Klichéer och sjysst kaffe.
Liksom. Skönt. men ändå en liten…känsla av overklighet. FRA och signalspaningslag kändes långt bort när jag åkte till Hackås för att fira Midsommar. Underbar dag omgivna av barn och lekar hemma hos Kingen och Maria och i säng vid halv elva utan att ens ha ett litet yrsel i huvet. God mat och underbar gästvänlighet. Tack Kingen och Maria! Fast… på dagen, på Hackås hembygdsgård, så fick jag den där svindlande känslan igen av att ryckas från 2008 till 1958. Dragspel och elgitarr-farbröder i ett hörn spelandes gamla låtar. En midsommarstång och några barn som dansar. Vad jag märker är, att vi födda på sextiotalet gör allt det här lite som “pliktskyldigast”, ungefär som när vi tycker att våra barn ska titta på “Kalle-Anka på Julafton” trots att det inte betyder ett dyft för de, på det sätt det gjorde för oss för 30 år sedan. Runt midsommarstången dansade några barn påhejade av nostalgiska mor- och farföräldrar, som liksom ville behålla sin bild av att man fortfarande gör som man gjorde när de var små i Sveriges ungdom.
Det känns…”sådär”. Många av oss lite yngre har helt tappat kontakten med traditionen och jag har en känsla av att vissa hellre skulle önska ett sätt att fira midsommar som tillhörde “oss”, en nutida kulturmanifestation för våra behov.
Men okej, midsommar är fint, det tycker t.o.m. jag, så upp med stången bara och dansa på. Det gör välan ingen skada. Vi kan låtsas några år till. Av respekt för de allra äldsta. Och de minsta barnen, tycker i all fall det är kul att röra på benen lite
/S
Så var det med det.
“Lex Orwell-ämnet” får nu stå tillbaka för sommarens kommande utmaningar. Ett stort arbete är i alla fall påbörjat av skribenter, IT-folk och bloggvärlden för att minimera skadorna av den nya lagen framöver, ett arbete som jag har en känsla kommer att pågå oförtrutet tills det ger effekt. Jag lämnar det dock för tillfället åt sidan en stund.
Sommaren; Arbete, arbete, resa i arbetet, några soldagar, arbete, någon fin ledig dag, arbete och enorma förändringar gällande fokus, planer och förutsättningar i tillvaron. Det känns skrämmande och uppfriskande på samma gång. Det finns ett uttryck som heter “Svedjebränning” som innebär att man eldar av gammal mark för att skapa näringsrik jord för nya plantor. Det är nog lite vad det handlar om. Eld, rök och mayhem i största allmänhet, för att sedan avgöra vad som ska planteras.
När man av någon anledning ändrats, växt eller mognat inuti, tar det en stund att växa i de nya omständigheterna. Att förstå vad som ska lämnas och lämna det, att förstå vad som ska skapas och skapa det.
Någon frågade mig för inte så länge sedan, vad som verkligen innerst inne motiverar mig mest, gör mig lyckligast och utgör den innersta drivkraften i mig.
Vilken otroligt svår fråga. Det tog flera dagar innan jag riktigt själv hade förstått vad jag omedelbart och spontant svarade;
-Att skriva, skapa opinion, tala inför människor, arbeta med den nya IT-kulturen och göra människor lyckliga och världen bättre.
Vilken djävla slutsats! Jag blev nästan arg på mig själv. Vilken jobbig insikt, att helt plötsligt förstå exakt vad man vill göra. Jag menar, förmodligen måste man ta konsekvenserna av den insikten också. Det hade varit betydligt behagligare om orden “jag vill jobba som trädgårdsmästare” hade kommit ur min mun.
Det värsta är, att det jag uttalade överensstämmer alltför väl med en politikers yrkesroll och jag har så svårt med politiken. Hela systemet är trasigt till den grad att det inte går att arbeta i utan att kompromissa ner privat-etiken i sig till en gräns där det känns som att ligga fastklämd under en brinnande soffa.
Jag beundrar dem som klarar av det och fortfarande behåller nattsömnen. Ni anar inte hur illa det verkligen är i Sveriges parlamentariska system, från Regering ända ner till bonnfullmäktige. Eller, det kanske ni gör, efter att ha bevittnat den demokratiska våldtäkt som utfördes i omröstningen om signalspaningslagen 18 Juni.
