Sömnen avhandlas i första Matrix filmen, där vi människor porträtteras som att vi lever våra liv, fast inte i den verkliga världen, utan i ett liv som sömnen har lurat oss att tro är på riktigt.  I sömnens värld föds vi, konsumerar, blir kära, får våra värderingar av marknaden och strävar efter Sömnens belöningar.

Vi tror att vi lever våra liv, men det är en illusion.

I The Matrix så ligger våra kroppar egentligen i kapslar som sovande kollin, som batterier, vars enda funktion är att ge näring åt ett högre rovdjur.

Liknelsen i den filmen, är att vi bara tror att vi lever. Egentligen är vi bara kollin som används  som plånböcker åt en marknad som när sig på att dra ur oss all energi samtidigt som den ger tillbaka belöningar i form av dokusåpor, Melodifestivaler,  kapitalvaror och bilar, så att vi ska känna oss tillfredställda. Vi rycker spastiskt, super, får utlösning, gifter oss, tillfredställer våra begär, sover i Sömnens famn, viljelösa och ovetande.

Säg mig, vad skulle du helst vilja ha? En miljard kronor och obegränsat med lyx eller en riktig relation med den du älskar och ett rikt känsloliv?

En miljard givetvis. Sömnen har ju lärt oss det.

Sömnen, är till för att du aldrig ska tänka eller reflektera. Den är till för att du ska drömma om ett bra bröllopp ett par barn och ett dubbelgarage i stället för att du ifrågasätter vad som styr dig.

Sömnen är det som ser till att du tittar på Paradise Hotel i stället för att fråga dig varför ni inte ligger eller pratar med varandra längre. Sömnen, ser till att du inte längre känner den du älskar. Sömnen, tränger sig in via Söndagsbilagor, Äntligen hemnma-program och lånelöften. Sömnen är  det som ser till att du har en klump i magen och vagt anar att det kunde vara annorlunda.

Sömnen, vill inte att du vaknar.

Du ska bara sova, konsumera och rösta rätt ett helt liv, sen ska du dö.

Vill du vakna? Eller är det för jobbigt?

/S

Jag hittade en Sony Walkman Sports från 1983 i soprummet förra veckan. Mint Condition, klistermärkena kvar och med rena och fina originallurar. Bara att sätta i batterier och köra. Jag var ju tvungen att ta den. Tvungen. En våg av minnen sköljde över mig.

1977:  Bordellmammas visor på band av märket “Happy Tape”, stulna av ovetande föräldrar. Fnissande på pojkrum.

1984: Lösa band i skolväskan. Sony Walkman är nu bäst. Kopior och andra märken lite skämmiga. Till sist fick jag den: En Sony Walkman II i rosa metallic, autoreverse, spolning åt båda hållen, Dolby och massor av timmars batteritid.

1986: Kassetter på golvet i framsätet. Grusiga.  Skakar av.  Mular in i en dålig Blaupunkt med spolning bara framåt. Ljudet svajar när det är 25 minusgrader.  Sandra 0ch Pet Shop Boys.

1989: Fyrkanalig portastudio på Kassett. Himlen. Egen musik.

1993: Ett enormt lager av kassettband efter 15 års samlande. Orkar inte längre.

Tha Shit.

1997:  Mp3 kommer.  5000 piratade låtar i datorn.

2001:  iPod kommer.

2009: Kassettbandet samma status som Stenkakan. En annan generations medium.

Älskade Happy Tape, Basf, TDK, Sony och allt vad ni heter i den där jättelådan. Snart ska jag sätta mig och digitalisera er alla. Nån gång. Hoppas jag.

/S

Tavla på Pipeline i Sundsvall. Stort.

Kanske kan bara en viss typ av människor förstå storheten i att kliva in i en loge på ett hak i Sundsvall och hitta denna tavla.

