Att äga plastbiten. (Mjukstartar bloggen igen)

Att “äga plastbiten” är ett beteendemönster som just nu försvinner fortare än en thailändsk rännskita. Den fysiska bäraren är (read my lips) _borta_, det är bara det att de sista exemplaren inte hunnit lämna hyllorna ännu.
Min bästa kompis har samlat stenkakor sedan han var tio år gammal. Han har två olika spelare hemma som klarar 78-varvare. Mysigt.
Även om det fortfarande finns en del DJ:s HIFI-entusiaster och musiksamlare på marknaden som värdesätter vinyl och CD, så utgör de redan nu en sådan försvinnande liten del av den totala konsumentmassan. Om ett par år är den klicken lika stor som den grupp människor som samlar på 78-varvare.
Vi kommer snart alla att alltid vara omgiven av all musik som någonsin gjorts, dessutom tillgänglig med en sekunds varsel, i den applikation som ligger närmast för tillfället. Bilradion, Hemmadatorn, Mobilen etc.
Min stenkake-samlande kompis bleknade häromdagen när jag satte honom framför “Spotify” och radade upp FLER Cab-Calloway-låtar från 1930-talet än han hade hemma i sin stenkake-samling.
-Jag knappade lite och hade ena sekunden Tori Amos i högtalarna och sekunden efter ljöd “Minnie the Moocher” från 1938 med nämnde Calloway.

Instant everything.

Han vände sig om med chockat ansikte, som om det var häxeri, och sa “fattar du vad det här innebär?”.

Jag svarade “Ja, det gör jag.”

/Stefan