I´ve seen it all.

…och det är ok.

Det är märkligt att upptäcka, att allt som de flesta andra strävar efter, inte har något värde för  mig alls längre.

Men tänk efter. Om du som jag skulle leva ett liv, där all ytlig bekräftelse du någonsin önskat dig uppfyllts hela tiden i 20 år. Att du alltid synts när du velat synas. Att människor alltid sett vad du gjort och kommenterat det. Att du vet att du kan, att du törs, att du spelat alla spel som någon någonsin kan drömma upp i ett liv, och till sist finna att inget av det gjorde dig större tryggare, bättre eller mer älskad.

Jag har varit i tidningen tusen gånger. Jag föreläser på slentrian och har inga problem med att stå inför människomassor oförberedd och bara tala om vad som helst, och dessutom lyckas vara underhållande. Det är bara gäspande business as usual för mig. Helt utan ansträngning eller eftertanke.

Tycker du jag koketterar och att det är lyxproblem?

Men snälla, det är kanske för att DU längtar efter att kunna behärska de sakerna egentligen? Om du visste det jag vet, skulle du förstå, att du lever som i The Matrix. Du är bara ett inkapslat batteri för de som behöver din plånbok, som viljelöst ska ge din energi till marknaden, medan den samtidigt håller dig sysselsatt av sprit, sexdrift, dokusåpor och drömmar om framgång, så att du vilseledd ska  förbli så upptagen att du aldrig någonsin tänker efter.

 Tro mig, det är helt tomt när man väl får tillgång till all världens ytliga bekräftelse. Det finns inget därbakom. Det är inte vad vi människor borde söka efter överhuvudtaget. Det är ett så snett skott, så långt bredvid målet med att vara människa. -Idol, Schlager, aktiepengar, fin bil, “normal familj” är alla blindskott på den resa som man fått på runt 80 år.

Man kan födas och leva ett helt liv, och sedan dö, utan att ha varit i närheten av sanningen.

Det finns ett liv, en annan plats, straxt under ytan, att mötas på, att leva på. Dit inga löpsedlar når. Där alla ord är på riktigt. Där trevande respekt, nyfikenhet och försiktighet leder vägen. Där vi verkligen är.

OM jag vill möta dig, så vill jag möta dig som den du är i det ögonblick där du håller på att vakna, innan du hunnit fälla upp sköldarna som visa vem du är till vardags. Jag är inte intresserad av vad du gör, vad du siktar på i ditt jobb, att du haft en trasslig historia eller att du tycker om rostfria dyra vitvaror. Jag vill möta den du föddes som, innan världen lärde dig hur du ska vara.

I´ve seen it all. Och det har gjort att jag tagit ut en skilsmässa från en värld, där tidningen Café och Cosmpolitan försäker bestämma mina värderingar. Där Filip och Fredrik är det som roar dig på vardagkvällarna. Där rödvinet är det som får dig fri och galen.

 Att tvingas se allt det som den kommersiella verkligheten ställt till med, gör mig sjuk. Därför ger jag den inte tillgång till mig.

Jag vill inte ha det, jag vill inte se dig så. Jag vill inte umgås med dig när du bär fram sån tomhet framför mig.
Säg mig i stället vad du behöver. Säg mig vad du längtar efter. Gå sönder och bli fri inför mina ögon.

Då, tar jag dig på allvar. Då, får du bli min vän. Endast då.

/S

Billioner i sjön i onödan.

Nu ser vi på hur världens regeringar går in och garanterar bankernas utlåning. USA med 4 Billioner kronor. Men FED:s stödpaket räckte tyvärr ingenstans. Det var som att stoppa in en ärta i en majbrasa. *poff* så var pengarna borta. Alltså…borta. jag menar verkligen borta.

Svenska staten har gått in med sådär en 150 miljarder. Till att börja med. Till saken hör, att dessa åtgärder är (om vi gör metaforen med en människokropp) att jämföra med att försöka köpa ett andetag.

Ett i taget. Väldigt dyra andetag.