Vad som händer i huvudet är svårt att förklara. Minnen från hösten 1978 tränger på. Hela min årskurs hade samlat filmisar med bilder från Stjärnornas krig i ett år sedan filmen hade premiär. I Sverige, och på landsbygden tog det på den tiden ett år för filmerna att nå den lokala biografen. Snacka om att hypen hann bli enorm.

George Lucas epos, “Star Wars”.  Ikoniserad och deklarerad som Amerikansk kulturhistoria redan på åttiotalet. Inget präglar en människa så djupt, som när hon stängs in i ett mörkt rum och ställs inför rörliga bilder i två timmar utan att störas av något annat. Historien, dramat och bildkonsten är omöjlig att fly från. Kampen mellan ont och gott. Scenografin som man lärde sig uppskatta som äldre. Skådespelarna som man sedan följde i alla andra produktioner. Ett skapat konstverk som börjat i en människas hjärna och sedan förmedlats till miljarder människor och skapat ringar på vattnet i decennier. Filmmusiken ikoniserad och framförd på världens seriösaste scener. Avhandlingar skrivna om de många politiska dimensionerna i filmerna om rymdhjältarna.

Där, då, 1978 så dammade gatorna utanför bion och lukten av Raggarbilarna som gjorde sina rundor i byn doftade starkare i en 11-årig näsa än i någon annans. Sommarlukterna för evigt fastbrända i minnet. Kön utanför biografen. Faschinationen så stark redan innan så starkt att hjärtat sprängde i bröstet. Jag skulle få se Stjärnornas krig.

All denna nostalgi leder någonstans. Jag vill mena, att jag och många av mina jämnåriga tvingar begreppet “konst”  att iklä sig nya betydelser. När en filmskapare skapar ett verk som får den typen av genomslagskraft på en hel värld, så blir den en del av de gemensamma referensramarna och minnena hos en hel värld samtidigt. Det är konst. Star Wars är konst.

När två  blygsamma kompositörer i Australien (Angus och Malcom Young)  komponerar en enkel gitarrlåt och sedan framför den som ett performance inför 50 000 människor på en idrottsarena så är det givetvis konst och kultur vi pratar om.  Enligt vår generations definition. Att 40-talister och finkultur-ivrare inte erkänner det är oväsentligt. De har inte längre tolkningsföreträde. Vi är för många som växt upp underifrån. They are outnumbered. Vill vi kalla en arenakonsert med AC/DC för konst, så är det konst. Punkt.  Kulturanslagen ska från och med nu utgå från  de uppväxande generationernas referensramar och preferenser. D.v.s. i huvudsak från dem som är minst 20 år yngre än MIG. 1900-talsdesign är konst för mig. Det är min närhistoria. Det är vår närhistoria. Det borde stå italienska vespor och Bernadottes hushållsredskap på dagens museer.  Jerry Williams Zuzuki från 1983 borde stå i glasmonter på Nationalmuseum. Det borde vara rundvandringar i Dogge Doggelitos barndomshem i Rinkeby.  Kulturutbudet borde idag spegla det sena nittonhundratalet i mycket större grad än det gör nu. Vi borde visa upp de som haft det största ansvaret för att vår nutida vardag ser ut som det gör idag. Bondesamhället, Mozart och Gotisk arkitektur i all ära, men allt detta var det som hade inflytande på musik, omvärld och politik för 2-300 år sedan. Det var relevant att visa upp på 1950-talet. Vi bör fokusera på att spegla VÅRA närmaste arv. Det som format den plattform som DAGENS unga lever i.

Vi borde i mycket högre grad erkänna populärkulturen som grundnorm i stället för tillbehör till den “finare” kulturen. Populärkulturen är politisk. Den ÄR samhället. Den speglar samtidsmänniskans förtjänster och tillkortakommanden ögonblickligen. Hårdrock och Internetporr. Det, är vad som ska in på konstens arenor för analys. Inte tröskor och pilspetsar.

