Har musik ett värde överhuvudtaget?
Posted by Stefan Hallgren in Musik, Personligt Sunday, 8 March 2009 16:33 4 Comments
Upphovsrättedebatten börjar mogna. Jag är emot IPRED, jag tycker det ska vara lagligt med småskalig kopiering för eget bruk och jag tycker att det behövs nya modeller i flera fall gällande att ta betalt för musik.
Jag är alltså ingen beivrare av att jaga fildelare. jag tror på nya vägar. Det jag vill tala om idag är det rent känslomässiga eller eknomiska värde en låt representerar.
En människa ska inte behöva betala något för något den inte tycker om, längtar efter eller inte vill ha enligt mig. Det känns självklart eller hur?
Något som människan däremot vill ha, suktar efter, njuter av, något som förhöjer livskvaliteten gång på gång varje gång det används, det borde det finnas ett ekonomiskt värde i, om man ser till hur en frisk marknadsekonomi fungerar.
Låt oss ta några exempel, som faktiskt liknar musik, på så sätt att den ger tillfredställelese bara just när det pågår, det är alltså flyktiga tjänster, som man måste betala för varje gång man vill göra om det och känna det igen:
-Ett spa, som skänker njutning kostar pengar varje gång man vill upprepa upplevelsen.
-En öl som gör att det känns skönt kostar pengar varje gång man vill upprepa upplevelsen.
-En god rätt på restaurang kostar pengar varje gång man vill upprepa upplevelsen.
-En massage kostar pengar varje gång man vill upprepa upplevelsen.
-En konsert kostar pengar varje gång man vill upprepa upplevelsen.
Ni förstår vad jag är på väg att komma till:
-Låten.
-När den spelas i en bar så bidrar den till att sälja sprit: -Någon tjänar pengar på den.
-När den spelas på en förfest, så njuter gästerna. -Värden tjänar sociala poäng på den.
-När den spelas i butik stimulerar den till försäljning: -Någon tjänar pengar på den.
-När den spelas på en date stimulerar den till romantik: -Någon får kanske sex med hjälp av den!
-När den spelas när man är ledsen så kanske den tröstar:- Någon har ett socialt värde av den.
-När den spelas på en frisersalong mår kunderna bra: -Någon tjänar pengar på den.
-När den spelas i iPoden på väg till skolan, ger den kanske någon en bra start på dagen och förbättrar (om 50% av användarena gör samma sak) skolmiljön och betyg.
-När den spelas i radio, så genererar den antingen reklamintäkter eller lyssnarsiffror: -Någon tjänar både pengar och sociala (public service) poäng å¨den.
o.s.v.
Låten, när den är skriven, är alltså ute där på marknaden, genererandes nya pengar och känslomässiga upplevelser till nya parter, företag och individer hela hela tiden.
Bra låtar blir heller aldrig gamla, ur detta perspektiv!
Skivbolaget som gör “Absolut-skivorna”, tjänar pengar varje jul på ”The Christmas Song” med Nat King Cole, inspelad på 1940-talet. Nytt klirr i kassan till nya affärsidkare hela tiden. På en 70 år gammal låt.
Vi sitter och sjunger “Laaaast christmas i gave you my heart” på efterfesterna fortfarande 2008, fast den skrevs 1983. Den ger oss nostalgiska upplevelser, höjer stämningen och representerar ett emotionellt värde för oss fortfarande. En låt kan alltså ha en mycket lång ekonomisk och känslomässig verkningsgrad över decennier, för de affärsverksamheter som tjänar pengar på den, och den publik som älskar den.
Samma låt, genererar alltså nya intänkter och upplevelser för brukarna gång på gång på gång på gång.
Märk väl, ovan har jag beskrivit alla som tjänar pengar på och njuter av musiken förutom de som <strong><em>tillverkat den. </em></strong>
Det låter väl rimligt, att de släpps in i värdekedjan någonstans tycker du inte? De som gjorde låten, ursprunget, arkitekten, uppfinnaren, fabriken. <strong><em>Ska de ha någon ersättning för allt den ovanstående nyttan som alla andra får av den?</em></strong>
Eller, ska man ta låten av dem, och tjäna alla de pengarna och få all den lyckan från låten utan att ge tillverkarna något? Tjavars. Jag vet inte. jag försöker bara sätta det hela i kontext.
Finns ingen efterfrågan så ska en produkt inte finnas, den dör naturligt.
Finns efterfrågan däremot, så uppstår en vanlig marknadsmässig affärslogik med köpare och säljare enligt min mening.
Där någonstans, står jag.
Vilka är de då som tillverkar de här produkterna, som alla dessa miljarder människor i all oändlighet njuter av, och företag tjänar nya pengar på hela tiden genom att använda dem?
-Jo, artister, studiobransch, producenter och upphovsmän.
Ta bort dem ur ovanstående värdekedja som jag beskrivit, så uppstår värdekedjan aldrig.
Det är därför licenser och ersättningsmodeller måste finnas.
Däremot: Om ingen njuter av låten, kräks av att höra den och ingen vill använda den i sin business (barer, skivbolag, restauranger, radio, frisersalonger o.s.v.) så ska ingen upphosman ha en spänn.
