Vi stannade hursomhelst kvar backstage en god stund, så att alla efterintervjuer blev klara, packade ihop skivståndet, pratade med allt och alla, bytte visitkort, knöt kontakter och…tja, gjorde vårt jobb helt enkelt. Och det var givetvis…SÅ roligt!

SVT-folket, bandet och producenterna tycktes särskilt nöjda med att ha castat Kingen till programmet, för det var ingen ände på positiv feedback och axelklappning både före och efter. Det betyder ju så mycket för ett så litet skivbolag som vårt, och det visste de ju om såklart, att vi verkligen fått en stor chans och exponering. Alla gick och myste lite, som om de verkligen unnade oss och Kingen den här dagen.

Kvällen gick mot halv tolv, alla hade packat och dragit, ljusen slocknade, logerna låstes och Skansen kröp ihop för stängning.

Kvar i den fuktiga Julinatten bakom scenen, under några små lyktor stod jag, Kingen, Rigmor Gustavsson och Anders Lundin som de allra sista kvar på Skansen, med en varsin läsk i händerna och betraktade stockholms natthimmel.

Lite lågmälda, lite trötta, småpratandes, stod nog alla och smälte kvällen på sitt eget sätt. För Anders givetvis, var det “just another day on the job”, för oss en episod i livet som vi alltid kommer att minnas. Ett defining moment.

Sedan bröt vi upp, efter att både Kingen och jag ordnat lite autografer till våra barn såklart!

Sakta gick vi ner till Hasselbackens hotell för att lägga oss.

Många kanske tror det blir fest och röja efter en sådan dag, men man är helt enkelt för trött, och ska jag säga, i den här åldern för ointresserad av att göra såna utsvävningar. Det har haft sin tid, tidigare i livet och ingen av oss vill ha det tillbaka. Alls, ever.

Fast just den här kvällen, så plockade vi fram en varsin mellis och en påse jordnötter ur minibaren och gjorde en liten “debriefing”, en utvärdering av de senaste dagarna. Vi tittade på TV-klippet från kvällen, kollade webbsändningarna, avgjorde vad som var bra och vad som går att förbättra i framförandet o.s.v. Små detaljer kom vi på, som att skaffa ärmhållare till scenkostymen så att inte manchetterna ramlar ner så långt. På den detaljnivån är det. Och det är kul att vara så noggrann.

Det här var bara ett steg på vägen.

Arbetet fortsätter och vi har fler saker som vi inte kan berätta om ännu, bl.a. mer stor TV-medverkan och ett gig som förband till en legend…men det får ni veta mer om längre fram i höst…haha.

love ya all

/Stefan

Det har varit en fantastiskt fin dag hittills, ta i trä. Inget teknikstrul just, men jag räddade tydligen SVT:s webbsändingar (de som läggs ut från backstage-crewret) genom att gå in och vara datakonsult några minuter. Det var problem att få över inslagen från Skansen till TV-huset för utläggning.
I fixed it in a flash of course.

Min käre far hittade också en superfin bild från SVT-webben jag inte sett och skickade! Tusen tack far!

See ya later.

/S

Krogshows-legenden Hans Marklund är koreograf och han har timat de olika momenten inför kvällen. Vi har förlängt första låten “Shes mine” med fyra takter för att Kingen ska hinna in på scenen t.ex. Detaljer detaljer och åter detaljer. Så proffsiga människor överallt. På sommaren så kallar SVT in en massa erfaren personal till Allsången som varit med i evigheter. Vid lunchbuffén så pratade jag t.ex. en stund med en kvinna som arbetat med “Hylands Hörna”.

Bildvinklar klara, entrén planerad. Backstage sitter SVT:s trevliga personal och gör bl.a. inslag till webben www.svt.se Där kommer det inslag och intervjuer med Kingen under eftermiddagen/kvällen. Vi ska själva försöka sända en snutt vid kl. 15.00 på www.kingen.se beroende poå om det är repetitioner eller inte. Bra dag. trevliga människor. Bra möten!

…det blir intensivare för varje timma som går.

/S

…och så vidare. Sedan ska bilen tankas, packningen ska planeras, en roll-up tryckas, strängar köpas, folk ska ringas, skivor levereras, boendet säkras.

Ja, well, it´s a moutful.