/Stefan

En kanonprodukt där vi genom att skada miljön rätt rejält kan läsa lite för sent om vad som hände igår.

Allt detta vore ju okej, om det bara inte vore så att det repeteras exakt likadant varje år. Det ser lika ut idag i tidningsmedia som när jag gick ut gymnasiet 1986. Lika cyklisk. Samma ämnen. Samma “sommarmode för studenter-reportage”. Fast det har blivit ännu värre när det gäller nyhetsjournalistiken. Nyheter som ger stora känslosvallningar exploateras ogenerat igen och igen oavsett om de har någon förankring hos dagens lite yngre läsare.
-Svartenbrandt rymde förra veckan och rånade en bank. JAMENVAFAN DET GJORDE HAN JU 1983 OCKSÅ! SLÄPP DET! Carola var med i melodifestivalen för ett par år sedan. JAMENVAFAN DET VAR HON JU 1983 OCKSÅ! SLÄPP DET! Man börjar tro att det bara är trygghetsnarkomaner som ploppar ut ur journalisthögskolorna. Redaktörerna i sin tur är rädda som skrämda harpaltar för att bredda sin journalistiska vinkel. De cementerar och konserverar journalistiken till den graden att man inte vet om man läser årets eller förra årets tidning ibland. Allt detta gör att de tappar i relevans, vilket är livsfarligt i den nya mediekonkurrensen. Om de gamla medierna inte ger sig ut på spången och blir lite farliga igen och ger oss ett kraftigt journalistiskt mervärde, så kommer vi helt enkelt att vända blicken någonannanstans.

En människa ska inte behöva betala något för något den inte tycker om, längtar efter eller inte vill ha enligt mig. Det känns självklart eller hur?
Något som människan däremot vill ha, suktar efter, njuter av, något som förhöjer livskvaliteten gång på gång varje gång det används, det borde det finnas ett ekonomiskt värde i, om man ser till hur en frisk marknadsekonomi fungerar.

Låt oss ta några exempel, som faktiskt liknar musik, på så sätt  att den ger tillfredställelese  bara just när det pågår, det är alltså flyktiga tjänster, som man måste betala för varje gång man vill göra om det och känna det igen:

-Ett spa, som skänker njutning kostar pengar varje gång man vill upprepa upplevelsen.
-En öl som gör att det känns skönt kostar pengar varje gång man vill upprepa upplevelsen.
-En god rätt på restaurang kostar pengar varje gång man vill upprepa upplevelsen.
-En massage kostar pengar varje gång man vill upprepa upplevelsen.
-En konsert kostar pengar varje gång man vill upprepa upplevelsen.

Ni förstår vad jag är på väg att komma till:

-Låten.

-När den spelas i en bar så bidrar den till att sälja sprit: -Någon tjänar pengar på den.
-När den spelas på en förfest, så njuter gästerna. -Värden tjänar sociala poäng på den.
-När den spelas i  butik stimulerar den till försäljning: -Någon tjänar pengar på den.
-När den spelas på en date stimulerar den till romantik: -Någon får kanske sex med hjälp av den!
-När den spelas när man är ledsen så kanske den tröstar:- Någon har ett socialt värde av den.
-När den spelas på en frisersalong mår kunderna bra: -Någon tjänar pengar på den.
-När den spelas i iPoden på väg till skolan, ger den kanske någon en bra start på dagen och förbättrar (om 50% av användarena gör samma sak) skolmiljön och betyg.
-När den spelas i radio, så genererar den antingen reklamintäkter eller lyssnarsiffror: -Någon tjänar både pengar och sociala (public service) poäng å¨den.

o.s.v.

Låten, när den är skriven, är alltså ute där på marknaden, genererandes nya pengar  och känslomässiga upplevelser till nya parter, företag och individer hela hela tiden.

Bra låtar blir heller aldrig gamla, ur detta perspektiv!

