Ny Musikvideo av Happy Minds med artisten “SolSkugga”
Sol SKugga
Efter att ha letat locations för SolSkuggas nya video till låten “Intuition” såg vi plötsligt Fredrik Wretmans installation “Taptim” på Färgfabriken i Östersund. En magnifik installation i en av Europas vackraste konsthallar. Fredrik och FärgFabriken var generösa och tillmötesgående att låta oss filma där en dag, så vi gjorde lite research på vinklar, projekterade och satte igång.
Videon är ett samarbete mellan mig och Sol, där vi delat på uppgiterna bildmanus, storyboard och regi, och Sol har därefter redigerat materialet. Fotografer: Jag och Leif Karlsson på digitalproduktion.se.
Check it out! 
love
/Stefan
Vägars ände och sakers slut.
Utveckling. En kraft som inte frågar om lov. Som inte bekommer sig. En kraft som gradvis och transparent förändrar världen runt oss, så att de som åldrats något till sist inte längre känner igen sig. Det är helt naturligt. Utveckling tvingar fram saker, tar bort saker som man klänger sig fast vid. Slår sönder strukturer någon vill ha kvar. Omfördelar makt. Lämnar de som hade makt vid sidan av vägen, och välkomnar de nya till rodret.
Utveckling dödar industrier. Utveckling skapar nya. Förändring, är den starkaste konstanten. Evig förändring. Oförutsägbar, oväntad förändring.
Många givna tryggheter förändras eller försvinner nu snabbt:
- Efterkrigstidens folkrörelser.
- Den gamla politikens kraft och relevans.
- Industrialismens grundförutsättningar.
- Konsumtionsmönster.
- Kollektiva värdegrunder.
- Partipolitik och ideologier.
- Familjebilden.
- Kommunikationsteknik.
- Kunskapsfördelning.
- Informationsmakt.
- Materiella ideal.
- Geografisk tillhörighet.
- Nationell egendom.
- Finansiell förutsägbarhet.
Många av ovanstående punkter, har utgjort gemensamma konstanter och bergfasta referenser för 40-50-talisterna. De har utgjort deras existensförutsättningar och spelplan.
Som om ovanstående punkter alltid skulle vara likadana, aldrig förändras eller försvinna.
Nu förändras de och försvinner.
Fort, våldsamt och skakigt.
Så välkommet det är.
I mina ögon, kan det inte gå nog fort, inte skaka nog våldsamt eller förändras för mycket.
Kom framtid. Kom friska framtid.
/S
I´ve seen it all.
…och det är ok.
Det är märkligt att upptäcka, att allt som de flesta andra strävar efter, inte har något värde för mig alls längre.
Men tänk efter. Om du som jag skulle leva ett liv, där all ytlig bekräftelse du någonsin önskat dig uppfyllts hela tiden i 20 år. Att du alltid synts när du velat synas. Att människor alltid sett vad du gjort och kommenterat det. Att du vet att du kan, att du törs, att du spelat alla spel som någon någonsin kan drömma upp i ett liv, och till sist finna att inget av det gjorde dig större tryggare, bättre eller mer älskad.
Jag har varit i tidningen tusen gånger. Jag föreläser på slentrian och har inga problem med att stå inför människomassor oförberedd och bara tala om vad som helst, och dessutom lyckas vara underhållande. Det är bara gäspande business as usual för mig. Helt utan ansträngning eller eftertanke.
Tycker du jag koketterar och att det är lyxproblem?
Men snälla, det är kanske för att DU längtar efter att kunna behärska de sakerna egentligen? Om du visste det jag vet, skulle du förstå, att du lever som i The Matrix. Du är bara ett inkapslat batteri för de som behöver din plånbok, som viljelöst ska ge din energi till marknaden, medan den samtidigt håller dig sysselsatt av sprit, sexdrift, dokusåpor och drömmar om framgång, så att du vilseledd ska förbli så upptagen att du aldrig någonsin tänker efter.
Tro mig, det är helt tomt när man väl får tillgång till all världens ytliga bekräftelse. Det finns inget därbakom. Det är inte vad vi människor borde söka efter överhuvudtaget. Det är ett så snett skott, så långt bredvid målet med att vara människa. -Idol, Schlager, aktiepengar, fin bil, “normal familj” är alla blindskott på den resa som man fått på runt 80 år.
Man kan födas och leva ett helt liv, och sedan dö, utan att ha varit i närheten av sanningen.
Det finns ett liv, en annan plats, straxt under ytan, att mötas på, att leva på. Dit inga löpsedlar når. Där alla ord är på riktigt. Där trevande respekt, nyfikenhet och försiktighet leder vägen. Där vi verkligen är.
OM jag vill möta dig, så vill jag möta dig som den du är i det ögonblick där du håller på att vakna, innan du hunnit fälla upp sköldarna som visa vem du är till vardags. Jag är inte intresserad av vad du gör, vad du siktar på i ditt jobb, att du haft en trasslig historia eller att du tycker om rostfria dyra vitvaror. Jag vill möta den du föddes som, innan världen lärde dig hur du ska vara.
I´ve seen it all. Och det har gjort att jag tagit ut en skilsmässa från en värld, där tidningen Café och Cosmpolitan försäker bestämma mina värderingar. Där Filip och Fredrik är det som roar dig på vardagkvällarna. Där rödvinet är det som får dig fri och galen.
Att tvingas se allt det som den kommersiella verkligheten ställt till med, gör mig sjuk. Därför ger jag den inte tillgång till mig.
Jag vill inte ha det, jag vill inte se dig så. Jag vill inte umgås med dig när du bär fram sån tomhet framför mig.