Jag tänkte; “Men, representerar jag verkligen det där systemet?”. Och det gör jag ju. Det blir förmodligen till att antingen ta sig an skiten inifrån för att börja förändra, eller avsäga sig partimedlemskapet såsmåningom.
Att förändra är svårt. De politiker som gått in och försöker förändra, de som kommit in på personval och liknande, som är lite yngre,kommer ofta springande hals över huvud ut ur politiken efter ett tag med bleka ansikten och Edward Muncks “Skriet” som ansiktsuttryck. (Se Fredrik Federley, fast han sålde ju ut sig så nu är han forever rökt) Inte bra. Jag ska låta det mogna ett halvår och bestämma mig sedan.
Så länge, är det fram med macheten som gäller och hugga sig vidare i bullshit-djungeln.
See ya.
/S
Två bilder. 28 år mellan dem.
1979. Den karismatiske musikern Johnny Wetterstrand flyttar hem till sin hemby efter ett antal år på Turné. Omedelbart startar han upp en teaterförening, skriver en musikal, släpper ett antal singlar med Härjedalska artister som säljer bra, blir musiklärare, blåser liv i en nedlagd Folkpark (som blir succé), startar en konceptrestaurang med vildmarkstema och bara lokala råvaror som Björn (!) Älg, Ren och alla fiskar man kan nämna. Det blir också nattklubb med medlems- och Vipkort. Allt detta sker inom loppet av fem år. För mig och min vän “Kingen” är det som att sugas upp av en Tornado. Vi blir upplärda, upptäckta och utsläppta på scén och turné innan vi hunnit fylla tolv år. Det här är alltså 1979.
1986 avlider Johnny i bukspottkörtelcancer, drygt 40 år gammal.
28 år efter att ovanstående bild togs och många år efter att jag och Kingen slutade turnéra tillsammans, så gör slumpen att vi får tillfälle att bara…kliva in på samma scen där vi började en gång. Kingen ska ut och signera lite skivor, jag kör bilen, och vi bestämmer oss för att “vafan, vi kör ihop, det blir säkert speciellt”. Mina femton år som media- och IT-entrepenör, rinner av på ett par minuter, och straxt står vi där och spelar som om det vore igår.
Jag skrev om detta för några inlägg sedan också, men en bekant hade gjort sig mödan av att leta fram ett gammalt tidningsurklipp så jag måste bara posta det. Det är otroligt vart livet tar en längs vägen, allt som hinns med. Allt som inte syns eller går att sammanfatta om den tid som gått mellan dessa två bilder. Jag måste skriva en biografi. Det bara är så. Jag börjar märka med tiden, att jag nog levt ett extremt annorlunda liv. Det måste nog bli en avstämning redan vid 40 fyllda.
Just like…that.
Det är mest bara liv som passerar.
Minns det. Minns det.
En avlägset bekants dotter hängde sig igår.
För några veckor sen hängde sig hans son.
Båda tonåringar.
För något år sedan, så dog ett annat av hans barn i sjukdom.
Det gav mig ett litet perspektiv idag.
I det här och många andra län, så går det omkring människor och tycker att en massa saker är viktiga. Vad någon sa om en igår. Att ett annat parti i dett pyttelilla kommunfullmäktige bråkade om någon petitess. Vad näringslivschefen slirade om under en after work. Att det ska byggas ett stort höghus någonstans. Med ett himla hallå ikring. Petitesser och oviktigheter. Mänsklig kramp av att behöva manifestera sig själv.
Men idag, så insåg jag, att varje förälder kan av slumpen närsomhelst, förlora sitt barn, sitt äktenskap eller sin karriär. Just like that. På ett ögonblick.
Fångade i strömmen, enligt sin egen uppfattning osårbara, fängslade i sin framgång eller sina neuroser, så förblir alla blinda, men en vacker dag så kan de finna sitt barn hängande i ett rep på rummet. Just like that. Tydligen.
“Det händer inte mig, vi har en fin relation i vår familj”.
Yeah, right. Är du säker på att du inte missat något? Är du DÄR?
Det kanske händer på ett annat sätt. Du vaknar upp till insikten till en otrohet, ett bedrägeri, ett baktaleri eller ett barn som fått lite för lite uppmärksamhet och plötsligt måste in på ett behandlingshem.
Ingen går säker.
