Jag hade glömt. jag hade ingen aning om att de fortfarande låter mer 2009 än 2008 någonsin kommer att göra.

De är fortfarande här. Gitarrerna, electrosyntarna, refrängerna. Jag hade glömt hur stora de var, till jag helt plötsligt såg att “The Wannadies” sångare Per Wiksten står bakom produktionen och en del låtskriveri på Amanda Jensens nya platta.

Jamen självklart. Hur kunde jag undgå att märka det. Det är ju DÄRFÖR låten “Amarula Tree” låter som Wannadies återuppstått med en kvinnlig sångerska. Lyssna bara på det stötiga riffet, “whoouu-kören” mellan vers-fraserna och den explosiva, kommersiella jätterefrängen.

Du bör ta ett ordentligt varv på YouTube och lyssna på Wannadies “Yeah”, “Shorty”, “Things that i would like to have undone”, “You and me song” och “Might be stars” så förstår du att The Wannadies förmodligen var några av världens största popsnickrare ett tag som lyckades kombinera skitigt independent-stök, med enorm kommersialitet.

Det syns på videorna. De är dyra dyra dyra dyra. De sålde mängder med plattor. De gick ett halvt årtionde på MTV, alltid med något aktuellt.
Lilla Svenska Wannadies.

The Wannadies är/var förmodligen den enda riktiga musikexport vi haft i Sverige som varit innovativ, utvecklande rockmusik sprungen ur ett bands egna genialitet. (Nej, jag räknar inte Europe, Roxette och Abba till innovativ, utvecklande ROCK-musik).

The Hives har haft framgångar visserligen, men de har bara ett sound, ett sätt och ett rätt trångt musikaliskt universum. Wannadies kunde blanda Finlandsfärje-samba med in-your-face-rakblads-refränger helt friktionsfritt och gjorde att öronen och hitnerven i ens kropp jublade varenda gång. Precis som med Amanda Jensen nu. Per Wiksten, -du är ett Geni i kombination med Amanda Jensen. I själva verket är det formodligen just Jensens genialitet, utstrålning och röst-coolhet som gett Wiksten kicken att bli superkreativ igen på toppen av sin förmåga.

Vad som känns trist idag, är att många av de nya band som dyker upp på scenen och liksom lanserar sina “tysta verser och skramliga refränger”, “blippiga synt-intron”, “distad sång”, “tusen dubbade elgitarrer” och “energi-mashing” gör det så _lamt_!! Hallå, är det inte meningen att ni ska döda det gamla, spränga det gubbiga rockarvet åt helvete och ställa er underbara med taniga sångarkoppar och visa världen att det är NI som är Kungar med er musik nu? Och för fan inte göra saggig replokalsrock där ambitionerna slutar nånstans där punkölen tar slut?

Nya band borde spöa skiten ur t.ex. Wannadies (eller för all del This Perfect Days) gamla låtar rent produktions- och soundmässigt, men i stället når de inte fram! Vad beror det på?

Kortare tid i studion? Återanvändning av gamla idéer? Inga pengar? Få musikreferenser? Lathet? Illusionslöshet? “Vi vill bara upprepa det vi influerats av och ligga runt och dricka sprit medan det fortfarande finns lite musikbransch kvar.” Jag vet inte. Någonting vitalt har gått förlorat.

Och nej, det är inte som du tror. Att varje generation som blir äldre alltid tycker så om ny musik. Jag minns att 40-talisterna klagade över att Primal Scream bara repeterade vad Rolling Stones hade gjort på deras tid när låten “Get your rocks off” kom. Men det var helt fel.

-Primal Scream utvecklade soundet, attityden, imagen, spretigheten, produktionen och rockharmoniken på ett sätt som var djupare än bara “what meets the eye”. De flyttade fram gränser. Det här är ingen “gammal-ung-diskussion”. Det är bara att lyssna på Wannadies låtar. Varandes 10-15 år gamla, så låter de argare, skitigare, roligare och soundmässigt fräshare än det mesta som betecknas “nytt och fräsht” idag. De var hela tiden innovativa.

När band som The Wannadies gjorde sina gränsframflyttande produktioner, så var de just gränsframflyttande. Även deras videos. Musik och bransch var fortfarande på väg framåt.
Idag, när ett “independentband” distar sången och lägger lite 80-talssyntar i bakgrunden, så ryser de säkert i studion och tycker de gör något nytt och provocerande och på sitt eget sätt. Glöm det.

Det är bara att YouTuba sig igenom The Wannadies reportoar och inse att musikscenen har tvärtstoppat i utveckling och nu bara idisslar decenniumgamla koncept fast med nya ansikten vart femte år.

Det kanske är på grund av de sinande pengarna som illusionerna faller och kreativieteten stagnerar därute på musikscenen. Precis som när en cell i människokroppen åldras och muterar och utvecklar konstiga perverterade varianter av sig själv och såsåningom cancer, så kanske musikbranschen också nått det stadiet, när den börjar mutera och förstöra sig själv.

Artisterna blir som förvirrade höstgetingar som inte har någon funktion längre och bara surrar runt ett färglatt tygstycke och försöker leta nektar tills de en dag bara dör mitt i uppdraget.

Som om orken sakta rinner ur musicscenen i takt med att skivförsäljningen minskar. Alla videos blir med hem-kamera. All musik kommer från replokalen. Alla artister har andra jobb vid sidan om. Alla spelar demokratiskt för varandra och ingen blir rik.

Jaja, jag har i alla fall “The Wannadies” att skrika till.
The last band standing.

(Fast bandet “The Way We Wear Our Heads” är tamejfan undantaget, de flyttar sound och gränser inom gitarrocken i varenda fjärdedel i låtarna.) Kan såna band vara “The new hope?”

Kanske, men de har ingen bransch att gå till längre, den är nämligen död, så risken är stor att de växer upp och blir konsulter och akademiker till slut i alla fall.

/Stfan