Säg mig i stället vad du behöver. Säg mig vad du längtar efter. Gå sönder och bli fri inför mina ögon.
Då, tar jag dig på allvar. Då, får du bli min vän. Endast då.
/S
När idiotsäkringen löser ut.
Staten funderar på olika sätt att gå in med räddningspaket om hundratals miljarder i stimulansmedel i finanskrisen.
Det är lika meningsfullt som att strö en död människas aska för vinden från en bergstopp. De pengarna försvinner ut i ingenting. Ingen verkan. Enorma skattemedelsbelopp.Varför?
-Därför att kraften i den globala lågkonkunkturen är långt mycket större än någon stat har medel att kunna motverka. Företag kommer att gå under och människor kommer att bli arbetslösa. Inse detta, och arbeta utifrån den strategin i stället.
Hur kan det komma sig, att en regering kan sitta och debattera om tio miljoner hit eller dit till t.ex. kultursektorn medan de med andra handen öppnar ett flöde på hundratals miljarder för att reparera dåligt skötta företag och stödja spekulationsekonomin?
Är det bara min tinningsven som dunkar på gränsen till att explodera när jag tänker på de här proportionerna? Är det för stora siffror för den anskilde individen att ta till sig?
Hur ska staten någonsin igen kunna försvara en besparingskrav på kommunnivå om några tiotals miljoner här och där, när vi medborgare direkt kan säga “jamen ni brände ju fler hundra miljarder på ingenting i finanskrisen”
Om vi säger så här; Staten sitter med ett godtycklig belopp, säg 200 miljarder på fickan, tittar veligt på penningbunten, vänder och vrider på vad de ska göra med pengarna. Valet står mellan att vinna korta poäng genom att ge “stöd” till en ekonomi som redan är död eller att göra något annat.
Förstår ni läsare hur mycket 200 miljarder är? Förstår ni hur omöjligt det skulle vara i normala fall att klämma ett sådant belopp ur staten utan ofattbara skattehöjningar? Varför går det så lätt nu helt plötsligt? Så lättvindigt?
Två hundra miljarder kronor skulle till exempel räcka till att nästan sätta hela sveriges byggsektor i arbete i flera år. Några fria exempel: En helrenovering av Inlandsbanan. Vindkraftsparker. Satsning på höghastighetsjärnvägar samt göra en riktig Europaväg av 45:an. Öppna upp hela Sverige med miljövänliga, billiga transportalternativ. Pengarna skulle kunna skapa långsiktiga strategier för småföretagarna, med nya riskfonder och skattelättnader. Här har man kanske bränt halva sedelbunten, hundra miljarder. Resten, skulle kunna gå till att bygga nya sjukhus och totalt modernisera och finansiera upp hela vårdapparaten samt polisen. Allt detta skulle sammantaget skapa hundratusentals jobb.
Förstår man inte att investeringar är den bästa vägen genom en lågkonjunktur?
Samtidigt som man då sätter nästan hela folket i arbete, så bygger man ett modernt land med stark infrastruktur, kraftigt egenföretagande och ett överlägset välfärdssystem. Detta ökar konkurrenskraften gentemot andra länder och gör Sverige starkt. Kronan går upp, blir stabil och man bygger substans i stål och betong.
-Men icke. Hundratals miljarder, ska istället ut nu i onödan, till ingenting, och utan anledning.
“Poff” -Borta.
Kvar ligger i så fall Sverige, fortfarande omodernt, med åldrade ekonomimodeller, sviktande infrastruktur, arbetslöshet och allt svagare privatsektor och detta på grund av en politisk kultur, som sitter fängslad av sig själv i en halvsekelgammal organisationsmodell, befolkad av människor, som för länge sedan passerat bäst-före datum gällande moderna, modiga och nödvändiga strategikunskaper.
Idag behöver vi modet att ta starka, kraftiga och obekväma beslut, eller så får vi låta landet dö sotdöden.
Tidsfönstret vi har, är bara några år, innan det nya måste vara på plats.
Det måste börja nu.
Borg, är du hemma?
/Stefan Hallgren (c)
Att äga plastbiten. (Mjukstartar bloggen igen)
Att “äga plastbiten” är ett beteendemönster som just nu försvinner fortare än en thailändsk rännskita. Den fysiska bäraren är (read my lips) _borta_, det är bara det att de sista exemplaren inte hunnit lämna hyllorna ännu.
Min bästa kompis har samlat stenkakor sedan han var tio år gammal. Han har två olika spelare hemma som klarar 78-varvare. Mysigt.
Även om det fortfarande finns en del DJ:s HIFI-entusiaster och musiksamlare på marknaden som värdesätter vinyl och CD, så utgör de redan nu en sådan försvinnande liten del av den totala konsumentmassan. Om ett par år är den klicken lika stor som den grupp människor som samlar på 78-varvare.
Vi kommer snart alla att alltid vara omgiven av all musik som någonsin gjorts, dessutom tillgänglig med en sekunds varsel, i den applikation som ligger närmast för tillfället. Bilradion, Hemmadatorn, Mobilen etc.
Min stenkake-samlande kompis bleknade häromdagen när jag satte honom framför “Spotify” och radade upp FLER Cab-Calloway-låtar från 1930-talet än han hade hemma i sin stenkake-samling.
-Jag knappade lite och hade ena sekunden Tori Amos i högtalarna och sekunden efter ljöd “Minnie the Moocher” från 1938 med nämnde Calloway.
Instant everything.
Han vände sig om med chockat ansikte, som om det var häxeri, och sa “fattar du vad det här innebär?”.
Jag svarade “Ja, det gör jag.”
/Stefan