Archive for August, 2008
Kampanj i Stockholms tunnelbana!
Posted by Stefan Hallgren in Att driva skivbolag Thursday, 28 August 2008 18:59 No Comments
…ja faktiskt på alla tåg o bussar i Sthlm, Göteborg och Malmö för Kingens CD! Där gjorde vårt skivbolag ett klipp…
Död åt kulturen!!
Posted by Stefan Hallgren in Politik Thursday, 28 August 2008 09:02 No Comments
Den lokala medie- och kultursektorn häruppe i Jämtland verkar må…”sådär”. Gratistidningar, musikalprojekt, skivaffärer, musikaffärer och även min f.d. firma avvecklas eller går omkull och många kulturarbetare i stan försöker fly till den statliga spenen för att söka försörjning, bara för att finna att den också sinat.
Sveriges Radio minskar resurserna till lokalradion och reklamradion går knackigt (och annonsmarknaden gällande papperstidningvärlden är en sån soppa by the way att jag aldrig sett något liknande.) Detta får till följd att de gamla medierna drar ner på kulturbevakningen först och bidrar till den onda cirkeln. En frustrerande situation.
Mitt i detta meddelar kommunen att man ska bygga en ny ishall för 100 miljoner efter att nyss ha byggt en fotbollsarena för 85 miljoner. Detta efter att just har färdigställt en simhall för över 70 miljoner och att man bygger om ett torg för 36 miljoner. Östersunds kommun ligger snart baktunga med en halv miljard i samlade investeringar och plånboken visar inga tecken på att stängas under överskådlig tid. Alla dessa projekt gynnar givetvis uteslutande idrotten samt de gamla politikernas- och näringslivsmänniskornas agendor. Cirka noll kronor går till uttalade kultursatsningar. Eller kanske någon enstaka miljon gör det, men det vore bara löjligt att redovisa, i den överskuggande massiva halvmiljards-kontexten som går till annat.
Jag säger så här; antingen får faktiskt kommun- och näringslivstopparna se över sina prioriteter allvarligt och hosta in motsvarande belopp i kulturen eller så får de bevittna en kultur-utslagning av episka proportioner de närmaste åren. För ser ni; NEJ -marknaden vill inte frivilligt bekosta kulur egentligen i den omfattning som krävs.
Hela floran av mindre kultur-aktörer och oberoende producenter håller på att totalt spolas av plattan det här året, samtidigt som staten på sin sida (samhällsdelen av kulturen) håller på att strypa ihjäl sina verksamheter med budgetskärningar.
Kultur är fortfarande bara en obekväm overhead/goodwillpost i budgeten och “underhållning” för många betyder bara “coverband på firmafesten” och några “Idol” artister, där det fortfarande finns business att hämta.
Det är marknadsekonomi som gäller och betalningsvilja finns i övrigt inte i den grad som skulle behövas för att upprätthålla ett friskt och brett kulturliv.
Det vi får istället, är ett smalt, fattigt och sjukt kulturliv, och det är förödande för det sociala lagret i samhället.
Samgifte mellan kultur- och näringsliv har provats småskaligt här och var senaste åren, men det faller oftast på att företagen till sist inser att “oj, det är ju riktigt dyrt, det är ju en massa riktiga människor som ska ha riktiga månadslöner året runt bland de där kultur-lallarna”.
Nej mina vänner, att kunna njuta av kontinuerlig och mångfaldig kultur kostar hardcore-flis, precis som med vanliga anställda, och om ingen på sikt integrerar kulturarbetare i sina affärsmodeller eller politiska modeller på riktigt, så står snart samhället naket och enfaldigt i ännu högre grad än idag.
Budskapet är enkelt: -nej, efterfrågan och betalningsviljan hos konsumenter, företag och politiska instanser är inte så stor att vi kan leva på det här, vi är en hel sektor som behöver ett annorlunda förhållningssätt från folk i beslutande positioner om vi som yrkesgrupp ska fortsätta existera.
Om inte, så måste alla vi småskaliga kulturproducenter gå bort från vårt hantverk och återfinns snart arbetandes inom andra “vanliga” sektorer allihop och konsumenterna lämnas till börsernas definition av underhållning, som oftast tjänar till att sälja helt andra saker än kultur.
