Men kämpa lite för er existens då! -Cellulosamedia.

Snälla ge oss någonting nytt. Det känns som om varenda mening som media häver ur sig idag är förutsägbar. Det är vår. Vi vet alltså att lokaltidningarna snart kommer att skriva om Studenten. För hundrade året i rad. Sedan om midsommarfyllan, sedan om festivalerna. Sedan om hösthalkan. Sedan om julruschen. Sedan om sportlovsfirarna. Sedan om studenterna. Sedan om midsommarfirandet. Varje vår så visas konfirmanderna upp. Och avgångsklasserna. Igen och igen och igen och igen. Och så vidare i all oändlighet.

Allt detta vore ju okej, om det bara inte vore så att det repeteras exakt likadant varje år. Det ser lika ut idag i tidningsmedia som när jag gick ut gymnasiet 1986. Lika cyklisk. Samma ämnen. Samma “sommarmode för studenter-reportage”. Fast det har blivit ännu värre när det gäller nyhetsjournalistiken. Nyheter som ger stora känslosvallningar exploateras ogenerat igen och igen oavsett om de har någon förankring hos dagens lite yngre läsare.
-Svartenbrandt rymde förra veckan och rånade en bank. JAMENVAFAN DET GJORDE HAN JU 1983 OCKSÅ! SLÄPP DET! Carola var med i melodifestivalen för ett par år sedan. JAMENVAFAN DET VAR HON JU 1983 OCKSÅ! SLÄPP DET! Man börjar tro att det bara är trygghetsnarkomaner som ploppar ut ur journalisthögskolorna. Redaktörerna i sin tur är rädda som skrämda harpaltar för att bredda sin journalistiska vinkel. De cementerar och konserverar journalistiken till den graden att man inte vet om man läser årets eller förra årets tidning ibland. Allt detta gör att de tappar i relevans, vilket är livsfarligt i den nya mediekonkurrensen. Om de gamla medierna inte ger sig ut på spången och blir lite farliga igen och ger oss ett kraftigt journalistiskt mervärde, så kommer vi helt enkelt att vända blicken någonannanstans.