Jag hittade en Sony Walkman Sports från 1983 i soprummet förra veckan. Mint Condition, klistermärkena kvar och med rena och fina originallurar. Bara att sätta i batterier och köra. Jag var ju tvungen att ta den. Tvungen. En våg av minnen sköljde över mig.

1977:  Bordellmammas visor på band av märket “Happy Tape”, stulna av ovetande föräldrar. Fnissande på pojkrum.

1984: Lösa band i skolväskan. Sony Walkman är nu bäst. Kopior och andra märken lite skämmiga. Till sist fick jag den: En Sony Walkman II i rosa metallic, autoreverse, spolning åt båda hållen, Dolby och massor av timmars batteritid.

1986: Kassetter på golvet i framsätet. Grusiga.  Skakar av.  Mular in i en dålig Blaupunkt med spolning bara framåt. Ljudet svajar när det är 25 minusgrader.  Sandra 0ch Pet Shop Boys.

1989: Fyrkanalig portastudio på Kassett. Himlen. Egen musik.

1993: Ett enormt lager av kassettband efter 15 års samlande. Orkar inte längre.

Tha Shit.

1997:  Mp3 kommer.  5000 piratade låtar i datorn.

2001:  iPod kommer.

2009: Kassettbandet samma status som Stenkakan. En annan generations medium.

Älskade Happy Tape, Basf, TDK, Sony och allt vad ni heter i den där jättelådan. Snart ska jag sätta mig och digitalisera er alla. Nån gång. Hoppas jag.

/S