Problemet är, att man samtidigt inte köper någon “mat” till den finansiella kroppen. Ekonomin kan alltså andas ett tag med de tillförda pengarna, men får ingen ny näring. Detta gör att hela systemet dräneras på energi och orkar inte vidare av egen kraft oavsett hur mycket pengar som pumpas in.

Föreställ er nu, att staten i stället hade satsat alla dessa pengar på nationella infrastrukturprojekt. 150 Miljarder räcker förmodligen till att göra Europaväg 45 fyrfilig, eller till att bygga ut och elektrifiera inlandsbanan eller bygga tiotusentals nya vindkraftverk. TBI-projekt. Trä, betong och invigningsbart. Bestående.

Vad hade hänt då?  Jo; -Hundratusentals nya jobb skapas givetvis. Detta ger ökad köpkraft. Man får mer pengar bundna i fasta, penga-genererande tillgångar o.s.v. Dessutom byggs ett starkare, mer konkurrenskraftigt land och sätter fart på industrin.

Men det gör man inte. I stället så sprutar man ut våra pengar i Tsunami-kaskader rakt ut i ingenting.
Det är det som känns så svårt, att se alla dessa stödbiljoner pumpas in bara för att rädda luftekonomin. Värden motsvarande hela stadsbudgetar, hela bruttonationalprodukter, går in i något som ändå inte hjälper. Pengar läggs in för att garantera luftkonstruktioner som inte kan räddas. Stödja det som inte finns. Aldrig funnits. Hela konstruktionen är helt frikopplad från realvärdena. Sådant som faktiskt produceras. Det egentliga värdet.

Dessa åtgärder gör regeringar och banker idag. Och skickar räkningen till medborgarna. Dig.

En modigare åtgärd, hade varit att låta den stora finansen med alla dess finansmänniskor falla, och sätta pengarna i riktigt arbete i stället genom investeringar och snabba gigantiska nationella arbetsprojekt. Då reparerar ekonomin sig själv.

En bildad läsare kanske tolkar in planekonomi och kommunism i ovanstående resonemang. Inget kunde vara mer fel. Däremot tror jag på symbiosen i en blandekonomi i svåra tider. Användandet av statliga pengar till infrastruktur, byggprojekt, energi och kommunikation kan isoleras helt från den övriga marknaden.

En demokrati behöver samhällets materiella kärnvärden närmast kroppen, ägda av folket. Resten av marknaden kan vara fri som fågeln och helt oreglerad. Detta förutsätter i och för sig en frisk, rättvisestyrd, okorrumperad och kompetent politikerkår…och det…har vi ju tyvärr inte.

Så…what to do? Tja, förr eller senare så hamnar vi givetvis i mitt scenario i alla fall med förstatliganden och investeringar i allmännyttan, det är bara det att det vore bättre att inte ha slängt bort så oerhört stora värden i räddningsförsöken innan dess.

Jag tror att om man frågade folket vad de skulle vilja använda 150 miljarder till, så såg de nog hellre ett hypermodernt järnvägsnät och tvåhundratusen nya jobb till exempel, än några månader med konstgjord marknads-andning och alla de pengarna i sjön. Marknaden repar sig nämligen inte denna gången. Inte på väldigt länge.

/Stefan

Alien nation.

Kliver ut. Ser löpsedlar. Märker att de alltid talar till någon annan numer.
-Ett friskhetstecken. Löpsedeln susar rakt förbi mig och träffar mannen med den stora snusen bakom mig istället.
Media sänder något annat, till någon annan. Jag  är inte målgrupp längre, -för sexspalter, pokertips och trädgårdsbilagor. Skönt. Kanske är det åldern. Eller något annat.


Kollar TV:n. Ser TV-reklam. Undrar vem den är till för.
Mig? Menar de att det är jag som ska rusa åstad och köpa Ajax, Libero och utomhusfärg?
I don´t think so. 

Ser några TV-program. De är alla gjorda för någon. Annan.
Filip och Fredrik. TV är stulen tid i dessa våra hem, där ofta inget annat liv finns.

Kliver in på Statoil, ser 30 olika magasin om heminredning i hyllan och undrar vem som köper dem och hur de tänker….på sina barn.
Får de små plats där, mellan tvivlen om kärlek och de oljade ekgolven?