Antingen erkänner ni alla kollektivt kultur som ett nödvändigt element i samhället och spottar i nävarna, eller så gör vi en deal i samförstånd att vi lägger ner det här nu och lämnar begreppet “dynamiskt kulturliv” till att bli någonting man hade på nittonhundratalet men som vi inte längre behöver.
Det är ok med mig, bara alla slutar hyckla och stå och vrida sig obekvämt i mitten inför det här problemet. Det, får det vara slut med.
Vi kulturarbetare behöver beslutsunderlag så vi kan få begrava det gamla och hitta på något annat i stället. Vaktmästare på idrottsanläggningar verkar som en framtidsbransch.
/Stefan
Ah, dagens “gör det själv” www.happyminds.com
Posted by Stefan Hallgren in It, Personligt Thursday, 28 August 2008 08:22 No Comments
I mitten av nittiotalet så hörde jag till dem som kastade sig över webbdesign-litteraturen och lärde mig varenda HTML-tagg som fanns, helt enkelt, för att det var det enda sättet att producera innehåll för nätet på vid den tiden. Manuellt kodknackande.
Tiden gick, och jag sögs såsmåningom upp i chefslagret på de olika Internetbolag jag kom att arbeta i och tappade givetvis kontakten med att “producera” innehåll och sprang i stället på möten med kunder och blev nät- och reklam-nasare i största allmänhet i den stora Internet-boomen i början av 2000-talet.
Åren har passerat, och förra veckan så insåg jag att den personliga domän jag haft sedan 1999 (Happy Minds) inte hade något vidare uppdaterat innehåll. Siten visade en numera död firmas verksamhet och…tja, jag fick ett ryck och kände att “här ska byggas en ny webbsite” och kavlade upp ärmarna. Den här gången med ett CMS-system som heter “Joomla” i botten och vanlig MySql-databas. Det har verkligen blivit enklare den senaste tiden att skruva ihop en site.
Happy Minds är och har aldrig varit bara ett “bolag” egentligen, utan har sedan tio år, får samla och förmedla allt jag gjort i projektform under ett varumärke som fått tjäna som paraply.
Firmor, personer, projekt och verksamheter har kommit och gått, men just varumärket “Happy Minds” har följt med genom allt som en röd tråd.
Så jag svängde ihop en ny site, som faktiskt var riktigt rolig att göra. Här är den: www.happyminds.com .
Den kommer att samla större delen av vad som mest kommer att vara mina halvkommersiella hobbies inom IT, filmproduktion, musikproduktion och digitala medier samt tjäna som ett litet fönster in i min och ibland några vänners projekt.
Let´s go.
/S
Jag 1974
Posted by Stefan Hallgren in Personligt Tuesday, 19 August 2008 18:43 1 Comment
Smärtsamt hip. Motorcykeltröja skrikande av sjuttiotalsfärger och hippiehatt. Hittade en bild som skapade en serie flashbacks av rang i huvudet. Ni förstår, jag var omgiven av mest bara vuxna mina åtta första år.
Barn levde inpå de vuxna på ett annat sätt då. På fester. På Turné. På studenthem. I loger. På motorcykelturer. I studion. Eller vid närmare eftertanke så var det nog bara barn som jag, som gjorde det. Och jag vill gärna tro att det var huvudsakligen positivt. It made me what i am. Samtidigt, så undrar jag, vad som rör sig i huvudet på den där lille killen med de allvarliga ögonen. Vad han tyckte var roligt och vad han saknade. Jag vet inte. Jag tror det var mest kul.
Sen tänker jag på min egen dotter som snart är i samma ålder jag var på bilden, och inser att jag aldrig skulle kunna se henne levandes min barndom. Det är en annan tid nu. Ibland på gott, ibland på ont. Men världen var ändå lite mänskligare då, 1974.
Jag hörde den komma i tid.
Posted by Stefan Hallgren in Personligt Monday, 18 August 2008 16:04 1 Comment
…sommaren 2008.
Eller, ska jag säga, efterbörden, svallvågen efter sommaren 2008.
Som när man kört en racerbåt i 150 knyck och tvärslår av motorerna, så kommer en vägg av vatten bakom en och nästan tippar en framåt över ända.
