Det är märkligt att upptäcka, att allt som de flesta andra strävar efter, inte har något värde för  mig alls längre.

Men tänk efter. Om du som jag skulle leva ett liv, där all ytlig bekräftelse du någonsin önskat dig uppfyllts hela tiden i 20 år. Att du alltid synts när du velat synas. Att människor alltid sett vad du gjort och kommenterat det. Att du vet att du kan, att du törs, att du spelat alla spel som någon någonsin kan drömma upp i ett liv, och till sist finna att inget av det gjorde dig större tryggare, bättre eller mer älskad.

Jag har varit i tidningen tusen gånger. Jag föreläser på slentrian och har inga problem med att stå inför människomassor oförberedd och bara tala om vad som helst, och dessutom lyckas vara underhållande. Det är bara gäspande business as usual för mig. Helt utan ansträngning eller eftertanke.

Tycker du jag koketterar och att det är lyxproblem?

Men snälla, det är kanske för att DU längtar efter att kunna behärska de sakerna egentligen? Om du visste det jag vet, skulle du förstå, att du lever som i The Matrix. Du är bara ett inkapslat batteri för de som behöver din plånbok, som viljelöst ska ge din energi till marknaden, medan den samtidigt håller dig sysselsatt av sprit, sexdrift, dokusåpor och drömmar om framgång, så att du vilseledd ska  förbli så upptagen att du aldrig någonsin tänker efter.

 Tro mig, det är helt tomt när man väl får tillgång till all världens ytliga bekräftelse. Det finns inget därbakom. Det är inte vad vi människor borde söka efter överhuvudtaget. Det är ett så snett skott, så långt bredvid målet med att vara människa. -Idol, Schlager, aktiepengar, fin bil, “normal familj” är alla blindskott på den resa som man fått på runt 80 år.

Man kan födas och leva ett helt liv, och sedan dö, utan att ha varit i närheten av sanningen.

Det finns ett liv, en annan plats, straxt under ytan, att mötas på, att leva på. Dit inga löpsedlar når. Där alla ord är på riktigt. Där trevande respekt, nyfikenhet och försiktighet leder vägen. Där vi verkligen är.

OM jag vill möta dig, så vill jag möta dig som den du är i det ögonblick där du håller på att vakna, innan du hunnit fälla upp sköldarna som visa vem du är till vardags. Jag är inte intresserad av vad du gör, vad du siktar på i ditt jobb, att du haft en trasslig historia eller att du tycker om rostfria dyra vitvaror. Jag vill möta den du föddes som, innan världen lärde dig hur du ska vara.

I´ve seen it all. Och det har gjort att jag tagit ut en skilsmässa från en värld, där tidningen Café och Cosmpolitan försäker bestämma mina värderingar. Där Filip och Fredrik är det som roar dig på vardagkvällarna. Där rödvinet är det som får dig fri och galen.

 Att tvingas se allt det som den kommersiella verkligheten ställt till med, gör mig sjuk. Därför ger jag den inte tillgång till mig.

Jag vill inte ha det, jag vill inte se dig så. Jag vill inte umgås med dig när du bär fram sån tomhet framför mig.
Säg mig i stället vad du behöver. Säg mig vad du längtar efter. Gå sönder och bli fri inför mina ögon.

Då, tar jag dig på allvar. Då, får du bli min vän. Endast då.

/S

Ibland när jag får tid för korta stunder av reflektion, så kommer det överraskande insikter bl.a. om min relation till min omgivning.

Jag har blivit en slags “pleaser” med åren. Omedvetet har jag skapat en sådan identitet tror jag. En förverkligare av andras drömmar. Förmodligen på grund av att jag behörskar så många områden och saker. Det är så lätt att be mig lösa något. För att jag är bra på det, flexibel och effektiv.

“Skicka det här, skriv det där, laga det där, skjutsa det där, förhandla det där, programmera det där, spela in det där, tillverka det där, passa det där, hämta det där, värdera det här, projektera det här, anställ den där, bär den här, gå på det här mötet, res dit, sälj det här, trösta den där, bete dig så här, städa upp efter oss här” o.s.v. o.s.v.

Ta ett enkelt exempel; -När min telefon ringer, så handlar den inkommande kommunikationen antingen om att man;

A: Ringer för att man behöver min hjäp för att lösa ett praktiskt problem man har, eller för att man vill att jag ska åtgärda något eller några av deras egna behov i form av råd, hjälp eller tjänster.

B: Ringer för att erbjuda mig sin hjälp i någon form.

Snabbt konstaterade jag att nio av tio samtal varit av punkten “A”.