Om inget värde eller efterfrågan finns på låten och den inte tillför någon något av allt det jag uppräknar ovan, så ska låten dö och upphovsmannen vara fattig. Marknadsekonomi.
-För en låt förvandlas till en marknadsprodukt i det ögonblick någon använder den till att tjäna nya pengar i egen verksamhet eller någon får ett begär eller längtan till att höra på den.
Precis som när någon får lust att köpa en öl och gör det.
Eller en rätt på restaurang.
Eller en halvtimmas massage.
Eller en semester.
Och så vidare.
Det här är inte ett inlägg för eller emot fildelning som sagt.
Jag vill bara göra ett försök att belysa hur musik används, vad den gör, vilka pengar den genererar i andra hand till andra än upphovsmännen, och vilket förhållande en individ har till den.
That´s all.
/Stefan
Gott om tankar, du har dock missat en sak…
Det krävs inga resurser och ingen arbetstid för att framställa ett extra exemplar av musik.
Det är just där exemplarförsäljning av musik faller, man kan inte ta betalt för något som inte kostar att framställa. Det är både oärligt och ohållbart.
En fri privat distribution av musik ökar medvetenheten och aptiten hos konsumenterna att konsumera musik. Vilket i sin tur ökar intresset och inkomsterna för artisten/upphovsmannen. För det är väl ändå dit pengarna skall gå? Många avstår idag från att köpa musik från artister de gillar eftersom de inte vill att en förlegad företagsform skall ta stora delar av vinsten från artisterna i fråga, en vinst som de sedan använder för att driva häxjakt och en utveckling mot ett totalitärt samhälle.
Kommersiellt nyttjande och distribution av musik skall självklart kosta pengar, men då skall vinsten också gå till artisterna och inte till företag som uppkommit för att pressa plastbitar.
Intressant inlägg (som jag dock inte helt håller med). Jag kan dra ett exempel med en stol.
Ponera att jag är en snickare och bygger en stol. En granne ser mig sitta i stolen, och undrar om jag möjligtvis skulle kunna bygga en till, som han kan köpa av mig. Gärna, säger jag. Jag går till en träaffär och köper det jag behöver för att bygga stolen. Sedan bygger jag stolen och säljer den till min granne. Min grannes granne på andra sidan ser grannens stol, och han är också snickrare. Han bygger en egen sådan stol.
Fråga: Bör jag nu få gå till min grannnes granne och kunna avkräva honom massor av pengar för att han skapat en kopia av något jag skapat?
Fråga: Bör en musiker få gå till någon och kunna avkräva denna någon massor av pengar för att denna någon skapat en kopia av något musikern skapat?
man ska kunna lyssna på det man vill lyssna på helt gratis. den musik som spelas på mtv/radio o grejjer e oftast rent jävla skit!
Jag lyssnar nästan enbart på gammal musik, och det är för att den musik som spelas nu är enbart gjord för att tjäna pengar.. jag vill inte kalla mig själv en kritiker eller något, men vafan seriöst, lady gaga är mer känd bland folk idag en stevie wonder… dom flesta jag hänger med vet inte ens vem stevie är. my point is, musik idag är inte musik. (sorry för att detta inlägg va riktigt of topic)
(och det jag skrev riktas självklart inte emot alla musiker, men många av dom!)
Jag håller med om så mycket faktiskt. Men problematiken kvarstår att de som gör musiken, de längst ner i näringskedjan, musikerna och låtskrivarna, studioägarna och producenterna o.s.v. inte kan försörja sig. Så är det, oavsett vad man tycker om fildelning eller inte.
De dåliga delarna av den gamla branschen tycker jag också ska bort. Mycket av dagens musik känns som en ren förolämpning för öronen, och så vet man att det är en cynisk affärskedja bakom varje ny “produkt”. Fast… innan t.ex. Stevie Wonder blev oberoende så utnyttjades han som barnstjärna av skivbolaget “Motown” på 60-talet, så skivbolagen har alltid varit likadana egentligen. på 50-talet massproducerades tonårsstjärnor som marknadsanpassades för sin respektive målgrupp.
Artister som framtänkta ” produkter” har funnits sen andra världskriget, styrda av storbolag. Man hade anställda låtskrivare på “Låtfabriker” som satt i hundratal i kontorslandskap och skrev låtar till broiler-stjärnorna som hade deal med storbolagen. (Det är sant!)
Motsättningarna mellan “etablerad” och “independent” har alltid funnits, men det är först idag som vi fått möjlighet att markera mot det vi inte tycker om genom att inte betala för produkterna. Problemet är, att vi heller inte längre betalar för det vil gillar, för vi behöver inte. Internet funkar för musik som om att alla affärer stod öppna, och expediterna gått hem. Det är bara att knalla in och välja och gå därifrån. Det funkar såklart okej i början, men efter några veckor så går alla butikerna i konkurs givetvis, och sedan finns det inget kvar att ta och inga nya leveranser kommer till butikerna, så man får slita på de gamla varor man kom över medans de fanns kvar.