Lyssnar på Radio Rix. Den spelar någon slags tom musik för någon. Jag undrar för vem. Kanske för skivbolagen.
Eller…kanske för att frisörerna ska ha en ljudkuliss att klippa hår till. Så är det nog.


Hör några politiker prata politiska om något politiskt. Undrar plötsligt på vems uppdrag de pratar.
De bara finns där, och byts ut lite varje gång det är Idol-val-festival var fjärde år. Så att det alltid kan finnas en liten grupp ansvarsfulla, rediga kvinnor och män i systemet som kan fortsätta att göra…..fel.

Läser om finanskrisen i världen. Konstaterar en självklarhet. Om girighet.
Gordon Gekko i filmen “Wall Street” uttalade de bevingade orden “Greed is good, greed works”.
Nej Gordon. Nej. Det fungerade inte.

Noterar att det finns 32 olika sorters Schampo bara på stormarknaden nere på hörnet. Det är en hel del. Utsläpp.
Vi måste ju ändå få ha lite att välja på. Annars är vi ju kommunister.

Läser att en ordinär lägenhet i Vasastan på 79 kvadrat gick för 4,4 miljoner. Rätt många har köpt sådana. På kredit.
Medelklassen. -De nya uteliggarna.

Ser på webben att klubbarna runt Stureplan var fulla med folk igår med. Alla kvinnor på bilderna har blanka ögon och märkliga läppar. Ännu en morgon väntar. Med runnen mascara.
Kärlekens vampyrer.

Läser att folk dricker mer, konsumerar mer, slåss mer, stjäl mer och lånar mer än någonsin tidigare.
Människan utvecklas.

Nära, allra närmast.
Här, hos mig. Räknar hjärtat tiden. Räknar, och hoppas. Och står ut. Och flyger i korta, varma ögonblick. Ibland.

Det är ok.

/S

Facit; jag har rätt.

En blygsam rubrik på en självklar slutsats.

I slutet av 2007 och början av 2008 har jag i ett flertal inlägg beskrivit faktumet att tillväxten länge legat på en nivå där den när som helst passerar en gräns där den inte orkar fortsätta uppåt. D.v.s tillväxten stannar av samtidigt som hela världssamfundet inklusive privatpersoner, kreditinstitut och stater är belånade över öronen.

När hög belåning möter minskad konsumtionsvilja så imploderar finansmarknaden. Det har för mig länge varit en självklarhet, men det hör till det finansiella systemets natur att inte erkänna att en sådan utveckling är möjlig. Aldrig. Neka i sten, fortsätt låna och konsumera. Bibehåll tillväxten, öka tillväxten. Rimligheten i en sådan kultur visar sig nu först i den Amerikanska ekonomin givetvis, eftersom den ligger sämst till gällande dessa mekanismer.

Det är nog inte bara jag som är konsumtions-trött. Konsumtionsboskapen orkar inte springa i den takt som behövs längre oavsett hur mycket marknaden försöker annonsera ihjäl sig för att övertyga oss.

Är man trött så är man trött. När gränsen passeras och människan till sist börjar misstänka att en ny äggkokare, en platt-TV eller ett nytt hus inte kommer att påverka den inre livskvaliteten så vänder hon sig bort och börjar reparera familjen och själen i stället. Och slutar konsumera. Aj aj aj.  Precis i det ögonblicket, när bara en liten del av jordens befolkning börjar tänka precis så, så tvärbromsar tillväxten. Även om 90% av människorna då fortsätter som förut i sin konsumtionstakt, så räcker den lilla utmattningen för att sätta världsekonomin ur spel och sätta en recession i rullning. Detta på grund av den höga belåningen. Att man konsumerar med lånade pengar. Det finns då ingen solid grund under konsumtionen. En hög köptakt på en mycket tunn is blir fallet, och det räcker med en liten skälvning för att alla ska falla igenom, kollektivt.

Den här utvecklingen vi ser på världsmarknaden idag, med banker i kris och börskollapser är bara början. En rätt bra början, om jag får säga så. För världen behöver precis den här utvecklingen för att normaliseras igen.

/S

What´s in it for me? I really got to know.

…sjöng Amy Diamond.

