Sömnen har alltid funnits. Ulf Lundell skrev om sömnen redan i början på åttiotalet.

Sömnen avhandlas i första Matrix filmen, där vi människor porträtteras som att vi lever våra liv, fast inte i den verkliga världen, utan i ett liv som sömnen har lurat oss att tro är på riktigt.  I sömnens värld föds vi, konsumerar, blir kära, får våra värderingar av marknaden och strävar efter Sömnens belöningar.

Vi tror att vi lever våra liv, men det är en illusion.

I The Matrix så ligger våra kroppar egentligen i kapslar som sovande kollin, som batterier, vars enda funktion är att ge näring åt ett högre rovdjur.

Liknelsen i den filmen, är att vi bara tror att vi lever. Egentligen är vi bara kollin som används  som plånböcker åt en marknad som när sig på att dra ur oss all energi samtidigt som den ger tillbaka belöningar i form av dokusåpor, Melodifestivaler,  kapitalvaror och bilar, så att vi ska känna oss tillfredställda. Vi rycker spastiskt, super, får utlösning, gifter oss, tillfredställer våra begär, sover i Sömnens famn, viljelösa och ovetande.

Säg mig, vad skulle du helst vilja ha? En miljard kronor och obegränsat med lyx eller en riktig relation med den du älskar och ett rikt känsloliv?

En miljard givetvis. Sömnen har ju lärt oss det.

Sömnen, är till för att du aldrig ska tänka eller reflektera. Den är till för att du ska drömma om ett bra bröllopp ett par barn och ett dubbelgarage i stället för att du ifrågasätter vad som styr dig.

Sömnen är det som ser till att du tittar på Paradise Hotel i stället för att fråga dig varför ni inte ligger eller pratar med varandra längre. Sömnen, ser till att du inte längre känner den du älskar. Sömnen, tränger sig in via Söndagsbilagor, Äntligen hemnma-program och lånelöften. Sömnen är  det som ser till att du har en klump i magen och vagt anar att det kunde vara annorlunda.

Sömnen, vill inte att du vaknar.

Du ska bara sova, konsumera och rösta rätt ett helt liv, sen ska du dö.

Vill du vakna? Eller är det för jobbigt?

/S

Tavla på Pipeline i Sundsvall. Stort.

Kanske kan bara en viss typ av människor förstå storheten i att kliva in i en loge på ett hak i Sundsvall och hitta denna tavla.

Vad som händer i huvudet är svårt att förklara. Minnen från hösten 1978 tränger på. Hela min årskurs hade samlat filmisar med bilder från Stjärnornas krig i ett år sedan filmen hade premiär. I Sverige, och på landsbygden tog det på den tiden ett år för filmerna att nå den lokala biografen. Snacka om att hypen hann bli enorm.

George Lucas epos, “Star Wars”.  Ikoniserad och deklarerad som Amerikansk kulturhistoria redan på åttiotalet. Inget präglar en människa så djupt, som när hon stängs in i ett mörkt rum och ställs inför rörliga bilder i två timmar utan att störas av något annat. Historien, dramat och bildkonsten är omöjlig att fly från. Kampen mellan ont och gott. Scenografin som man lärde sig uppskatta som äldre. Skådespelarna som man sedan följde i alla andra produktioner. Ett skapat konstverk som börjat i en människas hjärna och sedan förmedlats till miljarder människor och skapat ringar på vattnet i decennier. Filmmusiken ikoniserad och framförd på världens seriösaste scener. Avhandlingar skrivna om de många politiska dimensionerna i filmerna om rymdhjältarna.

Där, då, 1978 så dammade gatorna utanför bion och lukten av Raggarbilarna som gjorde sina rundor i byn doftade starkare i en 11-årig näsa än i någon annans. Sommarlukterna för evigt fastbrända i minnet. Kön utanför biografen. Faschinationen så stark redan innan så starkt att hjärtat sprängde i bröstet. Jag skulle få se Stjärnornas krig.