Men så kul.

Vi videobloggar också den 14:e och 15:e Juli på http://www.kingen.se/

Det är mer ett litet experiment vi ska prova. Det går nämligen att sända livebilder från en 3G-telefon via en tjänst som heter http://www.bambuser.se/ och då ska vi sända kl. 15.00, 18.00 och 21.00 båda de dagarna för att prova ut tekniken.
Ryckiga bilder och svajigt ljud utlovas, men det är ju LIVE i alla fall, direkt från det vi för stunden håller på med på Skansen.

Ska försöka blogga ut lite bilder under veckan som kommer här med jämna mellanrum, så får ni följa äventyret.

Jag kan förstå ifall en del av er som läser blir lite förvirrad över vad som är mitt yrke egentligen, då jag ena dagen är politiker, nästa IT-rådgivare, dagen därpå skivbolagsdirre och ibland studiotekniker och producent.

Sanningen är; ALLTIHOP. Det går att göra så 2008, det känns mer som en skyldighet när man samlat ihop den kunskapsreportoaren jag har och jag märker att ju större bredd jag har på det jag arbetar med, desto mer användbara saker spiller över mellan de olika verksamheterna.

Det ena förtar inte det andra, snarare stärker. Fast de senaste femton åren så har det väl mest varit IT-projektlederi, reklambransch och företagande inom IT och kultur som tagit mest plats. Tusentals ändlösa timmar framför whiteboard i torra konferensrum har kanske gjort att just den här perioden behövs, ett kreativt livsrum där alla tidigare kunskaper får in och jobba samtidigt i arbetet med att lansera både Kingen som artist och marknadsföra hans senaste skiva “Ride with me”.

“Driven by lust for life and a passion for learning” skrev jag för något år sedan när jag ombads beskriva mig själv i en intervju för en utländsk tidning. Det gäller. Det står fortfarande.

Definitivt.

Nu; Anders Lundin,-här kommer vi!

/S

Det saknades en gitarrist så jag hoppade in på volley. Det var 20 grader kallt och stenhårda, snöblandade vindar som gjorde händerna blå i kylan. Vi stod utomhus och väntade i bara tunna kostymer (innekläder) i en halvtimma innan vi fick gå på inför de 25 000 åskådarna. Det gjorde fysiskt ont att ens röra instrumenten och Jakob på saxofon skrek när han höll i den iskalla metallen…men the mission was clear; -låt inget synas, ös på, le och dansa som om det var ett festivalgig på Jamaica… och det ser rätt kul ut på videon!

/S

Liksom. Skönt. men ändå en liten…känsla av overklighet. FRA och signalspaningslag kändes långt bort när jag åkte till Hackås för att fira Midsommar. Underbar dag omgivna av barn och lekar hemma hos Kingen och Maria och i säng vid halv elva utan att ens ha ett litet yrsel i huvet. God mat och underbar gästvänlighet. Tack Kingen och Maria! Fast… på dagen, på Hackås hembygdsgård, så fick jag den där svindlande känslan igen av att ryckas från 2008 till 1958. Dragspel och elgitarr-farbröder i ett hörn spelandes gamla låtar. En midsommarstång och några barn som dansar. Vad jag märker är, att vi födda på sextiotalet gör allt det här lite som “pliktskyldigast”, ungefär som när vi tycker att våra barn ska titta på “Kalle-Anka på Julafton” trots att det inte betyder ett dyft för de, på det sätt det gjorde för oss för 30 år sedan. Runt midsommarstången dansade några barn påhejade av nostalgiska mor- och farföräldrar, som liksom ville behålla sin bild av att man fortfarande gör som man gjorde när de var små i Sveriges ungdom.

Det känns…”sådär”. Många av oss lite yngre har helt tappat kontakten med traditionen och jag har en känsla av att vissa hellre skulle önska ett sätt att fira midsommar som tillhörde “oss”, en nutida kulturmanifestation för våra behov.