Eller som att stå på en räls och plötsligt ana ett tåg med släckta lyktor rusa mot en och och man kliver av spåret i sista sekunden innan tågets stålfront jämnat en med marken.
Den känslan ni vet.
På något sätt duckade jag den. Chockvågen efter sommaren 2008.
Som trodde att den hade något att hämta på mig. Glöm det. Som en osmidig tjur missade den målet och bara rusade förbi mig in i evigheten.
Söndagnatten sovs det inte alls. Stört omöjligt. Läste i stället. Jag insåg när morgonen kom att den här dagen aldrig skulle gå att starta upp som en vettig Måndag. Så jag hoppade över den i stället och börjar förhoppningsvis om i morgon.
Fast det är klart, det blev en djävla massa gjort ändå. Skrev pressreleaser, svarade på gammal mail, laddade upp ett album till en onlinebutik, ringde USA, tvättade kläder, handlade basvaror, skrev en halv låt och förde över sommarens videodokumentation till hårddisk, samt bäddade rent, betalade räkningar och diskade.
Ovanstående är alltså min definition på att “göra ingenting”. Ni skulle se en riktig dag. Phiuw.
Vidare;
-Artisten Martin (Yea yea, wow wow) Svensson är ett geni.
Med ruskigt låga förväntningar började jag läsa hans bok “Hej, mitt namn är Elton Persson” och inser att karln har ett psykologiskt bråddjup i sig som gör att man omedelbart sätter sig på arslet i hallen eftersom man är så full av fördomar, fullproppad som man är av medias framställning av honom över en tioårsperiod.
Självklart är han en riktig människa som alla andra. Det skrämmande var att jag upptäckte massor av mindre klädsamma fördomar i mig själv, som jag trodde jag gjort mig av med för länge sedan.
Boken är rolig. Välskriven. Språket rikt. Den är blödande. Dramatisk. Patetisk. Ömklig. Ful. Nära. Intensiv. Naiv. Vacker. Svart. Smärtsamt ärlig. Cynisk. Lättviktig. Krävande.
En tripp. Tack Martin för läs-festen och skratten. Det var den tjusigaste mest välförtjänta och sannaste fot jag någonsin sett uppkörd i Sveriges musikbransch-röv.
…och betraktelserna över äktenskapet, kylan mellan kvinna och man, kvinnans praktiska grymhet och männens patetiska litenhet var vansinnigt underhållande.
Tänk, vissa böcker kommer precis i rätt ögonblick.
Om man tillhör den lilla skara människor på jorden som av olika slumpmässiga orsaker råkar få DEN STORA insikten alltför tidigt i livet, kan det därefter bli tungrott att känna någon större mening när det gäller någonting alls. Jag talar om småstads-tramset, stockholms-tramset, politik-tramset, näringslivs-tramset, ego-tramset eller relations-tramset.
Allt ter sig om färdigspelade nivåer i ett dataspel i oändliga syrefattiga loopar av ren och skär leda och risken finns att man måste gå runt i det där möget i 40 år till innan man vänder upp näsan. Now, snacka om livstidsstraff.
Men så dyker det plötsligt upp lite doser av blixtrande intelligens och mening ibland. I en bok, i en radiointervju, eller i insikten att jag har de här underbara verkliga, riktiga vännerna, familjen och människorna att brinna för. Dessa få, som betyder allt. De enda egentligen, som intresserar mig överhuvudtaget. Min cirkel är trång och liten, och vansinnigt exklusiv numer, sedan jag slängde ut alla hundratals dödkötts-relationer.
Borta är timmarna och dagarna man tvingats slösa bort på att vandra runt i strukturer av omotiverade sociala koder som måste uppfyllas. Förlösningen i att slå sig lös ur det fängelset måste vara en av milstolparna att erövra i en människas liv. Som att få upp huvudet övanför vattenytan. Som att verkligen verkligen inte längre bry sig om de dåliga krafterna längre. Alls. Det är då du verkligen gör världen till din riktiga spelplan. Skapar dina riktiga relationer och låter din riktiga människa yrvaket titta ut i friheten. Det har inget med t.ex. ekonomiska resurser att göra. Alla kan erövra den friheten. Alla har det valet.
Nu är det snart höst. Nu kör vi djävlar. Eller hur?
love
/Stefan