Juli 1993, Storsjöyran.

Det small bara till under giget. Sen blev jag plötsligt döv på ena örat. Jag stod nära cymbalerna i en timma och spelade på ett gig som sedan aldrig verkade ta slut i en helvetesvolym med för hög medhörning dessutom. Jag blev vinglig då balanssinnet bröt ihop och det smärtade i hela sidan av huvudet så jag trodde jag fått hjärnblödning.

Efter några veckor kom hörseln tillbaka. Men smärtorna tilltog, vecka för vecka, månad för månad, tills jag till sist inte längre kunde stå i samma rum som någon som spelade ett instrument. Det blev ännu värre. Att tappa en schampoflaska i badkaret exploderade bomber av smärta, nu i båda öronen. Såsmåningom, kunde jag inte titta på TV eller prata i telefon utan att det gjorde ont. Till och med att bläddra hårt i morgontidningen smärtade i öronen. Suset av en datorfläkt i tre timmar kändes efter ett tag som att någon skrapade långsamt med en skalpell på trumhinnorna. Dessutom så lät det i huvudet som om jag hela tiden stod vid niagarafallen. Dygnet runt. Hela tiden.

Det hjälpte inte med öronproppar eller att sänka ljudet, för sänkte jag ljudet tills det slutade göra ont, så hörde jag inget alls i stället eftersom då tinnitusbruset överröstade allt. En omöjlig ekvation. Jag gick till en specialist.

Specialisten arbetade med mig några veckor och ställde till sist multipeldiagnoserna “Tinnitus, permanent hörselnedsättning och…”Hyperaccusis”.

Hyperaccusis är en variant av Tinnitus, men som fungerar som en slags överansträngning av örat. Man blir allergisk mot ljud. Det gör helt enkelt ont att höra. Jag var en av kanske några tiotal det året som fick diagnosen behandlad genom kontakter med Karolinska, som var ledande på denna åkomma runt 1993, men där diagnosen inte hunnit få acceptans hos specialistkåren (vilket den har idag). Folk blandar dock fortfarande ihop det med Tinnitus i största allmänhet lite felaktigt.

Men konsekvensen blev, att jag inte skulle kunna hålla på med musik igen. Mitt aktiva, lönsamma och framgångsrika yrkesliv i den fåran var slut. Omedelbart. Utan nedtrappning eller ställtid. Visserligen, så går Hyperaccusis ofta ner efter en 5-7 års disciplinerad vila (idag, 14 år senare är jag helt återställd), men den pausen var för lång för att jag skulle kunna gå sjukskriven givetvis. Så jag blev tvungen att släppa taget om det jag älskade och kunde mest.

Så, jag hade vid denna tidpunkt alltså ett sjudjävla sus i öronen som frätte på psyket, hörde illa och skrek av smärta vid starka ljud.

Festligt. Inte.

Men. -I stället för att låta mig sjukskrivas, sjukpensioneras och få handikapp-penning vid 26 års ålder (det var föreslaget, men jag VÄGRADE), så satte jag mig i den stenhårda skolbänken och förkovrade mig i multimedia-studier med inriktning som projektledare och mot en IT-gren som var under uppvaknande i hela världen;

-Internetproduktion och World Wide Web.

I början av 1995 anställdes jag på stående fot som projektledare och webbutvecklare på Östersundsposten och utvecklade tidningens första två versioner på Webben. Där tog den eran sin början, som ledde till åtta års blixtkarriär inom den “nya ekonomin” via fem olika företag på sju år och fick sin höjdpunkt i Stockholms IT-race, innan det såsmåningom föll i början av 2000-talet som alla vet.

Jag tittade aldrig tillbaka på musiken. Inte en sekund. Jag tvärslutade med ett liv och ett yrke som jag var totalt uppfostrad och utvecklad till. Musiken blev aldrig mitt kall igen (okej, jag driver en studio och ett skivbolag idag igen, men det är en annan historia). Och så här i efterhand, så gjorde det inget.