Det får mig att undra om folk i allmänhet har börjat utveckla allvarliga empati-störningar när de kan ringa samtal efter samtal som bara radar upp ett nytt “nu behöver jag” eller “skulle du kunna” i mitt öra utan att först titta efter inuti mig hur jag har det med kapaciteten, lusten, humöret eller viljan.

Det här hade ju inte varit ett problem om det varit rimliga proportioner eller någon form av jämvikt i det hela. Eller att jag tjänat pengar på det. Eller att motsvarande funktioner funnits i lika hög grad för mig åt andra hållet.

-Kan jag vända det här tro, så att nio inkommande samtal av tio såsmåningom låter så här i stället; “Hej, jag ville inget särskilt, men vad behöver du Stefan?” Jag vet inte.

Och något offer är jag inte. Det är jag som tillåtit den här utvecklingen att äga rum. Ofta är det roligt. Ofta är det skönt att vara till hjälp för nära vänner. Ofta så vill jag och kan jag och ofta är det små saker. Ibland riktigt kreativa och roliga. Men de tar ju energi likafullt. Jag börjar egentligen bli rätt bra på att begränsa och säga ifrån. Ja, jag säger faktiskt ofta ifrån när jag tänker efter… men..omgivningens behov avtar ju inte för det, utan telefonen fortsätter ringa med oförtruten intensitet med samma budskap om “hjälp mig” i stället för “jag vill hjälpa dig”.

Jag har helt enkelt låtit det gå för långt. Det är oftast en helt ohanterlig mängd behov i in-röret. Och det tar energi att säga nej hela tiden också.
Jag måste alltså börja värdera, vara rädd om min tid, välja och prioritera.

2009 kommer att bli ett “jag-år” så det står härliga till. Och jag tror att alla som är vana vid min ständiga flexibilitet kommer att bli galet irriterade först. So be it. Jag känner när vägs ände är nådd, och det är nu.

Ett liv där ens energibalans består av 90% utflöde och 10% inflöde blir inte friskt till slut.
Förmodligen säger allt det här en massa saker om världen i allmänhet.
Många människor har för små resurser att lösa sina liv generellt i dagens samhälle, så vänners instatser blir helt avgörande.

Det ligger mycket kärlek i det, och för min del är det en ärlig hjälp och kärlek jag så jättegärna vill ge mina närmaste.
Bekymret uppstår när det blir för många som behöver för mycket samtidigt. Jag har under alla år haft outtömliga resurser i form av ork, kunskap och välvilja som räckt både till mig själv och samtidigt alla andra också.

Fast…med tiden, då ett vuxet liv blir alltmer komplext samtidigt som orken avtar lite, så minskar den här energin att ensidigt vibrera så starkt, att ösa ur sig själv så mycket. Semester behövs, pengar ska in, trygghet skapas.

Så jag projekterar redan nu för att gå in i ett “ego-mode” 2009. Det lär bli lagom populärt.

/Stefan

Att själv kunna vara sådan och att få möta en sådan, är det stora i livet.

/S

Jag svarade nej, för jag mindes inte ens att jag varit in och tittat, men så erindrade jag mig att jag och en kollega av nyfikenhet varit in en sväng runt 2002 för att kolla vad det var för ställe.

Min bekant fortsatte; -Jo, du var in och kollade och så kom du fram till disken med en flaska glidmedel och frågade; “Ursäkta mig, men fungerar den här bra med Hamstrar?”

Ridå.

Jag har aldrig kunnat undvika ett “Monty Python moment” när jag sett ett. Jag höll på att garva ihjäl mig när han påminde mig! Jag mindes inte tillfället, men håller det för helt troligt att jag sagt så. Det hade varit en roande replik i butiken flera år efter det.

Det är en egenskap hos mig själv jag verkligen tycker om. Att totalt göra spontant och icke politiskt korrekta sociala kommentarer i tid och otid vid de mest skiftande tillfällen. Lyser upp vardagen. Helt klart.

Övrigt; Min helg har…dessutom innehållit allt som gör just min människa lycklig och stark, varm och tillitsfull.
Sällsynt, men fundamentalt viktigt. För mig.

Tack.

/S

Bob Dylan t.ex. För mig har han varit en nasal lite irriterande sopa till sångare som jag tyckt varit otroligt överskattad. Jag har inte varit “där” liksom. “Döv för Dylan” kanske man kan beskriva det som.

Så blir man äldre. Får kontakt med fler sidor av livet, omvärlden och sig själv och helt plötsligt händer något.