Men okej, midsommar är fint, det tycker t.o.m. jag, så upp med stången bara och dansa på. Det gör välan ingen skada. Vi kan låtsas några år till. Av respekt för de allra äldsta. Och de minsta barnen, tycker i all fall det är kul att röra på benen lite

/S

Sommaren; Arbete, arbete, resa i arbetet, några soldagar, arbete, någon fin ledig dag, arbete och enorma förändringar gällande fokus, planer och förutsättningar i tillvaron. Det känns skrämmande och uppfriskande på samma gång. Det finns ett uttryck som heter “Svedjebränning” som innebär att man eldar av gammal mark för att skapa näringsrik jord för nya plantor. Det är nog lite vad det handlar om. Eld, rök och mayhem i största allmänhet, för att sedan avgöra vad som ska planteras.

När man av någon anledning ändrats, växt eller mognat inuti, tar det en stund att växa i de nya omständigheterna. Att förstå vad som ska lämnas och lämna det, att förstå vad som ska skapas och skapa det.

Någon frågade mig för inte så länge sedan, vad som verkligen innerst inne motiverar mig mest, gör mig lyckligast och utgör den innersta drivkraften i mig.

Vilken otroligt svår fråga. Det tog flera dagar innan jag riktigt själv hade förstått vad jag omedelbart och spontant svarade;

-Att skriva, skapa opinion, tala inför människor, arbeta med den nya IT-kulturen och göra människor lyckliga och världen bättre.

Vilken djävla slutsats! Jag blev nästan arg på mig själv. Vilken jobbig insikt, att helt plötsligt förstå exakt vad man vill göra. Jag menar, förmodligen måste man ta konsekvenserna av den insikten också. Det hade varit betydligt behagligare om orden “jag vill jobba som trädgårdsmästare” hade kommit ur min mun.

Det värsta är, att det jag uttalade överensstämmer alltför väl med en politikers yrkesroll och jag har så svårt med politiken. Hela systemet är trasigt till den grad att det inte går att arbeta i utan att kompromissa ner privat-etiken i sig till en gräns där det känns som att ligga fastklämd under en brinnande soffa.

Jag beundrar dem som klarar av det och fortfarande behåller nattsömnen. Ni anar inte hur illa det verkligen är i Sveriges parlamentariska system, från Regering ända ner till bonnfullmäktige. Eller, det kanske ni gör, efter att ha bevittnat den demokratiska våldtäkt som utfördes i omröstningen om signalspaningslagen 18 Juni.

Jag tänkte; “Men, representerar jag verkligen det där systemet?”. Och det gör jag ju. Det blir förmodligen till att antingen ta sig an skiten inifrån för att börja förändra, eller avsäga sig partimedlemskapet såsmåningom.

Att förändra är svårt. De politiker som gått in och försöker förändra, de som kommit in på personval och liknande, som är lite yngre,kommer ofta springande hals över huvud ut ur politiken efter ett tag med bleka ansikten och Edward Muncks “Skriet” som ansiktsuttryck. (Se Fredrik Federley, fast han sålde ju ut sig så nu är han forever rökt) Inte bra. Jag ska låta det mogna ett halvår och bestämma mig sedan.

Så länge, är det fram med macheten som gäller och hugga sig vidare i bullshit-djungeln.

See ya.

/S

1979. Den karismatiske musikern Johnny Wetterstrand flyttar hem till sin hemby efter ett antal år på Turné. Omedelbart startar han upp en teaterförening, skriver en musikal, släpper ett antal singlar med Härjedalska artister som säljer bra, blir musiklärare, blåser liv i en nedlagd Folkpark (som blir succé), startar en konceptrestaurang med vildmarkstema och bara lokala råvaror som Björn (!) Älg, Ren och alla fiskar man kan nämna. Det blir också nattklubb med medlems- och Vipkort. Allt detta sker inom loppet av fem år. För mig och min vän “Kingen” är det som att sugas upp av en Tornado. Vi blir upplärda, upptäckta och utsläppta på scén och turné innan vi hunnit fylla tolv år. Det här är alltså 1979.

1986 avlider Johnny i bukspottkörtelcancer, drygt 40 år gammal.

