Intill mig.

Intill mig, ska vara det som stärker, bygger och leder framåt.
Intill mig, ska vara vara äkthet, uppoffring, förståelse och lojalitet.
Intill mig, ska vara konsekvens, intimitet och transparens.
Intill mig, ska vara spegling och bekräftelse av det jag ger och behöver tillbaka.
Intill mig, ska vara längtan att ge upp till mig det närmaste jag behöver, för att det är önskat.
Intill mig, ska vara ömhet, omsorg och det stora alltet.
Intill mig, ska vara närhet, ärlighet och tillit.

Allt det, vet jag var jag kan få. Det svindlar, men det vet jag. Tack. Tack.
Jag är så priviligerad.

Annat, kan inte vara intill mig.

/S

Empty on arrival.

Det separeras runtomkring mig. Vänner och par bryter upp och det är ju ofrånkomligt att man tar del av deras historier. Det skapar mycket tankar. Varför håller det inte? Varför tar näringen i relationen slut?

Vad som verkar förena många av dem är i alla fall att paren tvingat fram en bild av vad relationen måste innehålla väldigt tidigt. Innehållet i önskningarna utgörs av bilder som ofta världen omkring oss visat oss innan.
Liksom…vad vi “ska” längta efter. Bara vi uppnår den bilden tror vi, så skapas mötet, ärligheten, lyckan och den fina relationen automatiskt.

-Bara vi HAR ett gemensamt hem att renovera så kommer lyckan när vi pysslar tillsammans.
-Han; Bara jag HAR en såndär smal Söndagsbilage-tjej med inre styrka och en mystisk kvinnlighet att utforska blir jag lycklig.
-Hon; Bara jag HAR en snäll och generös manlig man med charmig skäggstubb och avgrundsdjup blick så blir jag lycklig.
-Bara vi HAR ett barn så kommer vi närmare varandra.
-Bara vi HAR ett rostfritt kök och vi kan sitta och prova de där röda vinerna vi såg på morgon-TV häromdagen i ett fint designat hem så blir vi lyckliga.

Ser ni innebörden i vad jag skriver ovan?

-Lyckan blir tyvärr mycket tydligt avhänging gemensam sysselsättning, ytligt påklistrade egenskaper hämtade från medias idealbilder, livsprojekt och ägande av vissa saker.

Jag skrev däremot inte ett ord om relationens verkligt nödvändiga kvaliteter mellan kvinna och man. Som mod, intimitet, sårbarhet, ärlighet uppoffring, tolerans,generositet, förståelse, INNERJAGS-KOMMUNIKATION och beslutsamhet.

Det är som om kvinna och man möts idag genom allt ytligt de projicerar på varandra, som de uppfostrats till eller läst om som lyckoformler.

Och så träffas de, sätter igång att förverkliga allt det där, och upptäcker, att lyckan inte finns där när de kommer fram. När köket är byggt, barnen fått sin dagisplats och hel- och halvtidsjobben och ett par sjyssta hobbies är säkrade.

“Empty on arrival.” Det fanns inget där längst in som var kärlek eller ett riktigt möte väl förälskelsen lagt sig och målen uppfyllda.

Vet ni varför?

-Det beror på att vi är skitdåliga på att mötas på riktigt. På riktigt. På riktigt.
När förälskelsen går i stå efter ett tag, så fylls båda var för sig av en känsla av instängdhet och en missriktad längtan efter “självförverkligande”, när det är “tillsammansförverkligande” som vi borde sträva efter.

En djup kärlek som ger en tillfredsälelse hela livet och har kvaliteter som består finns inte att hitta i de vanliga sätt vi raggar, fiskar och möts på. Inte en chans i helvete att det finns där.

Det enda som händer är att man håller sig upptagen av diverse omständigheter så länge det går för att inte tvingas titta på faktumet att själva centrumet av relationen sedan länge är…tomt eller kanske till och med var tomt redan från början.

Relationen byggdes av projicerade drömmar, attraktion och själlöst avklarande av de glassiga månadsmagasinens lyckopoäng om inredning, sexliv och karriär.
När det inte går att sträcka ut det låtsaslivet längre, när strängen brister, så faller relationen och ännu ett hus blir till salu och två människor står handfallna och frågar sig varför det inte fungerade. Och så går de och söker en “ny” och börjar om samma återvändsgränd-process en gång till. Tills det huset också blir till salu.

