Kampen om framtiden.
I den ena ringhörnan: Staten.
I den andra ringhörnan: Du.
Statistik och bloggportalen “Twingly” anordnar ett seminarium den 18:e september som kommer att redovisa statistik över hur många i Internetdomänen som varit aktiva i FRA-debatten. De har tydligen spännande siffror att redovisa.
Medborgarna har vaknat och bildar frenetiskt opinion utanför de formella strukturerna idag på ett sätt som inte kan definieras som något annat än en revolution. Detta fenomen är ett kollektivt underkännande av just den formella politiska strukturen och det är illa. Genom sitt agerande säger nu medborgarna att de inte vill agera inom det parlamentariska systemet längre eftersom förtroendekapitalet är förbrukat till den grad att man känner sig nödgad att välja andra kanaler för sitt politiska engagemang.
Ska vi titta lite närmare på det här med hur vi medborgare egentligen relaterar till politik och media??
-Det känns inte skönt att bli tillsagd att göra något som vi uppfattar som orätt eller obehagligt eller hur? Än mindre att tvingas göra det. Än värre blir det om någon fattar ett beslut om något som vi uppfattar som oacceptabelt och berättar om det först efteråt när vi inte längre kan göra något åt det. Den typen av regeringsform kallas ofta diktatur. Menar jag att Sverige har diktatur som regeringsform?
Nej, givetvis inte. men jag vill resonera om definitionen; vad kallar man ett styre där makten på papperet, men inte i praktiken utgår från folket? En Demokratur?
Länge har vi bara fått acceptera detta utan att ha en egen röst, då vår ovilja att delta bevisar att vi inte accepterar det parlamentariska systemets kultur i nuvarande form.
Alltså, har vi varit rätt maktlösa inför alla dessa beslut som tagits av människor vi egentligen inte litar på eller bryr oss om.
Historiskt så har framför allt två stora aktörer suttit på rättigheten att definiera vad som ska beslutas, publiceras och diskuteras i samhällsdebatten; staten och media.
Eftersom medborgarna nu i decennier ignorerat och underkänt den politiska apparaten och dömt ut den som ointressant så har politiker kunnat verka på en egen “ö” där de skapat och beslutat vad vårt samhälle ska bestå av ganska ostört. Detta skapar tyvärr förutsättningar för att politikerna med tiden får en förvrängd bild av sin egen roll och uppdrag därinne i korridorerna. En egen-bevarande kultur uppstår och risken för korruption ökar markant.
Den representativa demokratin har i praktiken inte fungerat i Sverige på många år utan partierna har fört sitt eget liv vid sidan av det övriga, ointresserade samhället. Genom sin bevakning, så har ändå de traditionella medierna (för att rättfärdiga sin egen roll och upprätthålla symbiosen) försökt skapa en bild av att det ändå pågår någon slags förankrad aktivitet i de politiska lagren, medan medborgarna gäspat och zappat över till “Idol”. Politik för vanligt folk har varit “någon som sköter om att snöröjningen fungerar och att hälsocentralen är öppen.”
Ingen kan idag med trovärdighet påstå att politik är något som engagerar gemene man annat än när medierna piskar upp lite frejdig “Idol-stämning” inför varje val och vi motiveras att gå till valurnorna av samma grunda, känslomässiga anledningar som vi tittar på OS eller Melodifestivalen och hoppas att “vårt lag vinner”.
Utanför valen, ägs politiken endast av politikerna själva.
De som redan är politiskt engagerade skriker alltid rakt ut när jag påstår ovanstående och säger “nej du har fel, vi är jättemånga som är djupt engagerade inom politiken och systemet är VISST förankrat hos väljarna! Okej, bevisa det. Ni har all statistik emot er, blir mitt svar. Mina meningsmotståndare är givetvis chanslösa. Sladdarna mellan väljarmassorna och den beslutande politiken har varit avklippta sedan länge. Valen är nästan onödiga. Ingen bryr sig på allvar.
Politik i dagens samhälle är bara en symbios mellan media och förtroendevalda. De förtroendevalda beslutar något, sedan redovisar media besluten. Allt har hittills gått totalt ovanför huvudet på den vanlige medborgaren.
Under tiden fullkomligen springer medlemmarna ut ur partierna, med höga knän. Partierna har ofta svårt att få ihop tillräckligt med folk för att ens bemanna stolarna i nämnder och fullmäktigen runt landet. Den trenden är entydig, bevisad och fastställd.
