Popkulturen är vår kultur.
Tavla på Pipeline i Sundsvall. Stort.
Kanske kan bara en viss typ av människor förstå storheten i att kliva in i en loge på ett hak i Sundsvall och hitta denna tavla.
Vad som händer i huvudet är svårt att förklara. Minnen från hösten 1978 tränger på. Hela min årskurs hade samlat filmisar med bilder från Stjärnornas krig i ett år sedan filmen hade premiär. I Sverige, och på landsbygden tog det på den tiden ett år för filmerna att nå den lokala biografen. Snacka om att hypen hann bli enorm.
George Lucas epos, “Star Wars”. Ikoniserad och deklarerad som Amerikansk kulturhistoria redan på åttiotalet. Inget präglar en människa så djupt, som när hon stängs in i ett mörkt rum och ställs inför rörliga bilder i två timmar utan att störas av något annat. Historien, dramat och bildkonsten är omöjlig att fly från. Kampen mellan ont och gott. Scenografin som man lärde sig uppskatta som äldre. Skådespelarna som man sedan följde i alla andra produktioner. Ett skapat konstverk som börjat i en människas hjärna och sedan förmedlats till miljarder människor och skapat ringar på vattnet i decennier. Filmmusiken ikoniserad och framförd på världens seriösaste scener. Avhandlingar skrivna om de många politiska dimensionerna i filmerna om rymdhjältarna.
Där, då, 1978 så dammade gatorna utanför bion och lukten av Raggarbilarna som gjorde sina rundor i byn doftade starkare i en 11-årig näsa än i någon annans. Sommarlukterna för evigt fastbrända i minnet. Kön utanför biografen. Faschinationen så stark redan innan så starkt att hjärtat sprängde i bröstet. Jag skulle få se Stjärnornas krig.
All denna nostalgi leder någonstans. Jag vill mena, att jag och många av mina jämnåriga tvingar begreppet “konst” att iklä sig nya betydelser. När en filmskapare skapar ett verk som får den typen av genomslagskraft på en hel värld, så blir den en del av de gemensamma referensramarna och minnena hos en hel värld samtidigt. Det är konst. Star Wars är konst.
När två blygsamma kompositörer i Australien (Angus och Malcom Young) komponerar en enkel gitarrlåt och sedan framför den som ett performance inför 50 000 människor på en idrottsarena så är det givetvis konst och kultur vi pratar om. Enligt vår generations definition. Att 40-talister och finkultur-ivrare inte erkänner det är oväsentligt. De har inte längre tolkningsföreträde. Vi är för många som växt upp underifrån. They are outnumbered. Vill vi kalla en arenakonsert med AC/DC för konst, så är det konst. Punkt. Kulturanslagen ska från och med nu utgå från de uppväxande generationernas referensramar och preferenser. D.v.s. i huvudsak från dem som är minst 20 år yngre än MIG. 1900-talsdesign är konst för mig. Det är min närhistoria. Det är vår närhistoria. Det borde stå italienska vespor och Bernadottes hushållsredskap på dagens museer. Jerry Williams Zuzuki från 1983 borde stå i glasmonter på Nationalmuseum. Det borde vara rundvandringar i Dogge Doggelitos barndomshem i Rinkeby. Kulturutbudet borde idag spegla det sena nittonhundratalet i mycket större grad än det gör nu. Vi borde visa upp de som haft det största ansvaret för att vår nutida vardag ser ut som det gör idag. Bondesamhället, Mozart och Gotisk arkitektur i all ära, men allt detta var det som hade inflytande på musik, omvärld och politik för 2-300 år sedan. Det var relevant att visa upp på 1950-talet. Vi bör fokusera på att spegla VÅRA närmaste arv. Det som format den plattform som DAGENS unga lever i.
Vi borde i mycket högre grad erkänna populärkulturen som grundnorm i stället för tillbehör till den “finare” kulturen. Populärkulturen är politisk. Den ÄR samhället. Den speglar samtidsmänniskans förtjänster och tillkortakommanden ögonblickligen. Hårdrock och Internetporr. Det, är vad som ska in på konstens arenor för analys. Inte tröskor och pilspetsar.
/Stefan
Du brukar ofta ha rätt i dina inlägg men nu har du så fel att jag inte vet i vilken ända jag ska börja. Begreppen är ett av problemen. Ordet kultur används på två fundamentalt olika sätt. Ett är att beskriva en mänsklig och i på något sätt konstnärlig verksamhet. Ett annat är att beskriva seder och vanor hos en viss folkgrupp vid en viss tid, utan värderingar. Här tycker jag att du pratar om båda sakerna samtidigt och delvis ihopblandat.
En annan sak är att populärkultur blir inte högkultur bara för att den bli gammal. Viss populärkultur blir det, därför att den besitter vissa kvalitéer. Till det hör operan som var 1700-talets rockkonserter. Vilken del av vår tids populärkultur som överlever som högkultur kan vi inte veta. Det senaste exemplet är nog jazzen som numera anses som högkultur av vida kretsar.
Men den stora skillnaden är att högkulturen är svår och inget som man kan tillägna sig alldeles enkelt alla gånger. Däremot har den ett budskap och ett innehåll som vi kan lära oss något av. Högkulturen kan ge en personlig utveckling. Att glo på Jerkas Zuzuki kan vara kul, men det ger mig inga insikter som jag kan ta med mig ut i livet.
Och naturligtvis har både Mozart och den gotiska arkitekturen haft betydelse för musik och arkitektur idag, men det är jag övertygad om att du inser.