28 år efter att ovanstående bild togs och många år efter att jag och Kingen slutade turnéra tillsammans, så gör slumpen att vi får tillfälle att bara…kliva in på samma scen där vi började en gång. Kingen ska ut och signera lite skivor, jag kör bilen, och vi bestämmer oss för att “vafan, vi kör ihop, det blir säkert speciellt”. Mina femton år som media- och IT-entrepenör, rinner av på ett par minuter, och straxt står vi där och spelar som om det vore igår.
Jag skrev om detta för några inlägg sedan också, men en bekant hade gjort sig mödan av att leta fram ett gammalt tidningsurklipp så jag måste bara posta det. Det är otroligt vart livet tar en längs vägen, allt som hinns med. Allt som inte syns eller går att sammanfatta om den tid som gått mellan dessa två bilder. Jag måste skriva en biografi. Det bara är så. Jag börjar märka med tiden, att jag nog levt ett extremt annorlunda liv. Det måste nog bli en avstämning redan vid 40 fyllda.

Minns det. Minns det.

En avlägset bekants dotter hängde sig igår.

För några veckor sen hängde sig hans son.

Båda tonåringar.

För något år sedan, så dog ett annat av hans barn i sjukdom.

Det gav mig ett litet perspektiv idag.

I det här och många andra län, så går det omkring människor och tycker att en massa saker är viktiga. Vad någon sa om en igår. Att ett annat parti i dett pyttelilla kommunfullmäktige bråkade om någon petitess. Vad näringslivschefen slirade om under en after work. Att det ska byggas ett stort höghus någonstans. Med ett himla hallå ikring. Petitesser och oviktigheter. Mänsklig kramp av att behöva manifestera sig själv.

Men idag, så insåg jag, att varje förälder kan av slumpen närsomhelst, förlora sitt barn, sitt äktenskap eller sin karriär. Just like that. På ett ögonblick.

Fångade i strömmen, enligt sin egen uppfattning osårbara, fängslade i sin framgång eller sina neuroser, så förblir alla blinda, men en vacker dag så kan de finna sitt barn hängande i ett rep på rummet. Just like that. Tydligen.

“Det händer inte mig, vi har en fin relation i vår familj”.

Yeah, right. Är du säker på att du inte missat något? Är du DÄR?

Det kanske händer på ett annat sätt. Du vaknar upp till insikten till en otrohet, ett bedrägeri, ett baktaleri eller ett barn som fått lite för lite uppmärksamhet och plötsligt måste in på ett behandlingshem.

Ingen går säker.

Vi är bara här en kort stund. Vi väljer varje ögonblick hur vi behandlar oss själva, världen och våra barn. Varje ögonblick. Väljer vi. Om vi är onda eller goda. Bygger eller raserar. Vi väljer.

Om vårat fokus stannar för mycket på våra egna smärtor och behov, så glider samtidigt något annat oss ur händerna. Obevekligt.

När längtan efter karriär, fullmfillment och självförverkligande pågår, så glömmer många vad det enda viktiga i ett liv är. Och förlorar plötsligt något. Sin hälsa. Sitt barn. Sin framtid.

Det finns däremot en ro, en tröst, en sanning ett sätt att leva sant.

Nästan ingen tar den vägen.

Jag har gett mig fan på att ta den vägen.
Jag har, som de flesta andra, varit fången i det ytliga, och har ibland ingen aning om hur jag ska ställa allt i ordning igen. Men jag vill till det riktiga.

Den riktiga. Oavsett vad det kostar mig. Satan vad det kostar.
Men det är det enda sättet att få valuta på ett liv levt. Det enda sättet.
Att ge villkorslös omsorg och kärlek, i varje ögonblick, till alla. Hela tiden. Att låta smärtorna och allt det oviktiga strömma bort och ge plats åt något vackrare.

Jag tror inte en djävel vet vad jag menar just nu. Eller så gör det så ont att läsa ovanstående att det avfärdas som något alldeles för sårbart och mjukt.

I don´t care. För det är det enda sättet att ta sig igenom livet om man ska vara säker på att inte vara född i onödan. Det enda.

I centrifugen av utbildning, jakt, karriär, konsumtion, mediatryck, förväntningar, rädsla och själslig hemlöshet, så tröstar du dig med vad som finns närmast till hands. Pengar, bekräftelse, att “vinna” eller att “passa in”.

Allvar, -vad i helvete menar du med det? Är det något att hålla upp som en BRA sak menar du?

Shit. Slå dig lös, och bli vad du är ämnad att vara.

En god människa.

En avlägset bekants dotter hängde sig igår.

Mina tankar är med familjen.

/Stefan