Eftersom jag konsumerar groteska mängder böcker nuförtiden av alla de slag så har jag råkat komma över ett par Dylan-biografier. En auktoriserad och en oauktoriserad.

I dem öppnade sig en värld. En värld av konst. Ett sextiotal i New York. En värld i förändring. En man fick kontur för mig, ett musikaliskt geni fick kött och blod inför mina ögon allteftersom jag läste. Biografierna redovisade ofta inspelningarna, platserna, sångernas ursprung och Dylans rötter i Woody Guthrie och folksångerna.

Sakta så sipprade insikten om Dylans tunga roll i musikhistorien i mig och när jag skummade igenom hela hans låtgärning på YouTube så satte han in nådastöten när jag tryckte på DEN HÄR länken och fick höra sången “Lay lady Lay”.

Så…effektiva harmonier. Så subtilt framfört. Så romantiskt. Så förbannat vackert.

Internet är en välsignelse. Just som jag ikväll läser i biografin hur producenten vid studioinspelningen ville att trummisen skulle använda ett par små congas och en koskälla till den lilla rytmfiguren som driver “Lay lady Lay” så kan jag gå in på nätet och lyssna på exakt den låten medan jag fortsätter läsa kapitlet, och sedan göra en kort paus för att blogga om det hela. Så mycket detaljer det finns som förklarar händelseförloppet i tillkomsten av låtarna…som att skivan är inspelad i Nashville med Country-studiomusiker, därav de diskreta steel-guitar stroferna.

Jag vet inte. Det är en slags skönhet i att läsa. Någonting större tar plats i en. Som att släppa in historien, världen…att släppa in andra människors tankar och kreativitet som gäster i ens privata universum. Lägga det till sig. Att öppna sig för förändring. Att öppna sig för ny förståelse.

Det tog mig alltså en halv mansålder att förstå Dylan. Jag skäms lite, över min lättviktighet. För femton år sedan definierades mina musikaliska preferenser av lättsam crooner-soul och Mauro Scocco tillsammans med pop-hits. Jag menar vafan. Jag var en intellektuell och tänkande människa redan för femton år sedan. Varför förstod jag inte Dylan då?

Svaret på det är nog att de flesta människor i yngre år dras med en tendens till snabba slutsatser, snabba förkastanden, snabba dömanden baserade på ointresse, självupptagenhet och lite stress kanske.

En del dras med de egenskaperna hela livet. Därför uteblir också respekten, kärleken, eftertänksamheten och ödmjukheten hos vissa människor…och det är delvis det som gör världen svag.

Kanske är det årens gång, dess lätta hasande mot en större ödmjukhet som får en att lyfta blicken mot viktigare saker. Att ta in människor och konst som har en aningen större pregnans än bara lättsam “transportunderhållning” och tuggummi-musik. Det är ingen skitviktighet, att helt plötsligt ha tagin in Dylan. Det är bara en kolv som går in i låset. En port som går upp. En nyckel som passar till den där behagliga känslan av förståelse och medhåll. Att en artist har förstått och uttryckt det man själv bär på och därmed förlöser det. Uppmuntrar. Tröstar. Skapar ett litet leende, ett litet vemod.

Vackert är det.

Lyssna på “Lay lady lay” ikväll. Och några till Dylan-sånger. Och förstå lite mer av varför vi är som vi är, och varför vi hamnat här.

/S

Sommaren; Arbete, arbete, resa i arbetet, några soldagar, arbete, någon fin ledig dag, arbete och enorma förändringar gällande fokus, planer och förutsättningar i tillvaron. Det känns skrämmande och uppfriskande på samma gång. Det finns ett uttryck som heter “Svedjebränning” som innebär att man eldar av gammal mark för att skapa näringsrik jord för nya plantor. Det är nog lite vad det handlar om. Eld, rök och mayhem i största allmänhet, för att sedan avgöra vad som ska planteras.

När man av någon anledning ändrats, växt eller mognat inuti, tar det en stund att växa i de nya omständigheterna. Att förstå vad som ska lämnas och lämna det, att förstå vad som ska skapas och skapa det.

Någon frågade mig för inte så länge sedan, vad som verkligen innerst inne motiverar mig mest, gör mig lyckligast och utgör den innersta drivkraften i mig.

Vilken otroligt svår fråga. Det tog flera dagar innan jag riktigt själv hade förstått vad jag omedelbart och spontant svarade;

-Att skriva, skapa opinion, tala inför människor, arbeta med den nya IT-kulturen och göra människor lyckliga och världen bättre.

