Morgon. Allsång!

Klockan är halv nio och det är dags för hotellfrukost och en kommande 16-timmarsdag på skansen. Jag känner mig som en sekond i ringhörnan..:-D Kingen ochg jag är nyrakade och har sovit länge efter at igår bara ha bastat lite och kommit i säng vid elva.

Idag ska ljudteknikern på SVT bearbetas så att Kingen låter bra, jag ska också tala med bildproducenten så att det inte blir så mycket “flygande kameraboms-bilder” utan fler närbilder på Kingen. Folk ska skakas hand med, skivor ska säljas. Vi har fått hjälp av två exiljämtar som ska jobba i skivförsäljningsståndet inne på området. Känslan är avslappnad i hela Allsångs-teamet. De är så rutinerade och softa!

Vi fick en god stund med Anders Lundin igår för att lägga upp vad han ska intervjua Kingen om och jag har fått nöd-maila scriptorna texten på “She´s mine” som ska gå i TV-rutan. Igår repeterade Kingen och allsångsbandet i ett rum bakom scenen, där vi båda fick vara med och justera detaljer i låtarna, hur kören ska fraser och annat för att göra Kingens nummer så bra det någonsin går. Det är något att tänka på cirka var tredje sekund. Vi bävar lite för hur våra mobiltelefoner kommer att bete sig efter sändning ikväll. Risken finns att det är MÅNGA som ska ringa och kolla läget lite, så bli inte förvånade om vi väntar med att svara till Onsdag förmiddag.

Vet ni, det här är intressant. Vi har förberett detta sedan i April, när jag spelade in presentationsvideorna med Kingen som vi skickade till SVT/Allsången, och idag är det dagen det gäller!

Nu blir det hotellfrukost.

Sköt om er, och håll tummarna!

Videosändningar i eftermiddag på www.kingen.se Första kl. 15.00

/Stefan

En måste-pose!

Intervjuer på skansen.

Tillväxt i evighet?

Den stora ekonomin bygger på ständig tillväxt. Tillväxt av en viss grad. Annars faller det. Har vi rätt att förvänta oss evig tillväxt? Är inte det en paradox? För någonstans borde det ta stopp.

Tänk om köpmönstren och tillväxten inte är en konstant som går att räkna med i all evighet?

Hela civilisationens finansiella system bygger ju på just tillväxt. Allena.

Marknaden bygger ju på att alla vill handla ett visst mått av varor hela tiden, ekgolv, familjedrömmar och rostfria kök i Nordic Light-stil och att den trenden hela tiden är lite, eller mycket ökande.

Men tänk om själva konsumtionskulturen börjar utarmas? Att den reklam- och mediadrivna konsumtionen faller med säg, 15 procent? Då faller hela det planetära finansbygget omedelbart.

Tänk om tidningar som “Sköna Hem” och bil, elektronik- och vitvarutillverkare inte längre attraherar som de brukade göra?

Tänk om det inte längre är bara är en räntehöjning eller ett konjunkturfall som helt plötsligt börjar skapa en längre konsumtion? Tänk om det är en värderingsglidning? Tänk om det är konsumtionströtthet? Tänk om det inte längre blir lika lätt att driva på massorna att handla dessa kapitalvaror i samma takt som marknaden kräver?

Jag anser att det inte går att bygga ett samhälle i all oändlighet på förhoppningen om ständigt ökad konsumtion och ständigt ökad tillväxt. Det faller på sin egen orimlighet. Någonstans under en civilisations tidslinje så kollapsar det. Har alltid gjort. Frågan är om just vi snart är där.

När vi nu snart når “kritisk massa” d.v.s. den punkt där det inte går att driva upp konsumtionen mer, tillsammans med de stigande oljepriserna och en fallande börs, så kommer ett stålbad att bli oundvikligt. Det krävs så lite för att den västerländska ekonomin ska implodera nu i dessa dagar.

Det krävs bara att en kommande generation inte tycker det är _riktigt_ lika viktigt att ha senaste Audin på garageuppfarten eller senaste iPhonen så faller det. Eller kommer det nya, ännu kåtare söndagsbilagedrivna konsumenter hela tiden? Och är de lika resursstarka som oss proppmätta åldringar? Kommer de att vilja hålla samma takt? Och finns samma medeklass-konsumtionsstyrka kvar framledes som kommer att garantera den nödvändiga tillväxten?

Sannolikheten att inte så är fallet är stor. Ungas köpmönster och behov är helt annorlunda än den kapitalvarumässigt köpstarka 40-talistgenerationen som hittills hållit världsekonomin under armarna, Det behövs bara en liten glidning på några tillväxtprocent minus i kombination med konjunkturfall och oljepris-frenzy för att det ska börja gå bakåt, fort..

När den är borta: -fritt fall.

Så det är bara att hålla i sig.

Jag hävdar att västvärldens”Tillväxt” har nått sin peak och det finns inte tillräckligt med villiga konsumenter som kommer underifrån för att upprätthålla den gamla tillväxttakten länge till i den grad som den behöver för att undvika att implodera. Så är det.

Frågan blir om Asien kompenserar för det hela och balanserar upp. Oavsett det, så står det klart att VI inte kommer att tillhöra vinnarna.

Ett fatttigt Europa, ett fattigt USA.

Boom. I´m right about this you know.

/S

Man stannar till, och så..

Att någon gång möta en barndomskamrat, och se vad livet gjort med honom. Se den medelålders man han blivit och anat vad alla år som gått mellan våra möten som barn, och vårt möte nu som vuxna gjort med honom. Se hur hans ögon nu rymmer smärta, allvar och mognad. Förstå vad hans ögon fått se liksom mina, alla dessa mörker som avslöjas för en människa ju äldre hon blir, som är barmhärtigt dolt när man är yngre.

Det smärtar i mig, att se kontrasten. Mitt minne vill återkalla honom som en äventyrlig pojke, nästan som Frodos följeslagare i Sagan om Ringen, när vi lekte i barnets sagolika sommardagar, där varje gammal lada, varje träddunge utgjorde scenen för våra äventyr, våra förskräckta skrik och skratt när vi släckt en oavsiktlig gräsbrand. Våra pigga pojkögon och taniga kroppar, cyklandes iväg från platsen skrattande, med kläder doftande av gräs, rök och sommar. Känslan av att det alltid skulle komma att vara så. Att den tiden tillsammans var ohotad och evig. Att barnets oskuld och lycka inom oss aldrig skulle behöva ändras till något annat.

Att då, decennier senare, möta hans blick, glimten av förståelse för vad som hänt oss. Som två krigare vars brustna illusioner och skador för evigt kastat oss bortom oskulden. Vi vet att våra respektive liv nu innehåller skilsmässor, försummade barn, alkoholiserade släktingar, konkurser, pengabrist, kärleksbrist, att vi lever under skuld för allt vi inte klarat av, sörjer våra oförmågor.

Vi vet, att vi aldrig leker mer, vi två. Våra blickar möts igen, när vi samtidigt står tysta, allvarliga och saknar vår barndom, sörjer vår misslyckade vuxenhet, men till sist kommer leendet, vi ler mot varandra som pojkar igen, solen glimtar till i ögonen och allt vi ser då, när vi tittar på varandra, är två elvaåriga pojkar, som livets kommande allvar fortfarande inte slagit klorna i.

/S