Skivbolaget som gör “Absolut-skivorna”, tjänar pengar varje jul på ”The Christmas Song” med Nat King Cole, inspelad på 1940-talet. Nytt klirr i kassan till nya affärsidkare hela tiden. På en 70 år gammal låt.
Vi sitter och sjunger “Laaaast christmas i gave you my heart” på efterfesterna fortfarande 2008, fast den skrevs 1983. Den ger oss nostalgiska upplevelser, höjer stämningen och representerar ett emotionellt värde för oss fortfarande. En låt kan alltså ha en mycket lång ekonomisk och känslomässig verkningsgrad över decennier, för de affärsverksamheter som tjänar pengar på den, och den publik som älskar den.

Samma låt, genererar alltså nya intänkter och upplevelser för brukarna gång på gång på gång på gång.

Märk väl, ovan har jag beskrivit alla som tjänar pengar på och njuter av musiken förutom de som <strong><em>tillverkat den. </em></strong>
Det låter väl rimligt, att de släpps in i värdekedjan någonstans tycker du inte? De som gjorde låten, ursprunget, arkitekten, uppfinnaren, fabriken. <strong><em>Ska de ha någon ersättning för allt den ovanstående nyttan som alla andra får av den?</em></strong>

Eller, ska man ta låten av dem, och tjäna alla de pengarna och få all den lyckan från låten utan att ge tillverkarna något? Tjavars. Jag vet inte. jag försöker bara sätta det hela i kontext.

Finns ingen efterfrågan så ska en produkt inte finnas, den dör naturligt.
Finns efterfrågan däremot, så uppstår en vanlig marknadsmässig&nbsp;affärslogik med köpare och säljare enligt min mening.
Där någonstans, står jag.

Vilka är de då som tillverkar de här produkterna, som alla dessa miljarder människor i all oändlighet njuter av, och företag tjänar nya pengar på hela tiden genom att använda dem?

-Jo, artister, studiobransch, producenter&nbsp;och upphovsmän.

Ta bort dem ur ovanstående värdekedja som jag beskrivit, så uppstår värdekedjan aldrig.

Det är därför licenser och ersättningsmodeller måste finnas.

Däremot: Om ingen njuter av låten, kräks av att höra den och ingen vill använda den i sin business (barer, skivbolag, restauranger, radio, frisersalonger o.s.v.) så ska ingen upphosman ha en spänn.
Om inget värde eller efterfrågan finns på låten och den inte tillför någon något av allt det jag uppräknar ovan, så ska låten dö och upphovsmannen vara fattig. Marknadsekonomi.

-För en låt förvandlas till en marknadsprodukt i det ögonblick någon använder den till att tjäna nya&nbsp;pengar i egen verksamhet&nbsp;eller någon får ett begär eller längtan till att höra på den.

Precis som när någon får lust att köpa en öl och gör det.
Eller en rätt på restaurang.
Eller en halvtimmas massage.
Eller en semester.

Och så vidare.

Det här är inte ett inlägg för eller emot fildelning som sagt.
Jag vill bara göra ett försök att belysa hur musik används, vad den gör, vilka pengar den genererar i andra hand till andra än upphovsmännen, och vilket förhållande en individ har till den.

That´s all.

/Stefan

Många givna tryggheter förändras eller försvinner nu snabbt:

- Efterkrigstidens folkrörelser.
- Den gamla politikens kraft och relevans.
-  Industrialismens grundförutsättningar.
- Konsumtionsmönster.
- Kollektiva värdegrunder.
- Partipolitik och ideologier.
- Familjebilden.
- Kommunikationsteknik.
- Kunskapsfördelning.
- Informationsmakt.
- Materiella ideal.
- Geografisk tillhörighet.
- Nationell egendom.
- Finansiell förutsägbarhet.

Många av ovanstående punkter, har utgjort gemensamma konstanter och bergfasta referenser för 40-50-talisterna. De har utgjort deras existensförutsättningar och spelplan.

