Utveckling. En kraft som inte frågar om lov. Som inte bekommer sig. En kraft som gradvis och transparent förändrar världen runt oss, så att de som åldrats något till sist inte längre känner igen sig. Det är helt naturligt. Utveckling tvingar fram saker, tar bort saker som man klänger sig fast vid. Slår sönder strukturer någon vill ha kvar. Omfördelar makt. Lämnar de som hade makt vid sidan av vägen, och välkomnar  de nya  till rodret.
Utveckling dödar industrier. Utveckling skapar nya. Förändring, är den starkaste konstanten. Evig förändring. Oförutsägbar, oväntad förändring.

Många givna tryggheter förändras eller försvinner nu snabbt:

- Efterkrigstidens folkrörelser.
- Den gamla politikens kraft och relevans.
-  Industrialismens grundförutsättningar.
- Konsumtionsmönster.
- Kollektiva värdegrunder.
- Partipolitik och ideologier.
- Familjebilden.
- Kommunikationsteknik.
- Kunskapsfördelning.
- Informationsmakt.
- Materiella ideal.
- Geografisk tillhörighet.
- Nationell egendom.
- Finansiell förutsägbarhet.

Många av ovanstående punkter, har utgjort gemensamma konstanter och bergfasta referenser för 40-50-talisterna. De har utgjort deras existensförutsättningar och spelplan.

Som om ovanstående punkter alltid skulle vara likadana, aldrig förändras eller försvinna.

Nu förändras de och försvinner.
Fort, våldsamt och skakigt.

Så välkommet det är.

I mina ögon, kan det inte gå nog fort, inte skaka nog våldsamt eller förändras för mycket.

Kom framtid. Kom friska framtid.

/S

Nu ser vi på hur världens regeringar går in och garanterar bankernas utlåning. USA med 4 Billioner kronor. Men FED:s stödpaket räckte tyvärr ingenstans. Det var som att stoppa in en ärta i en majbrasa. *poff* så var pengarna borta. Alltså…borta. jag menar verkligen borta.

Svenska staten har gått in med sådär en 150 miljarder. Till att börja med. Till saken hör, att dessa åtgärder är (om vi gör metaforen med en människokropp) att jämföra med att försöka köpa ett andetag.

Ett i taget. Väldigt dyra andetag.

Problemet är, att man samtidigt inte köper någon “mat” till den finansiella kroppen. Ekonomin kan alltså andas ett tag med de tillförda pengarna, men får ingen ny näring. Detta gör att hela systemet dräneras på energi och orkar inte vidare av egen kraft oavsett hur mycket pengar som pumpas in.

Föreställ er nu, att staten i stället hade satsat alla dessa pengar på nationella infrastrukturprojekt. 150 Miljarder räcker förmodligen till att göra Europaväg 45 fyrfilig, eller till att bygga ut och elektrifiera inlandsbanan eller bygga tiotusentals nya vindkraftverk. TBI-projekt. Trä, betong och invigningsbart. Bestående.

Vad hade hänt då?  Jo; -Hundratusentals nya jobb skapas givetvis. Detta ger ökad köpkraft. Man får mer pengar bundna i fasta, penga-genererande tillgångar o.s.v. Dessutom byggs ett starkare, mer konkurrenskraftigt land och sätter fart på industrin.

Men det gör man inte. I stället så sprutar man ut våra pengar i Tsunami-kaskader rakt ut i ingenting.
Det är det som känns så svårt, att se alla dessa stödbiljoner pumpas in bara för att rädda luftekonomin. Värden motsvarande hela stadsbudgetar, hela bruttonationalprodukter, går in i något som ändå inte hjälper. Pengar läggs in för att garantera luftkonstruktioner som inte kan räddas. Stödja det som inte finns. Aldrig funnits. Hela konstruktionen är helt frikopplad från realvärdena. Sådant som faktiskt produceras. Det egentliga värdet.

Dessa åtgärder gör regeringar och banker idag. Och skickar räkningen till medborgarna. Dig.

En modigare åtgärd, hade varit att låta den stora finansen med alla dess finansmänniskor falla, och sätta pengarna i riktigt arbete i stället genom investeringar och snabba gigantiska nationella arbetsprojekt. Då reparerar ekonomin sig själv.

En bildad läsare kanske tolkar in planekonomi och kommunism i ovanstående resonemang. Inget kunde vara mer fel. Däremot tror jag på symbiosen i en blandekonomi i svåra tider. Användandet av statliga pengar till infrastruktur, byggprojekt, energi och kommunikation kan isoleras helt från den övriga marknaden.

En demokrati behöver samhällets materiella kärnvärden närmast kroppen, ägda av folket. Resten av marknaden kan vara fri som fågeln och helt oreglerad. Detta förutsätter i och för sig en frisk, rättvisestyrd, okorrumperad och kompetent politikerkår…och det…har vi ju tyvärr inte.

Så…what to do? Tja, förr eller senare så hamnar vi givetvis i mitt scenario i alla fall med förstatliganden och investeringar i allmännyttan, det är bara det att det vore bättre att inte ha slängt bort så oerhört stora värden i räddningsförsöken innan dess.