När man som jag är inne i apparaten, sitter i fullmäktige eller deltar på möten o.s.v. så är det lätt att få illusionen av att politiken faktiskt är relevant för människor utanför. Det är den inte. Det är bara för att vi har plenisalar, röstningsförfaranden, seminarier, möten och hela tiden ensidigt speglas av vår egen lilla klick som vi politiker luras att tro att det vi gör är förankrat hos den breda allmänheten.
Någonstans på vägen så skedde en skilsmässa mellan politiken och medborgarna och dessa trätande makar har fram till nu varit två helt skilda entiteter utan kommunikation med varandra.
Så hände något sommaren 2008.
FRA-lagen hände. Regeringen försökte i sista minuten innan riksdagens sommaruppehåll smyga in en lag som alla numer vet vad den innebär.
Några människor vaknade och tände en tändsticka i mörkret för att se bättre, utan att inse att de stod upp till knäna i bensin och så exploderade hela frågan i ansiktet på den gamla makten. En protest-våg utan motstycke i modern tid tog fart i ett medium som vare sig traditionella medier eller myndigheter kontrollerade.
Jag talar givetvis om Internet.
Under det senaste decenniet så har en ny infrastruktur växt fram under fötterna på den gamla maktapparaten som binder samman alla medborgare i ett realtids-nätverk.
Nätverkets inneboende kraft har varit helt osynlig ända tills den i och med FRA-debatten aktiverades som en enda näve och slog rakt ner på regeringens ömmaste tå. Utifrån, från ingenstans, kom folkets röst med en volym så hög att den helt enkelt inte kunde ignoreras längre.
Vad detta innebär vet jag inte ännu. Den formella makten ägs fortfarande av den gamla apparaten. Den vi inte respekterar. En naturlig utveckling borde vara att Svenskarna, som nu alla utgör den digitala domänen, migreras med den gamla makten och förändrar den efter de nya förutsättningarna. Att val-processen och rekryterings-processen till den Svenska demokratin integreras med den nya digitala kulturen. Att medias roll också förändras till att de i högre grad opinionsbildar och bevakar med Internetcommunityn som bas.
Staten och media kan sprattla några år. Censurera några år. Kämpa emot några år. Bestraffa några år. Låsa in lite folk. Misskreditera lite folk.
Utvecklingen är ändå helt irreversibel så länge vi alla har elektricitet egentligen. Staten och media måste ställa om kompassen.
De måste anpassa sig efter de nya förutsättningarna. Jag frågar mig vad de annars ser för alternativ? Tvång, motstånd och kontroll? Javisst. Det är just det hela den slutna, internationella topp-agendan gällande övervakningslagarna går ut på. Jag hoppas vi belyst just det faktumet tillräckligt tydligt vid detta laget.
Det är därför hela denna enorma protest-aktion egentligen är en slags kamp om framtiden. Mellan dig och staten. Mellan folket och staterna i en massa länder faktiskt, då hela denna övervaknings-strategi är samordnad mellan Sverige och resten av EU och mellan EU och USA i sin tur.
Det finns ljusningar. Demokratin och bevakningen av den kanske för första gången på ett halvsekel har en chans att falla tillbaka i folkets händer igen
.
Men bara om vi vinner den här kampen. Förlorar vi, så är både du, dina barn och dina barnbarn…helt rökta, för att använda nyspråk.
Så gör din röst hörd. Nu.
/Stefan Hallgren
Läs även “Spelet om framtiden” på SvD
En liten tant om makten.
JJ.n på Metrobloggen.
Relaterade länkar:
Mark Klamberg redovisar “Hoppets demonstration”
Farmorgurun i norrtälje skriver inlägg om den.
Mina moderata Karameller om ändamålsglidning.
Rick Falkvinge listar det viktiga.
Intressant punkt SE
Glöm inte stafetten!
9 september — 7 — Opassande
10 september — 6 — Oscar Swartz
11 september — 5 — Anna Troberg
12 september — 4 — Rick Falkvinge
13 september — 3 — Mary Jensen
14 september — 2 — Mark Klamberg
15 september — 1 — Stoppafralagen.nu företrädd av Anna Pettersson.
Håller med dig. Bra sammanfattning av förändringen.
Yes we can!
Ses vi på tisdag?