Comments on: Popkulturen är vår kultur.

By: Lars-Olof Mattsson

Lars-Olof Mattsson — Mon, 15 Jun 2009 19:54:37 +0000

Jag firade påsk i Warszawa en gång i början av 90-talet. Kommunismen hade fallit men ekonomin hade ännu inte tagit fart. Det lilla skyddsnät som funnits hade ryckts undan utan att ha hunnit ersättas av något nytt. Det var fattigt, eländigt och smutsigt. På gatorna tiggde AIDS-sjuka, butikerna hade knappt några varor och över allt vilade en tät rök från billig diesel.

Men på Operan gavs Johannespassionen av J S Bach. När man satt där och hörde tonerna försvann allt grått utanför. Jag tror att både jag och de övriga i publiken kunde för en stund glömma problemen och fattigdomen. Vi kunde också lämna konserten och känna att allt inte är elände, det finns fortfarande skönhet i världen.

Får man den kicken av en samling Star Wars-affischer? Nej, det tror jag inte. Däremot tror jag att du kan sätta vilken inbiten amazonraggare som helst på en Bach- eller Beethovenkonsert och han eller hon kommer att tycka om musiken. Det är bara det att vi får lära oss att vissa människor ska tycka om en viss sorts kultur.

Högkultur behöver inte vara “ofolkligt”. T ex operan är en synnerligen folklig företeelse i Italien. Jag kommer aldrig att glömma när vi en sen natt i en liten stad på Italiens östkust passerade ett gäng tonåringar på stadens torg som stod och skrålade… O Sole Mio.

Jag tycker du ska vara stolt över den kulturgärning du gjort för Jämtland under fyra år. Låt inte enskilda dumheter inom sektorn göra att du förkastar det kulturarv som i grunden är det som gör oss till människor.

By: Stefan Hallgren

Stefan Hallgren — Fri, 12 Jun 2009 14:35:47 +0000

Åh. Stark åsiktsskillnad här. “Högkultur? Sheit.. det var kulturelitism av det slag jag bara trodde fanns i en radie av två kvarter runt dramaten. Jag är inte någon bonn-romantiker som försöker kulturförklara Eddie Meduza här eller något sådant. Jag ska förklara precis hur mycket jag kan om högkultur:

-Jag ägde och drev verksamheten (eget bolag) i Östersunds stora Teater på Torget “Storsjöteatern”, i fyra år. Jag ansvarade för teaterscenen, innehållet, teknik, personalen, servering och årsprogram. Under den tiden passerade c:a 480 (!) OLIKA individuella uppsättningar från Riksteatern och Dramaten, ur deras turnerande utbud. Det var allt från Noréns svartaste uppsättningar till klassikerna ur Opera-reportoaren. Allt från de stora teaterklassikerna till de mest progressiva slagverksaensemblerna från Japan. Street-dance och “En midsommarnatts dröm” omvartannat. Ryska symfoniker. o.s.v. Hundratals akter, på löpande band. Nästan varannan dag året om stod en ny långtradare på scenparkeringen som jag och min personal skulle ta hand om, processa, se, packa ihop och vinka av dagen därpå. Jag mötte slentrianmässigt sveriges största skådespelare till frukost och kvälls, Pernilla August, Torsten Flink o.s.v. Större är inte Sverige än att man hinner möta alla teatermänniskor ett par gånger om på några säsonger varandes uthyrningsteater. Alla kom och gick, veckorna i ända.

Så jag såg dessa reportoarer. Såg människorna. Såg det vackra, men såg också det enorma kulturhyckleriet. Det man inte fick prata om. Det fackliga greppet om den statliga kulturpengen. Slentrianen. Banaliteten. Alkoholismen. Blodfattigheten. Idetorkan. Att kalla hela den scenen, för “högkultur” per automatik känns obehagligt. Innehållet slitet. Hur många år är “I väntat på godot” eller “En handelsresandes död” relevant att hålla liv i för människor under 50 år?

Dessutom…det ekonomiska vansinnet!
-När Norrlandsoperan kom och spelade i min teater, så var varje stol i salongen statlig subventionerad med 3800 kronor!!!!!! Varje stol kostade 3800 att producera, men biljetterna kostade bara 250. Skattemedel rakt ner i skitbrunnen bara på grund av att någon i Stockholm med dåligt samvete en gång slängde ut en regionalpolitisk åtgärd i form av en opera mitt i Norrlands obygd. Låga konstnärliga förutsättningar tillsammans med ekonomisk vanskötsel och enorm kapitalförstöring. En alltför djup insyn rakt in i ryggmärgen av den innersta Svenska kultur-kulturen har för alltid kvävt min respekt för det som några utropar till “högkultur”. Högkulturen höjs upp på godtyckliga kriterier, som ofta gärna dessutom associeras till “bildning och samhällsklass.” Fy!

Jag är idag empirisk expert på vad jag talar om, som verkat både inom högkulturen och (enligt K-eliten) “lågkulturen”, så jag är evinnerligt trött på att se hur statens kulturmedel går till att mata en död, svullen och stinkande gammal kulturkropp på bekostnad av ny, ung, allmängiltig, utforskande och samtida kultur.

Man ger ingen näring till sådd och nyodling, utan lämnar allt till reklamradio och TV-4. Kvar står vi med ett allt dummare samhälle. AC/DC och Jerrys Suzuki är definitivt högkultur. Liksom Remixkulturen inom Myspace-världen. Liksom collage och cross-media-metodiken inom de fysiska konstuttrycken. Liksom “Nilecity” är politisk satir och konst på hög nivå i min värld. De är högkulturella och folkliga IDAG.

By: Lars-Olof Mattsson

Lars-Olof Mattsson — Mon, 08 Jun 2009 21:46:54 +0000

Du brukar ofta ha rätt i dina inlägg men nu har du så fel att jag inte vet i vilken ända jag ska börja. Begreppen är ett av problemen. Ordet kultur används på två fundamentalt olika sätt. Ett är att beskriva en mänsklig och i på något sätt konstnärlig verksamhet. Ett annat är att beskriva seder och vanor hos en viss folkgrupp vid en viss tid, utan värderingar. Här tycker jag att du pratar om båda sakerna samtidigt och delvis ihopblandat.
En annan sak är att populärkultur blir inte högkultur bara för att den bli gammal. Viss populärkultur blir det, därför att den besitter vissa kvalitéer. Till det hör operan som var 1700-talets rockkonserter. Vilken del av vår tids populärkultur som överlever som högkultur kan vi inte veta. Det senaste exemplet är nog jazzen som numera anses som högkultur av vida kretsar.
Men den stora skillnaden är att högkulturen är svår och inget som man kan tillägna sig alldeles enkelt alla gånger. Däremot har den ett budskap och ett innehåll som vi kan lära oss något av. Högkulturen kan ge en personlig utveckling. Att glo på Jerkas Zuzuki kan vara kul, men det ger mig inga insikter som jag kan ta med mig ut i livet.
Och naturligtvis har både Mozart och den gotiska arkitekturen haft betydelse för musik och arkitektur idag, men det är jag övertygad om att du inser.
Sverige är redan ett kulturellt U-land. Vi behöver inte sänka oss ytterligare, utan vi behöver hitta tillbaka till den goda, icke-kommersiella och icke-amerikaniserade kulturen.