Vilken djävla slutsats! Jag blev nästan arg på mig själv. Vilken jobbig insikt, att helt plötsligt förstå exakt vad man vill göra. Jag menar, förmodligen måste man ta konsekvenserna av den insikten också. Det hade varit betydligt behagligare om orden “jag vill jobba som trädgårdsmästare” hade kommit ur min mun.

Det värsta är, att det jag uttalade överensstämmer alltför väl med en politikers yrkesroll och jag har så svårt med politiken. Hela systemet är trasigt till den grad att det inte går att arbeta i utan att kompromissa ner privat-etiken i sig till en gräns där det känns som att ligga fastklämd under en brinnande soffa.

Jag beundrar dem som klarar av det och fortfarande behåller nattsömnen. Ni anar inte hur illa det verkligen är i Sveriges parlamentariska system, från Regering ända ner till bonnfullmäktige. Eller, det kanske ni gör, efter att ha bevittnat den demokratiska våldtäkt som utfördes i omröstningen om signalspaningslagen 18 Juni.

Jag tänkte; “Men, representerar jag verkligen det där systemet?”. Och det gör jag ju. Det blir förmodligen till att antingen ta sig an skiten inifrån för att börja förändra, eller avsäga sig partimedlemskapet såsmåningom.

Att förändra är svårt. De politiker som gått in och försöker förändra, de som kommit in på personval och liknande, som är lite yngre,kommer ofta springande hals över huvud ut ur politiken efter ett tag med bleka ansikten och Edward Muncks “Skriet” som ansiktsuttryck. (Se Fredrik Federley, fast han sålde ju ut sig så nu är han forever rökt) Inte bra. Jag ska låta det mogna ett halvår och bestämma mig sedan.

Så länge, är det fram med macheten som gäller och hugga sig vidare i bullshit-djungeln.

See ya.

/S

Allt det, vet jag var jag kan få. Det svindlar, men det vet jag. Tack. Tack.
Jag är så priviligerad.

Annat, kan inte vara intill mig.

/S

Vad som verkar förena många av dem är i alla fall att paren tvingat fram en bild av vad relationen måste innehålla väldigt tidigt. Innehållet i önskningarna utgörs av bilder som ofta världen omkring oss visat oss innan.
Liksom…vad vi “ska” längta efter. Bara vi uppnår den bilden tror vi, så skapas mötet, ärligheten, lyckan och den fina relationen automatiskt.

-Bara vi HAR ett gemensamt hem att renovera så kommer lyckan när vi pysslar tillsammans.
-Han; Bara jag HAR en såndär smal Söndagsbilage-tjej med inre styrka och en mystisk kvinnlighet att utforska blir jag lycklig.
-Hon; Bara jag HAR en snäll och generös manlig man med charmig skäggstubb och avgrundsdjup blick så blir jag lycklig.
-Bara vi HAR ett barn så kommer vi närmare varandra.
-Bara vi HAR ett rostfritt kök och vi kan sitta och prova de där röda vinerna vi såg på morgon-TV häromdagen i ett fint designat hem så blir vi lyckliga.

Ser ni innebörden i vad jag skriver ovan?

-Lyckan blir tyvärr mycket tydligt avhänging gemensam sysselsättning, ytligt påklistrade egenskaper hämtade från medias idealbilder, livsprojekt och ägande av vissa saker.

Jag skrev däremot inte ett ord om relationens verkligt nödvändiga kvaliteter mellan kvinna och man. Som mod, intimitet, sårbarhet, ärlighet uppoffring, tolerans,generositet, förståelse, INNERJAGS-KOMMUNIKATION och beslutsamhet.

Det är som om kvinna och man möts idag genom allt ytligt de projicerar på varandra, som de uppfostrats till eller läst om som lyckoformler.

Och så träffas de, sätter igång att förverkliga allt det där, och upptäcker, att lyckan inte finns där när de kommer fram. När köket är byggt, barnen fått sin dagisplats och hel- och halvtidsjobben och ett par sjyssta hobbies är säkrade.

“Empty on arrival.” Det fanns inget där längst in som var kärlek eller ett riktigt möte väl förälskelsen lagt sig och målen uppfyllda.

Vet ni varför?

-Det beror på att vi är skitdåliga på att mötas på riktigt. På riktigt. På riktigt.
När förälskelsen går i stå efter ett tag, så fylls båda var för sig av en känsla av instängdhet och en missriktad längtan efter “självförverkligande”, när det är “tillsammansförverkligande” som vi borde sträva efter.

En djup kärlek som ger en tillfredsälelse hela livet och har kvaliteter som består finns inte att hitta i de vanliga sätt vi raggar, fiskar och möts på. Inte en chans i helvete att det finns där.