Vi är bara här en kort stund. Vi väljer varje ögonblick hur vi behandlar oss själva, världen och våra barn. Varje ögonblick. Väljer vi. Om vi är onda eller goda. Bygger eller raserar. Vi väljer.
Om vårat fokus stannar för mycket på våra egna smärtor och behov, så glider samtidigt något annat oss ur händerna. Obevekligt.
När längtan efter karriär, fullmfillment och självförverkligande pågår, så glömmer många vad det enda viktiga i ett liv är. Och förlorar plötsligt något. Sin hälsa. Sitt barn. Sin framtid.
Det finns däremot en ro, en tröst, en sanning ett sätt att leva sant.
Nästan ingen tar den vägen.
Jag har gett mig fan på att ta den vägen.
Jag har, som de flesta andra, varit fången i det ytliga, och har ibland ingen aning om hur jag ska ställa allt i ordning igen. Men jag vill till det riktiga.
Den riktiga. Oavsett vad det kostar mig. Satan vad det kostar.
Men det är det enda sättet att få valuta på ett liv levt. Det enda sättet.
Att ge villkorslös omsorg och kärlek, i varje ögonblick, till alla. Hela tiden. Att låta smärtorna och allt det oviktiga strömma bort och ge plats åt något vackrare.
Jag tror inte en djävel vet vad jag menar just nu. Eller så gör det så ont att läsa ovanstående att det avfärdas som något alldeles för sårbart och mjukt.
I don´t care. För det är det enda sättet att ta sig igenom livet om man ska vara säker på att inte vara född i onödan. Det enda.
I centrifugen av utbildning, jakt, karriär, konsumtion, mediatryck, förväntningar, rädsla och själslig hemlöshet, så tröstar du dig med vad som finns närmast till hands. Pengar, bekräftelse, att “vinna” eller att “passa in”.
Allvar, -vad i helvete menar du med det? Är det något att hålla upp som en BRA sak menar du?
Shit. Slå dig lös, och bli vad du är ämnad att vara.
En god människa.
En avlägset bekants dotter hängde sig igår.
Mina tankar är med familjen.
/Stefan
Glädje..tjut!
Senaste veckan har det kommit in recensioner från USA som jag tror få små skivbolag någonsin får se för sin artist.
Vår skiva med “Kingen”, “Ride with me” har fått genomgående galet positiva recensioner på små och stora Webbplatser, magasin och Fanzines i Amerika, och de bara fortsätter att ramla in!
Idag kom en otrolig en som toppar dem alla;
http://www.bullz-eye.com/cdreviews/thompson/kingen-ride_with_me.htm
Jag har aldrig läst en sådan recension om NÅGON platta i hela mitt liv. Det är som om kritikern förälskat sig i Kingen och vår med möda ihopskruvade skiva och vill gifta sig med den!
Vi har ingen stor PR-apparat bakom oss. Vi har bara… ja MIG egentligen, och en duktig publicist i Boston. Och nu tar det skruv djävlar.
Vi har ingen aning om det kommer att leda till skivförsäljning. Plattan finns på iTunes i USA, men inte fysiskt i butik ännu (det kostar minst ett par miljoner att låta trycka upp och distribuera den fysiskt och det har vi inte haft råd med).
Men iTunes är USA:s största försäljare av musik alla kategorier, så man kan ju säga, att det finns hopp för distributionen hursomhelst. Elekronisk försäljning är större än fysisk därborta numer. Men vi vet inte. Och kommer inte att kunna se några tendenser förrän i höst, då rapporteringen har tre månaders fördröjning. Vi kan inte bedöma om det här leder till någonting ännu, men att få den här responsen är en sån lycka! Herredjävlar. Och så fattiga vi är just nu *skrattar* Men vi, jag och Kingen, har tagit i hand på att vi ska se den här djäveln igenom, for better or for worse. Det är bara att blunda, köra hela vägen ut och be en stilla bön.
Recensioner som dessa hjälper på vägen;
Pressrelease USA från Rainmaker Public Relations i Boston.
Det handlar om magasin och webbplatser av olika storlek, några kanske med bara några hundratusen läsare, andra med miljontals, som när en artikel om “Kingen” kom på förstasidan på “Yahoo Finance” för ett par veckor sedan. Inget garanterar dock att det leder till skivförsäjning. Vi vet helt enkelt inte ännu, bara att möjligheten finns.
/S