Som om ovanstående punkter alltid skulle vara likadana, aldrig förändras eller försvinna.

Nu förändras de och försvinner.
Fort, våldsamt och skakigt.

Så välkommet det är.

I mina ögon, kan det inte gå nog fort, inte skaka nog våldsamt eller förändras för mycket.

Kom framtid. Kom friska framtid.

/S

Det är märkligt att upptäcka, att allt som de flesta andra strävar efter, inte har något värde för  mig alls längre.

Men tänk efter. Om du som jag skulle leva ett liv, där all ytlig bekräftelse du någonsin önskat dig uppfyllts hela tiden i 20 år. Att du alltid synts när du velat synas. Att människor alltid sett vad du gjort och kommenterat det. Att du vet att du kan, att du törs, att du spelat alla spel som någon någonsin kan drömma upp i ett liv, och till sist finna att inget av det gjorde dig större tryggare, bättre eller mer älskad.

Jag har varit i tidningen tusen gånger. Jag föreläser på slentrian och har inga problem med att stå inför människomassor oförberedd och bara tala om vad som helst, och dessutom lyckas vara underhållande. Det är bara gäspande business as usual för mig. Helt utan ansträngning eller eftertanke.

Tycker du jag koketterar och att det är lyxproblem?

Men snälla, det är kanske för att DU längtar efter att kunna behärska de sakerna egentligen? Om du visste det jag vet, skulle du förstå, att du lever som i The Matrix. Du är bara ett inkapslat batteri för de som behöver din plånbok, som viljelöst ska ge din energi till marknaden, medan den samtidigt håller dig sysselsatt av sprit, sexdrift, dokusåpor och drömmar om framgång, så att du vilseledd ska  förbli så upptagen att du aldrig någonsin tänker efter.

 Tro mig, det är helt tomt när man väl får tillgång till all världens ytliga bekräftelse. Det finns inget därbakom. Det är inte vad vi människor borde söka efter överhuvudtaget. Det är ett så snett skott, så långt bredvid målet med att vara människa. -Idol, Schlager, aktiepengar, fin bil, “normal familj” är alla blindskott på den resa som man fått på runt 80 år.

Man kan födas och leva ett helt liv, och sedan dö, utan att ha varit i närheten av sanningen.

Det finns ett liv, en annan plats, straxt under ytan, att mötas på, att leva på. Dit inga löpsedlar når. Där alla ord är på riktigt. Där trevande respekt, nyfikenhet och försiktighet leder vägen. Där vi verkligen är.

OM jag vill möta dig, så vill jag möta dig som den du är i det ögonblick där du håller på att vakna, innan du hunnit fälla upp sköldarna som visa vem du är till vardags. Jag är inte intresserad av vad du gör, vad du siktar på i ditt jobb, att du haft en trasslig historia eller att du tycker om rostfria dyra vitvaror. Jag vill möta den du föddes som, innan världen lärde dig hur du ska vara.

I´ve seen it all. Och det har gjort att jag tagit ut en skilsmässa från en värld, där tidningen Café och Cosmpolitan försäker bestämma mina värderingar. Där Filip och Fredrik är det som roar dig på vardagkvällarna. Där rödvinet är det som får dig fri och galen.

 Att tvingas se allt det som den kommersiella verkligheten ställt till med, gör mig sjuk. Därför ger jag den inte tillgång till mig.

Jag vill inte ha det, jag vill inte se dig så. Jag vill inte umgås med dig när du bär fram sån tomhet framför mig.
Säg mig i stället vad du behöver. Säg mig vad du längtar efter. Gå sönder och bli fri inför mina ögon.

Då, tar jag dig på allvar. Då, får du bli min vän. Endast då.

/S

Svenska staten har gått in med sådär en 150 miljarder. Till att börja med. Till saken hör, att dessa åtgärder är (om vi gör metaforen med en människokropp) att jämföra med att försöka köpa ett andetag.