Det enda som händer är att man håller sig upptagen av diverse omständigheter så länge det går för att inte tvingas titta på faktumet att själva centrumet av relationen sedan länge är…tomt eller kanske till och med var tomt redan från början.

Relationen byggdes av projicerade drömmar, attraktion och själlöst avklarande av de glassiga månadsmagasinens lyckopoäng om inredning, sexliv och karriär.
När det inte går att sträcka ut det låtsaslivet längre, när strängen brister, så faller relationen och ännu ett hus blir till salu och två människor står handfallna och frågar sig varför det inte fungerade. Och så går de och söker en “ny” och börjar om samma återvändsgränd-process en gång till. Tills det huset också blir till salu.

Det finns inget att hämta där. Alls. Det är att bara förbruka värdelös tid om och om igen. Ska du möta någon och bli lycklig på riktigt i en relation som består, så är det the hard way som gäller.

Kvinna och man MÅSTE först fixa sina respektive neuroser från uppfostran och uppväxt helst INNAN de möts. Om de ska kunna älska. Alla hålen som gör ont måste repareras. För med de hålen kvar i en, så går det inte att älska fullständigt. Känslolivet blir inte komplett. En kärlek mellan kvinna och man kan inte bara bygga på “komplettering av varandra” och “han/hon är den halva jag saknar” eller “vi tröstar varandra” o.s.v. Det faller ju på sin egen orimlighet.

Om parterna bär med sig mobbingminnen, svag självkänsla, övergreppshistoria, alkisföräldrar, duktig-flicka-syndrom, svartsjuka, karriärfixering eller mannen bär med sig våldstendenser eller vad som helst i den stilen in i relationen, så kommer de trasigheterna förr eller senare att även trasa sönder relationen på det ena eller andra sättet. Oundvikligen.

När man har fixat ovanstående, genom personlig utveckling, terapi eller andra sätt, så måste man sedan lära sig att blunda för idealbilderna som marknaden slänger på oss. Sedan måste man öppet dela varandras fulaste egenskaper, förstå dem, göra sig av med de man kan och förlåta dem. Sedan måste man lära sig älska de som ändå blir kvar.

När allt det är gjort, men inte förr, så kanske kanske det där huset aldrig blir till salu.
Då kanske du får behålla lyckan. Då finns i alla fall en snöbolls chans i helvete att relationen ska kunna bli lång och lycklig (om man underhåller den).

Om två människor möts i vilken ålder som helst utan att att fixat allt det här, så finns helt enkelt inte förutsättningarna för en riktig relation där från första början.
Det blir bara en lång period av ett grandiost låtsande, lappande, lagande och förr eller senare manipulation och (själv)bedrägeri rakt in i separationsväggen.

Empty on arrival.

Det märkligaste är, att vi inte stannar, bromsar och ändrar allt det här innan vi går in i nästa relation…utan letar bara en ny start igen med en ny människa.

Att göra om samma misstag med.

Uppleva samma smärtor med.

I all evighet.

I onödan.

När kärleken och lyckan egentligen bara sitter där och väntar på att vinnas. Bara några beslut bort. Bara några ändringar och lärdomar bort.

/S

I feel like that most of the time… and reallly can´t descide if it´s a good thing.
On one hand, it makes me feel focused, calm, sharp and secure of what i´m doing.
On the other hand, it makes me feel alienated from the rest of humanity, because they don´t share my perspective and are still caught up in it. (And theyré probably happy and content about that, not knowing anything else other than there´s a hole somewhere that keeps them from beeing happy).

I sometimes feel like the collective of global marketforces is holding humanity hostage.
“Buy this, read that, whatch this movie, behave like this, crave that or you are not a member, you don´t belong”.

One can understand that this creates a HUGE frustration in people, as none of these messages are possible to base a real life upon.

As loving humans.

Simply not possible. There is no foundation or base in it. It´s just shallow intentions from the market, shouting in our ear, from dusk til dawn.

So we fall apart. We burn out. We abuse. We cheat.

Suffering from a loss of basic needs as security, love, comfort, honesty, trust, acceptance and heart-to heart-communication.

It´s just a reflection. Again. I´ll be damned if i care.. as long is i´m content in my beliefs.

And yes, a post on this theme will be written on a regular basis. I´ll nag it into your heads.

/S

He had killed her.

A man had kidnapped, molested and killed her.

This night, no one smiles. I can´t grasp the evil, the insanity of the deed. I just cried my eyes out. The pain of imagining her fear and helplessness became overwhelming.

So i pray.

I just…pray for while.

/S