Jag tror att om man frågade folket vad de skulle vilja använda 150 miljarder till, så såg de nog hellre ett hypermodernt järnvägsnät och tvåhundratusen nya jobb till exempel, än några månader med konstgjord marknads-andning och alla de pengarna i sjön. Marknaden repar sig nämligen inte denna gången. Inte på väldigt länge.

/Stefan

Kliver ut. Ser löpsedlar. Märker att de alltid talar till någon annan numer.
-Ett friskhetstecken. Löpsedeln susar rakt förbi mig och träffar mannen med den stora snusen bakom mig istället.
Media sänder något annat, till någon annan. Jag  är inte målgrupp längre, -för sexspalter, pokertips och trädgårdsbilagor. Skönt. Kanske är det åldern. Eller något annat.


Kollar TV:n. Ser TV-reklam. Undrar vem den är till för.
Mig? Menar de att det är jag som ska rusa åstad och köpa Ajax, Libero och utomhusfärg?
I don´t think so. 

Ser några TV-program. De är alla gjorda för någon. Annan.
Filip och Fredrik. TV är stulen tid i dessa våra hem, där ofta inget annat liv finns.

Kliver in på Statoil, ser 30 olika magasin om heminredning i hyllan och undrar vem som köper dem och hur de tänker….på sina barn.
Får de små plats där, mellan tvivlen om kärlek och de oljade ekgolven?

Lyssnar på Radio Rix. Den spelar någon slags tom musik för någon. Jag undrar för vem. Kanske för skivbolagen.
Eller…kanske för att frisörerna ska ha en ljudkuliss att klippa hår till. Så är det nog.


Hör några politiker prata politiska om något politiskt. Undrar plötsligt på vems uppdrag de pratar.
De bara finns där, och byts ut lite varje gång det är Idol-val-festival var fjärde år. Så att det alltid kan finnas en liten grupp ansvarsfulla, rediga kvinnor och män i systemet som kan fortsätta att göra…..fel.

Läser om finanskrisen i världen. Konstaterar en självklarhet. Om girighet.
Gordon Gekko i filmen “Wall Street” uttalade de bevingade orden “Greed is good, greed works”.
Nej Gordon. Nej. Det fungerade inte.

Noterar att det finns 32 olika sorters Schampo bara på stormarknaden nere på hörnet. Det är en hel del. Utsläpp.
Vi måste ju ändå få ha lite att välja på. Annars är vi ju kommunister.

Läser att en ordinär lägenhet i Vasastan på 79 kvadrat gick för 4,4 miljoner. Rätt många har köpt sådana. På kredit.
Medelklassen. -De nya uteliggarna.

Ser på webben att klubbarna runt Stureplan var fulla med folk igår med. Alla kvinnor på bilderna har blanka ögon och märkliga läppar. Ännu en morgon väntar. Med runnen mascara.
Kärlekens vampyrer.

Läser att folk dricker mer, konsumerar mer, slåss mer, stjäl mer och lånar mer än någonsin tidigare.
Människan utvecklas.

Nära, allra närmast.
Här, hos mig. Räknar hjärtat tiden. Räknar, och hoppas. Och står ut. Och flyger i korta, varma ögonblick. Ibland.

Det är ok.

/S

En blygsam rubrik på en självklar slutsats.

I slutet av 2007 och början av 2008 har jag i ett flertal inlägg beskrivit faktumet att tillväxten länge legat på en nivå där den när som helst passerar en gräns där den inte orkar fortsätta uppåt. D.v.s tillväxten stannar av samtidigt som hela världssamfundet inklusive privatpersoner, kreditinstitut och stater är belånade över öronen.

När hög belåning möter minskad konsumtionsvilja så imploderar finansmarknaden. Det har för mig länge varit en självklarhet, men det hör till det finansiella systemets natur att inte erkänna att en sådan utveckling är möjlig. Aldrig. Neka i sten, fortsätt låna och konsumera. Bibehåll tillväxten, öka tillväxten. Rimligheten i en sådan kultur visar sig nu först i den Amerikanska ekonomin givetvis, eftersom den ligger sämst till gällande dessa mekanismer.

Det är nog inte bara jag som är konsumtions-trött. Konsumtionsboskapen orkar inte springa i den takt som behövs längre oavsett hur mycket marknaden försöker annonsera ihjäl sig för att övertyga oss.

Är man trött så är man trött. När gränsen passeras och människan till sist börjar misstänka att en ny äggkokare, en platt-TV eller ett nytt hus inte kommer att påverka den inre livskvaliteten så vänder hon sig bort och börjar reparera familjen och själen i stället. Och slutar konsumera. Aj aj aj.  Precis i det ögonblicket, när bara en liten del av jordens befolkning börjar tänka precis så, så tvärbromsar tillväxten. Även om 90% av människorna då fortsätter som förut i sin konsumtionstakt, så räcker den lilla utmattningen för att sätta världsekonomin ur spel och sätta en recession i rullning. Detta på grund av den höga belåningen. Att man konsumerar med lånade pengar. Det finns då ingen solid grund under konsumtionen. En hög köptakt på en mycket tunn is blir fallet, och det räcker med en liten skälvning för att alla ska falla igenom, kollektivt.

Den här utvecklingen vi ser på världsmarknaden idag, med banker i kris och börskollapser är bara början. En rätt bra början, om jag får säga så. För världen behöver precis den här utvecklingen för att normaliseras igen.

/S