Ett i taget. Väldigt dyra andetag.

Problemet är, att man samtidigt inte köper någon “mat” till den finansiella kroppen. Ekonomin kan alltså andas ett tag med de tillförda pengarna, men får ingen ny näring. Detta gör att hela systemet dräneras på energi och orkar inte vidare av egen kraft oavsett hur mycket pengar som pumpas in.

Föreställ er nu, att staten i stället hade satsat alla dessa pengar på nationella infrastrukturprojekt. 150 Miljarder räcker förmodligen till att göra Europaväg 45 fyrfilig, eller till att bygga ut och elektrifiera inlandsbanan eller bygga tiotusentals nya vindkraftverk. TBI-projekt. Trä, betong och invigningsbart. Bestående.

Vad hade hänt då?  Jo; -Hundratusentals nya jobb skapas givetvis. Detta ger ökad köpkraft. Man får mer pengar bundna i fasta, penga-genererande tillgångar o.s.v. Dessutom byggs ett starkare, mer konkurrenskraftigt land och sätter fart på industrin.

Men det gör man inte. I stället så sprutar man ut våra pengar i Tsunami-kaskader rakt ut i ingenting.
Det är det som känns så svårt, att se alla dessa stödbiljoner pumpas in bara för att rädda luftekonomin. Värden motsvarande hela stadsbudgetar, hela bruttonationalprodukter, går in i något som ändå inte hjälper. Pengar läggs in för att garantera luftkonstruktioner som inte kan räddas. Stödja det som inte finns. Aldrig funnits. Hela konstruktionen är helt frikopplad från realvärdena. Sådant som faktiskt produceras. Det egentliga värdet.

Dessa åtgärder gör regeringar och banker idag. Och skickar räkningen till medborgarna. Dig.

En modigare åtgärd, hade varit att låta den stora finansen med alla dess finansmänniskor falla, och sätta pengarna i riktigt arbete i stället genom investeringar och snabba gigantiska nationella arbetsprojekt. Då reparerar ekonomin sig själv.

En bildad läsare kanske tolkar in planekonomi och kommunism i ovanstående resonemang. Inget kunde vara mer fel. Däremot tror jag på symbiosen i en blandekonomi i svåra tider. Användandet av statliga pengar till infrastruktur, byggprojekt, energi och kommunikation kan isoleras helt från den övriga marknaden.

En demokrati behöver samhällets materiella kärnvärden närmast kroppen, ägda av folket. Resten av marknaden kan vara fri som fågeln och helt oreglerad. Detta förutsätter i och för sig en frisk, rättvisestyrd, okorrumperad och kompetent politikerkår…och det…har vi ju tyvärr inte.

Så…what to do? Tja, förr eller senare så hamnar vi givetvis i mitt scenario i alla fall med förstatliganden och investeringar i allmännyttan, det är bara det att det vore bättre att inte ha slängt bort så oerhört stora värden i räddningsförsöken innan dess.

Jag tror att om man frågade folket vad de skulle vilja använda 150 miljarder till, så såg de nog hellre ett hypermodernt järnvägsnät och tvåhundratusen nya jobb till exempel, än några månader med konstgjord marknads-andning och alla de pengarna i sjön. Marknaden repar sig nämligen inte denna gången. Inte på väldigt länge.

/Stefan

Ser några TV-program. De är alla gjorda för någon. Annan.
Filip och Fredrik. TV är stulen tid i dessa våra hem, där ofta inget annat liv finns.

Kliver in på Statoil, ser 30 olika magasin om heminredning i hyllan och undrar vem som köper dem och hur de tänker….på sina barn.
Får de små plats där, mellan tvivlen om kärlek och de oljade ekgolven?

Lyssnar på Radio Rix. Den spelar någon slags tom musik för någon. Jag undrar för vem. Kanske för skivbolagen.
Eller…kanske för att frisörerna ska ha en ljudkuliss att klippa hår till. Så är det nog.