All denna nostalgi leder någonstans. Jag vill mena, att jag och många av mina jämnåriga tvingar begreppet “konst”  att iklä sig nya betydelser. När en filmskapare skapar ett verk som får den typen av genomslagskraft på en hel värld, så blir den en del av de gemensamma referensramarna och minnena hos en hel värld samtidigt. Det är konst. Star Wars är konst.

När två  blygsamma kompositörer i Australien (Angus och Malcom Young)  komponerar en enkel gitarrlåt och sedan framför den som ett performance inför 50 000 människor på en idrottsarena så är det givetvis konst och kultur vi pratar om.  Enligt vår generations definition. Att 40-talister och finkultur-ivrare inte erkänner det är oväsentligt. De har inte längre tolkningsföreträde. Vi är för många som växt upp underifrån. They are outnumbered. Vill vi kalla en arenakonsert med AC/DC för konst, så är det konst. Punkt.  Kulturanslagen ska från och med nu utgå från  de uppväxande generationernas referensramar och preferenser. D.v.s. i huvudsak från dem som är minst 20 år yngre än MIG. 1900-talsdesign är konst för mig. Det är min närhistoria. Det är vår närhistoria. Det borde stå italienska vespor och Bernadottes hushållsredskap på dagens museer.  Jerry Williams Zuzuki från 1983 borde stå i glasmonter på Nationalmuseum. Det borde vara rundvandringar i Dogge Doggelitos barndomshem i Rinkeby.  Kulturutbudet borde idag spegla det sena nittonhundratalet i mycket större grad än det gör nu. Vi borde visa upp de som haft det största ansvaret för att vår nutida vardag ser ut som det gör idag. Bondesamhället, Mozart och Gotisk arkitektur i all ära, men allt detta var det som hade inflytande på musik, omvärld och politik för 2-300 år sedan. Det var relevant att visa upp på 1950-talet. Vi bör fokusera på att spegla VÅRA närmaste arv. Det som format den plattform som DAGENS unga lever i.

Vi borde i mycket högre grad erkänna populärkulturen som grundnorm i stället för tillbehör till den “finare” kulturen. Populärkulturen är politisk. Den ÄR samhället. Den speglar samtidsmänniskans förtjänster och tillkortakommanden ögonblickligen. Hårdrock och Internetporr. Det, är vad som ska in på konstens arenor för analys. Inte tröskor och pilspetsar.

/Stefan

En kanonprodukt där vi genom att skada miljön rätt rejält kan läsa lite för sent om vad som hände igår.

Allt detta vore ju okej, om det bara inte vore så att det repeteras exakt likadant varje år. Det ser lika ut idag i tidningsmedia som när jag gick ut gymnasiet 1986. Lika cyklisk. Samma ämnen. Samma “sommarmode för studenter-reportage”. Fast det har blivit ännu värre när det gäller nyhetsjournalistiken. Nyheter som ger stora känslosvallningar exploateras ogenerat igen och igen oavsett om de har någon förankring hos dagens lite yngre läsare.
-Svartenbrandt rymde förra veckan och rånade en bank. JAMENVAFAN DET GJORDE HAN JU 1983 OCKSÅ! SLÄPP DET! Carola var med i melodifestivalen för ett par år sedan. JAMENVAFAN DET VAR HON JU 1983 OCKSÅ! SLÄPP DET! Man börjar tro att det bara är trygghetsnarkomaner som ploppar ut ur journalisthögskolorna. Redaktörerna i sin tur är rädda som skrämda harpaltar för att bredda sin journalistiska vinkel. De cementerar och konserverar journalistiken till den graden att man inte vet om man läser årets eller förra årets tidning ibland. Allt detta gör att de tappar i relevans, vilket är livsfarligt i den nya mediekonkurrensen. Om de gamla medierna inte ger sig ut på spången och blir lite farliga igen och ger oss ett kraftigt journalistiskt mervärde, så kommer vi helt enkelt att vända blicken någonannanstans.