…och det är ok.

Det är märkligt att upptäcka, att allt som de flesta andra strävar efter, inte har något värde för  mig alls längre.

Men tänk efter. Om du som jag skulle leva ett liv, där all ytlig bekräftelse du någonsin önskat dig uppfyllts hela tiden i 20 år. Att du alltid synts när du velat synas. Att människor alltid sett vad du gjort och kommenterat det. Att du vet att du kan, att du törs, att du spelat alla spel som någon någonsin kan drömma upp i ett liv, och till sist finna att inget av det gjorde dig större tryggare, bättre eller mer älskad.

Jag har varit i tidningen tusen gånger. Jag föreläser på slentrian och har inga problem med att stå inför människomassor oförberedd och bara tala om vad som helst, och dessutom lyckas vara underhållande. Det är bara gäspande business as usual för mig. Helt utan ansträngning eller eftertanke.

Tycker du jag koketterar och att det är lyxproblem?

Men snälla, det är kanske för att DU längtar efter att kunna behärska de sakerna egentligen? Om du visste det jag vet, skulle du förstå, att du lever som i The Matrix. Du är bara ett inkapslat batteri för de som behöver din plånbok, som viljelöst ska ge din energi till marknaden, medan den samtidigt håller dig sysselsatt av sprit, sexdrift, dokusåpor och drömmar om framgång, så att du vilseledd ska  förbli så upptagen att du aldrig någonsin tänker efter.

 Tro mig, det är helt tomt när man väl får tillgång till all världens ytliga bekräftelse. Det finns inget därbakom. Det är inte vad vi människor borde söka efter överhuvudtaget. Det är ett så snett skott, så långt bredvid målet med att vara människa. -Idol, Schlager, aktiepengar, fin bil, “normal familj” är alla blindskott på den resa som man fått på runt 80 år.

Man kan födas och leva ett helt liv, och sedan dö, utan att ha varit i närheten av sanningen.

Det finns ett liv, en annan plats, straxt under ytan, att mötas på, att leva på. Dit inga löpsedlar når. Där alla ord är på riktigt. Där trevande respekt, nyfikenhet och försiktighet leder vägen. Där vi verkligen är.

OM jag vill möta dig, så vill jag möta dig som den du är i det ögonblick där du håller på att vakna, innan du hunnit fälla upp sköldarna som visa vem du är till vardags. Jag är inte intresserad av vad du gör, vad du siktar på i ditt jobb, att du haft en trasslig historia eller att du tycker om rostfria dyra vitvaror. Jag vill möta den du föddes som, innan världen lärde dig hur du ska vara.

I´ve seen it all. Och det har gjort att jag tagit ut en skilsmässa från en värld, där tidningen Café och Cosmpolitan försäker bestämma mina värderingar. Där Filip och Fredrik är det som roar dig på vardagkvällarna. Där rödvinet är det som får dig fri och galen.

 Att tvingas se allt det som den kommersiella verkligheten ställt till med, gör mig sjuk. Därför ger jag den inte tillgång till mig.

Jag vill inte ha det, jag vill inte se dig så. Jag vill inte umgås med dig när du bär fram sån tomhet framför mig.
Säg mig i stället vad du behöver. Säg mig vad du längtar efter. Gå sönder och bli fri inför mina ögon.

Då, tar jag dig på allvar. Då, får du bli min vän. Endast då.

/S

…sjöng Amy Diamond.

Ibland när jag får tid för korta stunder av reflektion, så kommer det överraskande insikter bl.a. om min relation till min omgivning.

Jag har blivit en slags “pleaser” med åren. Omedvetet har jag skapat en sådan identitet tror jag. En förverkligare av andras drömmar. Förmodligen på grund av att jag behörskar så många områden och saker. Det är så lätt att be mig lösa något. För att jag är bra på det, flexibel och effektiv.

“Skicka det här, skriv det där, laga det där, skjutsa det där, förhandla det där, programmera det där, spela in det där, tillverka det där, passa det där, hämta det där, värdera det här, projektera det här, anställ den där, bär den här, gå på det här mötet, res dit, sälj det här, trösta den där, bete dig så här, städa upp efter oss här” o.s.v. o.s.v.

Ta ett enkelt exempel; -När min telefon ringer, så handlar den inkommande kommunikationen antingen om att man;

A: Ringer för att man behöver min hjäp för att lösa ett praktiskt problem man har, eller för att man vill att jag ska åtgärda något eller några av deras egna behov i form av råd, hjälp eller tjänster.

B: Ringer för att erbjuda mig sin hjälp i någon form.

Snabbt konstaterade jag att nio av tio samtal varit av punkten “A”.