Hör några politiker prata politiska om något politiskt. Undrar plötsligt på vems uppdrag de pratar.
De bara finns där, och byts ut lite varje gång det är Idol-val-festival var fjärde år. Så att det alltid kan finnas en liten grupp ansvarsfulla, rediga kvinnor och män i systemet som kan fortsätta att göra…..fel.

Läser om finanskrisen i världen. Konstaterar en självklarhet. Om girighet.
Gordon Gekko i filmen “Wall Street” uttalade de bevingade orden “Greed is good, greed works”.
Nej Gordon. Nej. Det fungerade inte.

Noterar att det finns 32 olika sorters Schampo bara på stormarknaden nere på hörnet. Det är en hel del. Utsläpp.
Vi måste ju ändå få ha lite att välja på. Annars är vi ju kommunister.

Läser att en ordinär lägenhet i Vasastan på 79 kvadrat gick för 4,4 miljoner. Rätt många har köpt sådana. På kredit.
Medelklassen. -De nya uteliggarna.

Ser på webben att klubbarna runt Stureplan var fulla med folk igår med. Alla kvinnor på bilderna har blanka ögon och märkliga läppar. Ännu en morgon väntar. Med runnen mascara.
Kärlekens vampyrer.

Läser att folk dricker mer, konsumerar mer, slåss mer, stjäl mer och lånar mer än någonsin tidigare.
Människan utvecklas.

Nära, allra närmast.
Här, hos mig. Räknar hjärtat tiden. Räknar, och hoppas. Och står ut. Och flyger i korta, varma ögonblick. Ibland.

Det är ok.

/S

I slutet av 2007 och början av 2008 har jag i ett flertal inlägg beskrivit faktumet att tillväxten länge legat på en nivå där den när som helst passerar en gräns där den inte orkar fortsätta uppåt. D.v.s tillväxten stannar av samtidigt som hela världssamfundet inklusive privatpersoner, kreditinstitut och stater är belånade över öronen.

När hög belåning möter minskad konsumtionsvilja så imploderar finansmarknaden. Det har för mig länge varit en självklarhet, men det hör till det finansiella systemets natur att inte erkänna att en sådan utveckling är möjlig. Aldrig. Neka i sten, fortsätt låna och konsumera. Bibehåll tillväxten, öka tillväxten. Rimligheten i en sådan kultur visar sig nu först i den Amerikanska ekonomin givetvis, eftersom den ligger sämst till gällande dessa mekanismer.

Det är nog inte bara jag som är konsumtions-trött. Konsumtionsboskapen orkar inte springa i den takt som behövs längre oavsett hur mycket marknaden försöker annonsera ihjäl sig för att övertyga oss.

Är man trött så är man trött. När gränsen passeras och människan till sist börjar misstänka att en ny äggkokare, en platt-TV eller ett nytt hus inte kommer att påverka den inre livskvaliteten så vänder hon sig bort och börjar reparera familjen och själen i stället. Och slutar konsumera. Aj aj aj.  Precis i det ögonblicket, när bara en liten del av jordens befolkning börjar tänka precis så, så tvärbromsar tillväxten. Även om 90% av människorna då fortsätter som förut i sin konsumtionstakt, så räcker den lilla utmattningen för att sätta världsekonomin ur spel och sätta en recession i rullning. Detta på grund av den höga belåningen. Att man konsumerar med lånade pengar. Det finns då ingen solid grund under konsumtionen. En hög köptakt på en mycket tunn is blir fallet, och det räcker med en liten skälvning för att alla ska falla igenom, kollektivt.

Den här utvecklingen vi ser på världsmarknaden idag, med banker i kris och börskollapser är bara början. En rätt bra början, om jag får säga så. För världen behöver precis den här utvecklingen för att normaliseras igen.

/S