Billioner i sjön i onödan.
Nu ser vi på hur världens regeringar går in och garanterar bankernas utlåning. USA med 4 Billioner kronor. Men FED:s stödpaket räckte tyvärr ingenstans. Det var som att stoppa in en ärta i en majbrasa. *poff* så var pengarna borta. Alltså…borta. jag menar verkligen borta.
Svenska staten har gått in med sådär en 150 miljarder. Till att börja med. Till saken hör, att dessa åtgärder är (om vi gör metaforen med en människokropp) att jämföra med att försöka köpa ett andetag.
Ett i taget. Väldigt dyra andetag.
Problemet är, att man samtidigt inte köper någon “mat” till den finansiella kroppen. Ekonomin kan alltså andas ett tag med de tillförda pengarna, men får ingen ny näring. Detta gör att hela systemet dräneras på energi och orkar inte vidare av egen kraft oavsett hur mycket pengar som pumpas in.
Föreställ er nu, att staten i stället hade satsat alla dessa pengar på nationella infrastrukturprojekt. 150 Miljarder räcker förmodligen till att göra Europaväg 45 fyrfilig, eller till att bygga ut och elektrifiera inlandsbanan eller bygga tiotusentals nya vindkraftverk. TBI-projekt. Trä, betong och invigningsbart. Bestående.
Vad hade hänt då? Jo; -Hundratusentals nya jobb skapas givetvis. Detta ger ökad köpkraft. Man får mer pengar bundna i fasta, penga-genererande tillgångar o.s.v. Dessutom byggs ett starkare, mer konkurrenskraftigt land och sätter fart på industrin.
Men det gör man inte. I stället så sprutar man ut våra pengar i Tsunami-kaskader rakt ut i ingenting.
Det är det som känns så svårt, att se alla dessa stödbiljoner pumpas in bara för att rädda luftekonomin. Värden motsvarande hela stadsbudgetar, hela bruttonationalprodukter, går in i något som ändå inte hjälper. Pengar läggs in för att garantera luftkonstruktioner som inte kan räddas. Stödja det som inte finns. Aldrig funnits. Hela konstruktionen är helt frikopplad från realvärdena. Sådant som faktiskt produceras. Det egentliga värdet.
Dessa åtgärder gör regeringar och banker idag. Och skickar räkningen till medborgarna. Dig.
En modigare åtgärd, hade varit att låta den stora finansen med alla dess finansmänniskor falla, och sätta pengarna i riktigt arbete i stället genom investeringar och snabba gigantiska nationella arbetsprojekt. Då reparerar ekonomin sig själv.
En bildad läsare kanske tolkar in planekonomi och kommunism i ovanstående resonemang. Inget kunde vara mer fel. Däremot tror jag på symbiosen i en blandekonomi i svåra tider. Användandet av statliga pengar till infrastruktur, byggprojekt, energi och kommunikation kan isoleras helt från den övriga marknaden.
En demokrati behöver samhällets materiella kärnvärden närmast kroppen, ägda av folket. Resten av marknaden kan vara fri som fågeln och helt oreglerad. Detta förutsätter i och för sig en frisk, rättvisestyrd, okorrumperad och kompetent politikerkår…och det…har vi ju tyvärr inte.
Så…what to do? Tja, förr eller senare så hamnar vi givetvis i mitt scenario i alla fall med förstatliganden och investeringar i allmännyttan, det är bara det att det vore bättre att inte ha slängt bort så oerhört stora värden i räddningsförsöken innan dess.
Jag tror att om man frågade folket vad de skulle vilja använda 150 miljarder till, så såg de nog hellre ett hypermodernt järnvägsnät och tvåhundratusen nya jobb till exempel, än några månader med konstgjord marknads-andning och alla de pengarna i sjön. Marknaden repar sig nämligen inte denna gången. Inte på väldigt länge.
/Stefan