Det finns inget att hämta där. Alls. Det är att bara förbruka värdelös tid om och om igen. Ska du möta någon och bli lycklig på riktigt i en relation som består, så är det the hard way som gäller.

Kvinna och man MÅSTE först fixa sina respektive neuroser från uppfostran och uppväxt helst INNAN de möts. Om de ska kunna älska. Alla hålen som gör ont måste repareras. För med de hålen kvar i en, så går det inte att älska fullständigt. Känslolivet blir inte komplett. En kärlek mellan kvinna och man kan inte bara bygga på “komplettering av varandra” och “han/hon är den halva jag saknar” eller “vi tröstar varandra” o.s.v. Det faller ju på sin egen orimlighet.

Om parterna bär med sig mobbingminnen, svag självkänsla, övergreppshistoria, alkisföräldrar, duktig-flicka-syndrom, svartsjuka, karriärfixering eller mannen bär med sig våldstendenser eller vad som helst i den stilen in i relationen, så kommer de trasigheterna förr eller senare att även trasa sönder relationen på det ena eller andra sättet. Oundvikligen.

När man har fixat ovanstående, genom personlig utveckling, terapi eller andra sätt, så måste man sedan lära sig att blunda för idealbilderna som marknaden slänger på oss. Sedan måste man öppet dela varandras fulaste egenskaper, förstå dem, göra sig av med de man kan och förlåta dem. Sedan måste man lära sig älska de som ändå blir kvar.

När allt det är gjort, men inte förr, så kanske kanske det där huset aldrig blir till salu.
Då kanske du får behålla lyckan. Då finns i alla fall en snöbolls chans i helvete att relationen ska kunna bli lång och lycklig (om man underhåller den).

Om två människor möts i vilken ålder som helst utan att att fixat allt det här, så finns helt enkelt inte förutsättningarna för en riktig relation där från första början.
Det blir bara en lång period av ett grandiost låtsande, lappande, lagande och förr eller senare manipulation och (själv)bedrägeri rakt in i separationsväggen.

Empty on arrival.

Det märkligaste är, att vi inte stannar, bromsar och ändrar allt det här innan vi går in i nästa relation…utan letar bara en ny start igen med en ny människa.

Att göra om samma misstag med.

Uppleva samma smärtor med.

I all evighet.

I onödan.

När kärleken och lyckan egentligen bara sitter där och väntar på att vinnas. Bara några beslut bort. Bara några ändringar och lärdomar bort.

/S

Ever had the feeling…

..of living very far from what the world seems to be about?
Like…you don´t care about magazines, tabloids, TV, commercials and all the noise the world is making to make your soul numb and dumb?

I feel like that most of the time… and reallly can´t descide if it´s a good thing.
On one hand, it makes me feel focused, calm, sharp and secure of what i´m doing.
On the other hand, it makes me feel alienated from the rest of humanity, because they don´t share my perspective and are still caught up in it. (And theyré probably happy and content about that, not knowing anything else other than there´s a hole somewhere that keeps them from beeing happy).

I sometimes feel like the collective of global marketforces is holding humanity hostage.
“Buy this, read that, whatch this movie, behave like this, crave that or you are not a member, you don´t belong”.

One can understand that this creates a HUGE frustration in people, as none of these messages are possible to base a real life upon.

As loving humans.

Simply not possible. There is no foundation or base in it. It´s just shallow intentions from the market, shouting in our ear, from dusk til dawn.

So we fall apart. We burn out. We abuse. We cheat.

Suffering from a loss of basic needs as security, love, comfort, honesty, trust, acceptance and heart-to heart-communication.

It´s just a reflection. Again. I´ll be damned if i care.. as long is i´m content in my beliefs.

And yes, a post on this theme will be written on a regular basis. I´ll nag it into your heads.

/S

Who can smile a night like this.

After little “Engla”, 10 years old, had been missing for over a week, a man confessed today.

He had killed her.

A man had kidnapped, molested and killed her.

This night, no one smiles. I can´t grasp the evil, the insanity of the deed. I just cried my eyes out. The pain of imagining her fear and helplessness became overwhelming.

So i pray.