Det får mig att undra om folk i allmänhet har börjat utveckla allvarliga empati-störningar när de kan ringa samtal efter samtal som bara radar upp ett nytt “nu behöver jag” eller “skulle du kunna” i mitt öra utan att först titta efter inuti mig hur jag har det med kapaciteten, lusten, humöret eller viljan.

Det här hade ju inte varit ett problem om det varit rimliga proportioner eller någon form av jämvikt i det hela. Eller att jag tjänat pengar på det. Eller att motsvarande funktioner funnits i lika hög grad för mig åt andra hållet.

-Kan jag vända det här tro, så att nio inkommande samtal av tio såsmåningom låter så här i stället; “Hej, jag ville inget särskilt, men vad behöver du Stefan?” Jag vet inte.

Och något offer är jag inte. Det är jag som tillåtit den här utvecklingen att äga rum. Ofta är det roligt. Ofta är det skönt att vara till hjälp för nära vänner. Ofta så vill jag och kan jag och ofta är det små saker. Ibland riktigt kreativa och roliga. Men de tar ju energi likafullt. Jag börjar egentligen bli rätt bra på att begränsa och säga ifrån. Ja, jag säger faktiskt ofta ifrån när jag tänker efter… men..omgivningens behov avtar ju inte för det, utan telefonen fortsätter ringa med oförtruten intensitet med samma budskap om “hjälp mig” i stället för “jag vill hjälpa dig”.

Jag har helt enkelt låtit det gå för långt. Det är oftast en helt ohanterlig mängd behov i in-röret. Och det tar energi att säga nej hela tiden också.
Jag måste alltså börja värdera, vara rädd om min tid, välja och prioritera.

2009 kommer att bli ett “jag-år” så det står härliga till. Och jag tror att alla som är vana vid min ständiga flexibilitet kommer att bli galet irriterade först. So be it. Jag känner när vägs ände är nådd, och det är nu.

Ett liv där ens energibalans består av 90% utflöde och 10% inflöde blir inte friskt till slut.
Förmodligen säger allt det här en massa saker om världen i allmänhet.
Många människor har för små resurser att lösa sina liv generellt i dagens samhälle, så vänners instatser blir helt avgörande.

Det ligger mycket kärlek i det, och för min del är det en ärlig hjälp och kärlek jag så jättegärna vill ge mina närmaste.
Bekymret uppstår när det blir för många som behöver för mycket samtidigt. Jag har under alla år haft outtömliga resurser i form av ork, kunskap och välvilja som räckt både till mig själv och samtidigt alla andra också.

Fast…med tiden, då ett vuxet liv blir alltmer komplext samtidigt som orken avtar lite, så minskar den här energin att ensidigt vibrera så starkt, att ösa ur sig själv så mycket. Semester behövs, pengar ska in, trygghet skapas.

Så jag projekterar redan nu för att gå in i ett “ego-mode” 2009. Det lär bli lagom populärt.

/Stefan

Tänk dig en människa som accepterar dig utan att döma
Tänk dig en människa som tar in dig utan att vilja ändra
Tänk dig en människa som säger du är vacker som du är.
Tänk dig en människa utan minsta tvekan i ögonen.
Tänk dig en människa, som vilken inför du är den mest naturliga.
Tänk dig en människa, som älskar alla dina egenskaper och uppmuntrar dig.
Tänk dig en människa, som vill ha allt du är utan frågor.
Tänk dig en människa, som för vilken du är den vackraste och mest åtråvärda född.

Att själv kunna vara sådan och att få möta en sådan, är det stora i livet.

/S

Gick på stan och sprang plötsligt på en gammal bekant som driver erotikshoppen i stan. Han säger “Tjena, minns du vad du sa första gången du var in och tittade i butiken?”

Jag svarade nej, för jag mindes inte ens att jag varit in och tittat, men så erindrade jag mig att jag och en kollega av nyfikenhet varit in en sväng runt 2002 för att kolla vad det var för ställe.

Min bekant fortsatte; -Jo, du var in och kollade och så kom du fram till disken med en flaska glidmedel och frågade; “Ursäkta mig, men fungerar den här bra med Hamstrar?”

Ridå.

Jag har aldrig kunnat undvika ett “Monty Python moment” när jag sett ett. Jag höll på att garva ihjäl mig när han påminde mig! Jag mindes inte tillfället, men håller det för helt troligt att jag sagt så. Det hade varit en roande replik i butiken flera år efter det.

Det är en egenskap hos mig själv jag verkligen tycker om. Att totalt göra spontant och icke politiskt korrekta sociala kommentarer i tid och otid vid de mest skiftande tillfällen. Lyser upp vardagen. Helt klart.

Övrigt; Min helg har…dessutom innehållit allt som gör just min människa lycklig och stark, varm och tillitsfull.
Sällsynt, men fundamentalt viktigt. För mig.

Tack.

/S