Nu, har jag både kulturbakgrunden (sedan musikåren och att jag drev stadens stora teater i eget bolag i ett antal år fram till 2006), affärsbakgrunden från börs-åren, mediabakgrunden (från åren jag och några till drev reklam, spelutveckling- och Webbyrå 1999-2001), IT-bakgrunden samt en miljon kilo kvalificerad combat practice inom alla de sektorerna redan vid fyllda 40. Det gör att de flesta utmaningar som presenteras framför mig idag oftast känns väldigt enkla att ta tag i. Lådan har blivit proppfull med verktyg.

Det är för all del en bred bas, som jag visserligen kan använda till en massa saker, men numer är problemet att min medvetenhet och personliga utveckling ofrivilligt lett mig till en konsekvens där jag inte längre kan ställa upp på att arbeta med…bullshit. Jag har sett för mycket. Gått vidare. Höjt ribban för högt för att klara av just…”bullshit”.

“Bullshit” i alla dess former, är en ständigt närvarande parameter i så många sammanhang och på så många arbetsplatser, att det blir problematiskt att hitta “bullshit-fria” försörjningskällor om man säger så.

Låt mig för tydlighetens skull utveckla vad jag menar med bullshit;

-Arbetsplatser med svag eller okunnig ledning.
-Arbetsplatser där egenbevarandet och den politiska agendan är viktigare än uppgiften och funktionen (=på tok för många offentliga arbetsplatser).
-Arbetsplatser med kollapsad personalkultur, skvaller- och fikarumsintriger.
-Arbetsplatser där kompisband- och osunda lojaliteter sätts före funktion och utvecklingskraft.
-Arbetsplatser med konstruerade arbetsuppgifter.
-Arbetsplatser med tvivelaktiga, svaga och okunniga ägarbilder.

Egentligen blir jag ju alltid sugen på att arbeta med just ovanstående problembilder, men då aldrig, aldrig längre ner i organisationen än att jag har ordentliga möjligheter, egna uppdrag och mandat att sätta igång en förbättringsprocess av de områden som är problematiska, för att just rätta till problemen och skapa en välmående, effektiv och lönsam organisation av det hela igen.

Det här förhållningssättet framstår för mig som otroligt friskt och konstruktivt, men upplevs givetvis som en aning hotfullt för arbetsgivare med smutsiga påsar. Ledare som egentligen inte vill åtgärda problemen då en utvecklingsprocess kan katalysera fram förändringar av felaktiga strukturer som många interna krafter helst vill behålla oförändrade…av en mängd tvivelaktiga orsaker givetvis.

Därför, så samlas jag ofta till likar som bygger nytt vid sidan av numer. Ny politik. Ny media. Ny opinion. Nya produkter. Nya lösningar. Det börjar bli gott om liktänkande faktiskt, vilket känns inspirerande när det går tungt.

Det som inte finns, går att bygga. Minns alltid det om du tvivlar ibland.

Det som inte finns, går alltid att bygga.

/S

Weather-report.

Sverige slänger sig mellan identiteter som en landslagsmålvakt på ett hörnskott efter väderleken.

-En onsdag i slutet av Maj; 3 grader varmt, grått på himlen som en Oktoberdag och folk i täckjackor och långkalsonger som skrapar is på bilrutorna efter nattfrosten.

-En Tisdag i början av Juni; Bländande sol, dundrande grönska, 25 grader varmt och glassätande, flanerande människor i shorts och kjol.

Det hisnar ibland. Det kändes som om jag bara tittade bort en sekund så gick allt från meterdjup snö till Teneriffa-väder.

Det finns något alldels underbart i det här. Den totala, oväntade och blixtsnabba anpassningen i människor så fort temperaturen stiger på de här breddgraderna.

Som om hela sommargarderoben hängt på en galge i farstun, redo att kläs på med en minuts varsel, utifall, bara utifall värmen kom just idag. Sommarberedskapen. Längtan och behovet av att strosa i värmen. Underbart skönt. Det vackraste i människor.

Välkommen sommar. Vad ska vi hitta på den här, min 40:e?

/S

Juli 1992, Utö, Stockholms skärgård

“Ska vi verkligen ta den här vägen?” frågade trummisen bakifrån pakethållaren medan cykeln rusade nerför stigen när vi lämnade efterfesten.

“Ja för fan” svarade jag. “Jag körde här igår”.