Sverige är redan ett kulturellt U-land. Vi behöver inte sänka oss ytterligare, utan vi behöver hitta tillbaka till den goda, icke-kommersiella och icke-amerikaniserade kulturen.
Åh. Stark åsiktsskillnad här. “Högkultur?
Sheit.. det var kulturelitism av det slag jag bara trodde fanns i en radie av två kvarter runt dramaten. Jag är inte någon bonn-romantiker som försöker kulturförklara Eddie Meduza här eller något sådant. Jag ska förklara precis hur mycket jag kan om högkultur:
-Jag ägde och drev verksamheten (eget bolag) i Östersunds stora Teater på Torget “Storsjöteatern”, i fyra år. Jag ansvarade för teaterscenen, innehållet, teknik, personalen, servering och årsprogram. Under den tiden passerade c:a 480 (!) OLIKA individuella uppsättningar från Riksteatern och Dramaten, ur deras turnerande utbud. Det var allt från Noréns svartaste uppsättningar till klassikerna ur Opera-reportoaren. Allt från de stora teaterklassikerna till de mest progressiva slagverksaensemblerna från Japan. Street-dance och “En midsommarnatts dröm” omvartannat. Ryska symfoniker. o.s.v. Hundratals akter, på löpande band. Nästan varannan dag året om stod en ny långtradare på scenparkeringen som jag och min personal skulle ta hand om, processa, se, packa ihop och vinka av dagen därpå. Jag mötte slentrianmässigt sveriges största skådespelare till frukost och kvälls, Pernilla August, Torsten Flink o.s.v. Större är inte Sverige än att man hinner möta alla teatermänniskor ett par gånger om på några säsonger varandes uthyrningsteater. Alla kom och gick, veckorna i ända.
Så jag såg dessa reportoarer. Såg människorna. Såg det vackra, men såg också det enorma kulturhyckleriet. Det man inte fick prata om. Det fackliga greppet om den statliga kulturpengen. Slentrianen. Banaliteten. Alkoholismen. Blodfattigheten. Idetorkan. Att kalla hela den scenen, för “högkultur” per automatik känns obehagligt. Innehållet slitet. Hur många år är “I väntat på godot” eller “En handelsresandes död” relevant att hålla liv i för människor under 50 år?
Dessutom…det ekonomiska vansinnet!
-När Norrlandsoperan kom och spelade i min teater, så var varje stol i salongen statlig subventionerad med 3800 kronor!!!!!! Varje stol kostade 3800 att producera, men biljetterna kostade bara 250. Skattemedel rakt ner i skitbrunnen bara på grund av att någon i Stockholm med dåligt samvete en gång slängde ut en regionalpolitisk åtgärd i form av en opera mitt i Norrlands obygd. Låga konstnärliga förutsättningar tillsammans med ekonomisk vanskötsel och enorm kapitalförstöring. En alltför djup insyn rakt in i ryggmärgen av den innersta Svenska kultur-kulturen har för alltid kvävt min respekt för det som några utropar till “högkultur”. Högkulturen höjs upp på godtyckliga kriterier, som ofta gärna dessutom associeras till “bildning och samhällsklass.” Fy!
Jag är idag empirisk expert på vad jag talar om, som verkat både inom högkulturen och (enligt K-eliten) “lågkulturen”, så jag är evinnerligt trött på att se hur statens kulturmedel går till att mata en död, svullen och stinkande gammal kulturkropp på bekostnad av ny, ung, allmängiltig, utforskande och samtida kultur.
Man ger ingen näring till sådd och nyodling, utan lämnar allt till reklamradio och TV-4. Kvar står vi med ett allt dummare samhälle. AC/DC och Jerrys Suzuki är definitivt högkultur. Liksom Remixkulturen inom Myspace-världen. Liksom collage och cross-media-metodiken inom de fysiska konstuttrycken. Liksom “Nilecity” är politisk satir och konst på hög nivå i min värld. De är högkulturella och folkliga IDAG.
/S
Jag firade påsk i Warszawa en gång i början av 90-talet. Kommunismen hade fallit men ekonomin hade ännu inte tagit fart. Det lilla skyddsnät som funnits hade ryckts undan utan att ha hunnit ersättas av något nytt. Det var fattigt, eländigt och smutsigt. På gatorna tiggde AIDS-sjuka, butikerna hade knappt några varor och över allt vilade en tät rök från billig diesel.
Men på Operan gavs Johannespassionen av J S Bach. När man satt där och hörde tonerna försvann allt grått utanför. Jag tror att både jag och de övriga i publiken kunde för en stund glömma problemen och fattigdomen. Vi kunde också lämna konserten och känna att allt inte är elände, det finns fortfarande skönhet i världen.
Får man den kicken av en samling Star Wars-affischer? Nej, det tror jag inte. Däremot tror jag att du kan sätta vilken inbiten amazonraggare som helst på en Bach- eller Beethovenkonsert och han eller hon kommer att tycka om musiken. Det är bara det att vi får lära oss att vissa människor ska tycka om en viss sorts kultur.
Högkultur behöver inte vara “ofolkligt”. T ex operan är en synnerligen folklig företeelse i Italien. Jag kommer aldrig att glömma när vi en sen natt i en liten stad på Italiens östkust passerade ett gäng tonåringar på stadens torg som stod och skrålade… O Sole Mio.
Jag tycker du ska vara stolt över den kulturgärning du gjort för Jämtland under fyra år. Låt inte enskilda dumheter inom sektorn göra att du förkastar det kulturarv som i grunden är det som gör oss till människor.