar i tillvaron. Det känns skrämmande och uppfriskande på samma gång. Det finns ett uttryck som heter “Svedjebränning” som innebär att man eldar av gammal mark för att skapa näringsrik jord för nya plantor. Det är nog lite vad det handlar om. Eld, rök och mayhem i största allmänhet, för att sedan avgöra vad som ska planteras.

När man av någon anledning ändrats, växt eller mognat inuti, tar det en stund att växa i de nya omständigheterna. Att förstå vad som ska lämnas och lämna det, att förstå vad som ska skapas och skapa det.

Någon frågade mig för inte så länge sedan, vad som verkligen innerst inne motiverar mig mest, gör mig lyckligast och utgör den innersta drivkraften i mig.

Vilken otroligt svår fråga. Det tog flera dagar innan jag riktigt själv hade förstått vad jag omedelbart och spontant svarade;

-Att skriva, skapa opinion, tala inför människor, arbeta med den nya IT-kulturen och göra människor lyckliga och världen bättre.

Vilken djävla slutsats! Jag blev nästan arg på mig själv. Vilken jobbig insikt, att helt plötsligt förstå exakt vad man vill göra. Jag menar, förmodligen måste man ta konsekvenserna av den insikten också. Det hade varit betydligt behagligare om orden “jag vill jobba som trädgårdsmästare” hade kommit ur min mun.

Det värsta är, att det jag uttalade överensstämmer alltför väl med en politikers yrkesroll och jag har så svårt med politiken. Hela systemet är trasigt till den grad att det inte går att arbeta i utan att kompromissa ner privat-etiken i sig till en gräns där det känns som att ligga fastklämd under en brinnande soffa.

Jag beundrar dem som klarar av det och fortfarande behåller nattsömnen. Ni anar inte hur illa det verkligen är i Sveriges parlamentariska system, från Regering ända ner till bonnfullmäktige. Eller, det kanske ni gör, efter att ha bevittnat den demokratiska våldtäkt som utfördes i omröstningen om signalspaningslagen 18 Juni.

Jag tänkte; “Men, representerar jag verkligen det där systemet?”. Och det gör jag ju. Det blir förmodligen till att antingen ta sig an skiten inifrån för att börja förändra, eller avsäga sig partimedlemskapet såsmåningom.

Att förändra är svårt. De politiker som gått in och försöker förändra, de som kommit in på personval och liknande, som är lite yngre,kommer ofta springande hals över huvud ut ur politiken efter ett tag med bleka ansikten och Edward Muncks “Skriet” som ansiktsuttryck. (Se Fredrik Federley, fast han sålde ju ut sig så nu är han forever rökt) Inte bra. Jag ska låta det mogna ett halvår och bestämma mig sedan.

Så länge, är det fram med macheten som gäller och hugga sig vidare i bullshit-djungeln.

See ya.

/S