I samma ögonblick försvann marken under cykeln och det enda som syntes var natthimlen och det glänsande havet, när vi rasade nerför det steniga stupet i en tumlande hög av cykelhjul, armar och ben som slutade i en smärtsam final ett antal meter längre ner. Därefter blev allting svart.

På morgonen vaknade jag i en säng i en personalbostad och kunde inte kliva upp. Foten var stor som en fotboll men med hjälp av vänliga människor och ett par lånade kryckor linkade jag såsmåningom uppåt ön för att leta reda på min olycksbroder Jimmy, trummisen. Jag fann honom vid ett bord uppe på värdshuset sittandes med ägaren till det ställe vi spelade på, hängandes med huvudet.

“Det här var ju för djävligt” sa ägaren krasst. “Men ni måste ju klara av resten av spelningarna den här veckan och Jimmy här har nog brutit ett ben i handen så jag har ringt efter skärgårdsdoktorn så han får titta på er” sa han och tillade; “Ställer ni in så betraktar jag det som ett kontraktsbrott och då åker ni hem i morgon utan betalning.”

Ett par timmar senare klev vi ombord på en ambulansliknande båt och en urgammal doktor, som nedstigen ur en skräckfilm plirade mot oss från styrpulpeten med road blick. Han såg ut att ha varit med om båda världskrigen men visste givetvis allt om fylleskador på turist-öar och muttrade efter en stund fram diagnoserna “brutet båtben i handen på han där och avslitet ledband i foten på dig”.

“Kan vi spela ikväll?” blev min omedelbara fråga.
“Ja, på de här kan ni klara er tills ni kommer till ett riktigt sjukhus” sa han, och räckte fram ett par askar med tabletter jag aldrig hört namnet på förut. “Se upp med doseringen bara, det där är det starkaste jag har och ni kan bli ordentligt yra i huvudet.”

Fem timmar senare satt Jimmy bakom trummorna med håret medvetet hängandes framför ansiktet så att publiken inte skulle se tårarna av smärta när han dunkade på skinnen med ett brutet ben i handen. Jag stod med gitarren och lät rutinen ta mig igenom showen, trots att jag bara kunde stödja på den friska foten och smärtan sköt upp som knivar i benet vid minsta rörelse. Tabletterna hjälpte marginellt. Skadan var trots allt bara ett halvt dygn gammal. Men det var bara att le och köra vidare. Man ställer inte in ett gig. Det gör man bara inte. Speciellt inte av de orsakerna.

Resten av sommarens återstående 30 spelningar runt landet genomfördes i ett moln av ånger, linkandes på kryckor, gipsad hand för Jimmy och med Ramlösa som starkaste dryck. Jag kände för första gången att den här typen av livsstil bara inte går att upprätthålla hur länge som helst.

Jag visste inte då hur rätt jag hade.

April 1999, Stockholm

Produkten var sen.
Förra veckan hade jag på förfrågan från en högre chef, godkänt en faktura på 4,5 miljoner för vidare attestering. Det var bara tre månaders kostnad för ett av utvecklingsteamen i Finland. De svenska hade ännu inte levererat någonting.

Måndag morgon började som vanligt på Frösön klockan 05.00, en flygtaxi ut till första morgonplanet till Stockholm och efter en flygtaxi till på det så var jag på kontoret i Värtahamnen klockan 09.00, oftast en halvtimma före mina kollegor som pendlade från Söderförort. Företaget där jag innehade titeln Produktchef var ett intressebolag i det största av de mest omskrivna Svenskstartade Internetkomet-börsbolagen under slutet av nittiotalet med över tvåtusen anställda.

Jag började tappa räkningen på hur ofta jag flög. Företaget betalade en lägenhet på söder och jag hade all tillgänglig lyx jag kunde tänka mig, men inuti började något falla isär. Det var för märkligt, för mycket. Arbetsdagarna var sällan under tolv timmar, sedan hörde det nästan till ordningen att alltid ta en after work, som åtminstone två gånger i veckan sträcktes ut till en “fem på morgonen utramlandes från Sturecompagniet-tripp”.