I just…pray for while.

/S

What is love?

(Didn´t “Haddaway” have a hit with that song in the early nineties?)

No seriously. I read the blog of a very dear friend today and she challanged her readers to describe love in six sentences or less.

I thought “easy, i do that shit all the time” and sat down to write.

And my mind went completly blank.

I mean, what IS love?

As a subject.

It´s easy to describe the consequenses of love, the parameters of love… but…LOVE?

What is it?

Damn…I´m gonna call her for shure and give her some serious heat for asking such a HARD question.

Hmm.. ok, here goes nothing:

-Love is absolute respect and limitless unselfishness.
-Love is caring for eachoter in every possible way and defend eachothers right to be safe.
-Love is communicating fearlessly, heart to heart with absolute truth.
-Love is accepting, embracing and forgiving anything we learn about eachoter doing so.
-Love is unconditional generousity.
-Love is cherishing and supporting eachothers needs for freedom, happiness and security.

That´s six sentences.

Think about it.

If we ever find a person, that gives us all of the above, we will learn what true love is.

Do you have such love in you life?

Are you prepared to give love of such quality as described above?

If every person would implement the contents of those six sentences through all their life, nothing would ever go wrong in this world.

I have met such love.

I have.

Oh my god. I just realized…i have met such love.

/S

Outgrowing my hometown…again?

.. i don´t know. Mabye it´s the same in every town of small proportions.

Last time i moved south, it was because i got a high position management job in a large public Internet company and i was so bored to death with the envorinment around me that i just jumped on the first plane end left.

This time the longing for something bigger comes out of the conclusion that there is nothing more to discover at home really.

I know i won´t move anywhere soon this time since i have my daughter here, but…hell…when i spend most of my days working over the Internet with Russians (in my computergame business) Englishmen (same) and Americans (promoting albums for the recordcompany) everything regarding small town issues and culture is starting to feel so…well…”dull” really, when i hear my foreign collegues go on about their everyday life in big distant cities.

The local papers in my town are full of micro-issues repeating itself in a very predictable way. Writing about the same subjects over and over and over and over. The local politics are all about the usual small town corruption and protectionism, since everybody is sitting in someone elses knee, defending positions. It´s hard to keep motivated really, experiencing this. It´s hard to respect it, having a completly different opinion on how things should be done.

It´s not like there´s even a power-trip to be found in running a county with less than 60 000 people, governed by people in political stagnation and locked positions. It´s just to god damn bloodless to tickle my lust and creativity. What would the satisfaction or motivator be in it? Getting a bridge built? Getting a name of a street changed? Oh, please.

I´ve done all the kinds of trips one can do in this region already. On every level, with every company or county/ govermental function. In the late nineties i was selling advertising-services to them from the Advertising bureau i owned. Then i was an organisation consultant for a lot of local companies for a couple of years. Then i ran a Theatre/conference facility for another couple of years. I have also been into politics for a few years, finding it to be a dead end street.

The thing is; it´s the same small group of people to deal with over and over again no matter from what angle or business you´re working from! LOL You understand?
Not that there´s anything wrong with those people really, they are pretty friendly and go about their lives as everybody else, mostly settling with the small portions of life they´re handed, but there is definitly a lack of broader understanding, ambition and vision among some of them and that frustrates me.

Anyway; -Now i run a computergame-business and a record company. Mostly, i think, just because i want to find out what it´s like really. It´s ok for now.

But…where to go from here? Where can i challenge and benchmark all the extreme knowledge and experience i´ve gathered over two decades? Is this it?

-Maybe the answer lies in expanding into more Internet-based relations, as we are beginning to do this period. Maybe that will keep things feeling fresh and motivating. Maybe.
God bless the Internet, that lets me bend the borders a little, working with talent from all over the world. But i have a longing after beeing able to change environment for a while. Mabye a vacation or a trip to a foreign country for a few weeks would be enough. I don´t know. It´s just a restless feeling.

I really love my hometown, and i have a lot of meaningful relations and businesscontacts in it… but some days… it´s just not enough, when my eyes stray to the horizon, knowing what´s there.

Well… my daughter has been away for a week. I bet these feelings will fade away when she returns, helping me keep my mind off things. I´ll be content when she´s back. For shure. I hope.

/Stefan