…sjöng Amy Diamond.

Ibland när jag får tid för korta stunder av reflektion, så kommer det överraskande insikter bl.a. om min relation till min omgivning.

Jag har blivit en slags “pleaser” med åren. Omedvetet har jag skapat en sådan identitet tror jag. En förverkligare av andras drömmar. Förmodligen på grund av att jag behörskar så många områden och saker. Det är så lätt att be mig lösa något. För att jag är bra på det, flexibel och effektiv.

“Skicka det här, skriv det där, laga det där, skjutsa det där, förhandla det där, programmera det där, spela in det där, tillverka det där, passa det där, hämta det där, värdera det här, projektera det här, anställ den där, bär den här, gå på det här mötet, res dit, sälj det här, trösta den där, bete dig så här, städa upp efter oss här” o.s.v. o.s.v.

Ta ett enkelt exempel; -När min telefon ringer, så handlar den inkommande kommunikationen antingen om att man;

A: Ringer för att man behöver min hjäp för att lösa ett praktiskt problem man har, eller för att man vill att jag ska åtgärda något eller några av deras egna behov i form av råd, hjälp eller tjänster.

B: Ringer för att erbjuda mig sin hjälp i någon form.

Snabbt konstaterade jag att nio av tio samtal varit av punkten “A”.

Det får mig att undra om folk i allmänhet har börjat utveckla allvarliga empati-störningar när de kan ringa samtal efter samtal som bara radar upp ett nytt “nu behöver jag” eller “skulle du kunna” i mitt öra utan att först titta efter inuti mig hur jag har det med kapaciteten, lusten, humöret eller viljan.

Det här hade ju inte varit ett problem om det varit rimliga proportioner eller någon form av jämvikt i det hela. Eller att jag tjänat pengar på det. Eller att motsvarande funktioner funnits i lika hög grad för mig åt andra hållet.

-Kan jag vända det här tro, så att nio inkommande samtal av tio såsmåningom låter så här i stället; “Hej, jag ville inget särskilt, men vad behöver du Stefan?” Jag vet inte.

Och något offer är jag inte. Det är jag som tillåtit den här utvecklingen att äga rum. Ofta är det roligt. Ofta är det skönt att vara till hjälp för nära vänner. Ofta så vill jag och kan jag och ofta är det små saker. Ibland riktigt kreativa och roliga. Men de tar ju energi likafullt. Jag börjar egentligen bli rätt bra på att begränsa och säga ifrån. Ja, jag säger faktiskt ofta ifrån när jag tänker efter… men..omgivningens behov avtar ju inte för det, utan telefonen fortsätter ringa med oförtruten intensitet med samma budskap om “hjälp mig” i stället för “jag vill hjälpa dig”.

Jag har helt enkelt låtit det gå för långt. Det är oftast en helt ohanterlig mängd behov i in-röret. Och det tar energi att säga nej hela tiden också.
Jag måste alltså börja värdera, vara rädd om min tid, välja och prioritera.

2009 kommer att bli ett “jag-år” så det står härliga till. Och jag tror att alla som är vana vid min ständiga flexibilitet kommer att bli galet irriterade först. So be it. Jag känner när vägs ände är nådd, och det är nu.

Ett liv där ens energibalans består av 90% utflöde och 10% inflöde blir inte friskt till slut.
Förmodligen säger allt det här en massa saker om världen i allmänhet.
Många människor har för små resurser att lösa sina liv generellt i dagens samhälle, så vänners instatser blir helt avgörande.

Det ligger mycket kärlek i det, och för min del är det en ärlig hjälp och kärlek jag så jättegärna vill ge mina närmaste.
Bekymret uppstår när det blir för många som behöver för mycket samtidigt. Jag har under alla år haft outtömliga resurser i form av ork, kunskap och välvilja som räckt både till mig själv och samtidigt alla andra också.

Fast…med tiden, då ett vuxet liv blir alltmer komplext samtidigt som orken avtar lite, så minskar den här energin att ensidigt vibrera så starkt, att ösa ur sig själv så mycket. Semester behövs, pengar ska in, trygghet skapas.

Så jag projekterar redan nu för att gå in i ett “ego-mode” 2009. Det lär bli lagom populärt.

/Stefan