Det fanns till och med en garderob full med sprit inköpt till arbetsplatsen, som skulle användas till den egna företags-afterworken på fredagarna.

Vi var kanske runt trehundra stycken totalt i Sverige där i början runt 1994, som sysslade med det som skulle formas till det vi känner som den moderna Webben idag. De kommersiella krafterna började vädra någonting runt det här med Internet, och det fanns en mycket begränsad grupp människor i Sverige som hade full koll på teknik, affärsmodeller, koncept och framtida potential.

Jag var en av dem.

Denna samling människor på runt trehundra, som alla kände varandra, sögs efterhand upp till företag som Kinneviks MTG, Postnet, Icon Medialab, Framfab, Internet Highway och allt vad alla dessa bolag nu hette, som slukade riskkapital i en aldrig sinande ström. Arbetsgivarna skrek efter kompetens, och hade du varit med längre än två år var du veteran och kunde kvittera ut otroliga löner.

Jag hade varit med i fem år och genomgått en blixtsnabb kompetens-forcering från ren programmerare/hackare till projektledare och affärsutvecklare genom ett antal snabbt avklarade arbetsplatser när jag slutligen headhuntades ner till Stockholm.

Jobbet ledde direkt in till den kollektiva utvecklings-epilepsin bland de största hajarna, de galnaste styrelserummen och de mest bisarra pengarna. Från att bara ha känt och arbetat med “de trehundra” i kärnan på distans, satt jag nu med dem varje dag på stans olika innekrogar för “det nya IT-folket” som tidningarna kallade det.

Efter ett antal månader gick det inte längre skilja dagarna åt. Jobb, peppning, stress, grandiosa fester och en brinnande allmän känsla av att “det här får vi bara vara med om en gång i livet så nu djävlar kramar vi ur allt” var hela tiden närvarande. Jag tror de flesta visste att det här var ett fenomen som på sin höjd uppstår för några få människor kanske en gång vart hundrade år och vi sög i oss varje sekund av det för att verkligen pränta in att det verkligen hände. I efterhand kan jag nog påstå, att alla visste att tiden var lånad.

Inlärning, en affärsmässig härdning och en djävla combat practice inom mjukvaruutveckling och Internetprojekt var vad vi fick oss till livs, men själen, våra själar, for givetvis illa i hanteringen. Ofta väldigt illa.

En gång när jag hälsade på vänner hos ett konkurrerande företag, så mötte jag en ung tjej i korridoren som bara ramlade ihop mitt framför mig. Jag stödde upp henne och tog med henne till ett angränsande konferensrum och frågade om jag kunde göra något. Hon bara grät och grät, hade inte sovit på fem dagar utan bara hållit sig uppe på speed och hade en kritisk leverans värd flera miljoner påföljande dag. Jag gav henne lite vatten och önskade henne lycka till och gick därifrån. Jag kände henne inte och jag hade inte ork eller tid att ta hand om henne. Det var bara ännu en mikrodetalj i raden av tusentals händelser som susade runt öronen dygnet runt. Idag hade jag gjort annorlunda, men jag var själv mitt i krigszonen på mitt eget sätt. Visserligen utan droger, men situationen var tillräckligt pressad ändå.

Jag kunde inte förklara hur det var för någon. Inte för min sambo. Inte för min familj. Ingen skulle tro mig om jag beskrev hur omänsklig, absurd och orealistisk den här miljön egentligen var.

För alla utomstående såg det ut som om jag bara var extremt lyckad och välbetald och det uppstod en air av andlöshet hos kollegor i min lilla hemstad när jag berättade att det var vardagsmat att springa ihop med företags- och riskkapital-legender som Jan Carlzon och Björn Nordstrand i korridorerna och att tillgången till resurser var näst intill oändlig. Internationella gurus var ständigt på gästspel och hela tiden så lyckades jag leva i zonen av de kunnigaste människorna med de mest progressiva ideerna. Jag fick med mig kunskaper de åren som kommer att följa mig så länge jag lever. Bra saker, och även mindre tilltalade insikter som jag definitivt hade kunnat vara utan.

Men det var ändå på väg åt helvete givetvis. Att leva i ohämmat umgänge med de sju dödssynderna skulle komma att få konsekvenser för oss alla. Från börsen och ägarna ner till “de trehundra”. Vi visste bara inte när, så vi blundade och fortsatte bara skrika “keep èm coming” till servitörerna på LaRoy medan vi dagtid bet ihop för att försöka infria de i princip omöjliga förväntningarna.

Detta var i mitten på min andra karriärfas i livet och jag hade just fyllt trettioett.

Juli 1989, Öland

Det hängde verkligen ett par herrkalsonger däruppe. Det gjorde det.



Längst upp i masten, på den röda lanternan som markerade hamninloppet nedanför Strand Hotell i Borgholm.

Jag visste så fort jag såg dem att de var mina. Minnesbilderna kom tillbaka. Så annorlunda allt så ut nu mitt på ljusan dagen, med turister längs strandpromenaden och myllrande rörelse i småbåtshamnen. Inatt hade det känns helt annorlunda. Det hade varit en självklar revirmarkering, och som om det var den naturligaste sak i världen hade den spritt-nakne vilden i mig klättrat alla tio metrarna upp i masten för att utropa sig till härskare av Öland och med ett segertjut hissat Boxershorts-flaggan över sitt rike.

Nu på förmiddagen när jag och min kollega stod en bit ifrån med bultande huvudvärk och betraktade dådet, så kom vi snabbt överens om att förneka all kännedom om det hela om det skulle börja pratas. Det var bäst så. Harmlöst eller inte, så kunde det lätt ge fel signaler till vår arbetsgivare som anlitat oss till att underhålla på After Beachen under Juli månads högsäsongsvecka på “”Strand”. Att underhålla området på nätterna stod det inget om i kontraktet. Fast det gjorde vi givetvis ändå.

Jag hade redan första dagen blivit formligen nerklubbad och hemsläpad av den övernaturligt grönögda barchefen Anneli, som omedelbart bestämde sig för att jag utgjorde veckans pausfågel i hennes liv. Jag förutsatte att jag skulle bli utbytt mot en ny redan nästa vecka sedan vi åkt men det ingick liksom i avtalet. För att säkra min lojalitet gav hon mig nycklarna till sin glassiga svarta Golf Cabriolet som jag fick disponera fritt under veckan så länge jag avslutade kvällarna inom hennes hank och stör. Till saken hör att hon även var före detta kroppsbyggare så jag hade inga som helst planer på att bryta vår en-veckas romans. Arrangemanget var förträffligt på alla sätt och vis. Hon hade alla nödvändiga kontakter på ön för att ge oss det bästa i festväg när vår show var avslutad och Ölandsnatten tog över. Genom hennes försorg, stod alla dörrar öppna till Ölands innersta nöjeshemligheter. Varje natt.

Det var en varm sommar. En natt, efter en osannolik mängd alkohol, somnade jag på stranden lite för nära havet. Av någon outgrundlig anledning hade jag min nya elgitarr med mig, handgjord i endast ett exemplar av mästaren Janne Helgé på Boogie Music i Växjö. Den var svindyr. Det hade gjorts ett helsidesreportage om just den gitarren i en musiktidning jag läst, och när jag såg den på plats så tvingades jag av okända krafter att köpa den. Det var omedelbar kärlek.

Saken är den, att när man utsätter ett känsligt instrument med fyrtio ömsint pålagda lager av klarlack för Östersjöns nattfukt, temperaturväxlingar och rådimma så kan det hända saker. När jag vaknade på morgonen med sand i håret och ömma leder, så hade gitarrens lack spruckit i ett otroligt finmaskigt mönster under natten.



Min första förvirrade tanke var, att det här kunde liknas vid en brölloppsnatt, oskulden var borta och gitarren var nu för evigt präglad av mig. Jag log lite åt ironin. Jag hade aldrig kunnat hålla saker hela. På gott och ont. Risken var påtaglig att oavsett hur unik och vacker du var, så kunde du förmodligen, genom att leva nära mig, bli oväntat nedlagd vid havet, för att morgonen efter vara sprucken genom fyrtio lager klarlack.

Det var den här sommaren allt började.

Besök av en trehundraåring.

Idag gjorde jag ett märkligt möte.

En av mina klienter i Studion hade bokat in Cellisten Katarina Åhlén för ett pålägg på förmiddagen. Det var inget mer med det, en vanlig dag på jobbet och hon hade varit här förut men det är alltid kul att jobba med aukustiska instrument och de som är duktiga att spela så jag såg fram mot en bra dag.

Vi fikar, hon sätter sig för att öva lite, och jag tänker för första gången på hur hennes instrument “svarar” ovanligt tydligt på tonerna med styrka och karaktär vilket jag påtalar.

-Vet du hur gammal den är? frågar hon.

-Nä. svarar jag,

-Den är tillverkad år 1700.

Smaka på det kära läsare. År sjuttonhundra. Är den tillverkad.

Jag har tagit i den. Den är på riktigt. “klonk klonk” låter det när man knackar på den, precis som man väntar sig.

Det är bara det, att detta skrämmande vackra vedstycke hon bar in i studion och satte sig att spela på helt obekymrat är TREHUNDRA ÅR GAMMALT.

Den Cellon fanns innan min hemstad Östersund fanns.
Den existerade långt innan man hade uppfunnit ångmaskinen. Napoleon hade ännu inte härjat i Waterloo och Sverige var fortfarande en hyfsad stormakt. Nästan 1600-tal. Nästan nordisk medeltid.

Och här stod den då idag, lite lojt lutad i min Studio bland alla högteknologiska saker år 2008 och sket fullständigt i att jag var imponerad av den. Den kommer ju att existera efter min död, liksom den existerade innan min farfarsfarfarsfarfarsfarfars-far var född.

Den kan ha bytt ägare hundratals gånger genom åren. Vandrat över landsgränser på 1800-talet. Den kan ha varit på flykt ute i Europa, eller spelats på av någon i Mozarts orkester (alltså, vi snackar medans Mozart själv satt vid pianot) i Wien…eller ömt ha stuvats undan för att inte bli krigsbyte, eller den kanske såldes vidare någon gång på 1800-talet och räddade ekonomin i en familj. Kanske den var första instrumentet för en flicka i en rik familj i början av seklet. Vem fan vet? Den är ju för helvete TREHUNDRA ÅR GAMMAL!!

Jag kunde knappt koncentrera mig på att spela in. Instrumentet bara stod där, mitt i en vanlig måndag och stirrade tillbaka på mig. Jag menar, det finns YNGRE saker som låses in på Jamtli Museum bakom skottsäkra glas och i rum med datorstyrd fuktighetsanläggning och så vidare. Men det där instrumentet lät sig inte bekomma över sin ålder.

Cellon lät sig ställas framför mikrofonerna och sedan sjöng den, med tonen hos en mycket mycket gammal varelse, in i mickarna, in i datorerna. Sida vid sida med andra spår i den aktuella låten, tog den sig en rakryggad plats och förskönade musiken.

Självfallet är det Cellisten avhängigt, som bemästrar och betvingar den 300-åriga pondusen att leverera vackra, virtuosa toner, men jag kan ändå inte undgå att tänka, misstänka, att själva instrumentet är den som egentligen bestämmer.

Med sin stolthet, skönhet och sin ålders rätt.

En cellist får förtjäna sin kärleksrelation till instrumentet genom att öva tills hon antingen vinner eller förlorar allt annat i livet.

..samma sak gäller ju trumpetarens relation till sitt instrument, den målande konstnärens till sina penslar och sin duk, sångarens till sin röst o.s.v. Det är en hisnande mäktig styrka i utövande konstnärers kontakt med det fysiska medium som de använder till att uttrycka sig med.

Men idag mina vänner; Cellon. Dessa instrument är something else och det är även (oftast kvinnorna) som spelar på dem.

Jag har sett andra Cellos och de har alltid en egen karaktär, de har alltid en egen kärlekshistoria med sig, de är alla unika, de kan vara bara något decennium gamla och låta bättre än alla andra äldre släktingar. Ålder i sig är ingen garanti för väl-ljud. Det var bara det att jag var helt oförberedd på perspektiven jag fick, när det kom en trehundraåring och besökte studion idag.

Jag utropar hädanefter den 19 maj till Cellons dag.

/Stefan