Ibland när jag får tid för korta stunder av reflektion, så kommer det överraskande insikter bl.a. om min relation till min omgivning.

Jag har blivit en slags “pleaser” med åren. Omedvetet har jag skapat en sådan identitet tror jag. En förverkligare av andras drömmar. Förmodligen på grund av att jag behörskar så många områden och saker. Det är så lätt att be mig lösa något. För att jag är bra på det, flexibel och effektiv.

“Skicka det här, skriv det där, laga det där, skjutsa det där, förhandla det där, programmera det där, spela in det där, tillverka det där, passa det där, hämta det där, värdera det här, projektera det här, anställ den där, bär den här, gå på det här mötet, res dit, sälj det här, trösta den där, bete dig så här, städa upp efter oss här” o.s.v. o.s.v.

Ta ett enkelt exempel; -När min telefon ringer, så handlar den inkommande kommunikationen antingen om att man;

A: Ringer för att man behöver min hjäp för att lösa ett praktiskt problem man har, eller för att man vill att jag ska åtgärda något eller några av deras egna behov i form av råd, hjälp eller tjänster.

B: Ringer för att erbjuda mig sin hjälp i någon form.

Snabbt konstaterade jag att nio av tio samtal varit av punkten “A”.

Det får mig att undra om folk i allmänhet har börjat utveckla allvarliga empati-störningar när de kan ringa samtal efter samtal som bara radar upp ett nytt “nu behöver jag” eller “skulle du kunna” i mitt öra utan att först titta efter inuti mig hur jag har det med kapaciteten, lusten, humöret eller viljan.

Det här hade ju inte varit ett problem om det varit rimliga proportioner eller någon form av jämvikt i det hela. Eller att jag tjänat pengar på det. Eller att motsvarande funktioner funnits i lika hög grad för mig åt andra hållet.

-Kan jag vända det här tro, så att nio inkommande samtal av tio såsmåningom låter så här i stället; “Hej, jag ville inget särskilt, men vad behöver du Stefan?” Jag vet inte.

Och något offer är jag inte. Det är jag som tillåtit den här utvecklingen att äga rum. Ofta är det roligt. Ofta är det skönt att vara till hjälp för nära vänner. Ofta så vill jag och kan jag och ofta är det små saker. Ibland riktigt kreativa och roliga. Men de tar ju energi likafullt. Jag börjar egentligen bli rätt bra på att begränsa och säga ifrån. Ja, jag säger faktiskt ofta ifrån när jag tänker efter… men..omgivningens behov avtar ju inte för det, utan telefonen fortsätter ringa med oförtruten intensitet med samma budskap om “hjälp mig” i stället för “jag vill hjälpa dig”.

Jag har helt enkelt låtit det gå för långt. Det är oftast en helt ohanterlig mängd behov i in-röret. Och det tar energi att säga nej hela tiden också.
Jag måste alltså börja värdera, vara rädd om min tid, välja och prioritera.

2009 kommer att bli ett “jag-år” så det står härliga till. Och jag tror att alla som är vana vid min ständiga flexibilitet kommer att bli galet irriterade först. So be it. Jag känner när vägs ände är nådd, och det är nu.

Ett liv där ens energibalans består av 90% utflöde och 10% inflöde blir inte friskt till slut.
Förmodligen säger allt det här en massa saker om världen i allmänhet.
Många människor har för små resurser att lösa sina liv generellt i dagens samhälle, så vänners instatser blir helt avgörande.

Det ligger mycket kärlek i det, och för min del är det en ärlig hjälp och kärlek jag så jättegärna vill ge mina närmaste.
Bekymret uppstår när det blir för många som behöver för mycket samtidigt. Jag har under alla år haft outtömliga resurser i form av ork, kunskap och välvilja som räckt både till mig själv och samtidigt alla andra också.

Fast…med tiden, då ett vuxet liv blir alltmer komplext samtidigt som orken avtar lite, så minskar den här energin att ensidigt vibrera så starkt, att ösa ur sig själv så mycket. Semester behövs, pengar ska in, trygghet skapas.

Så jag projekterar redan nu för att gå in i ett “ego-mode” 2009. Det lär bli lagom populärt.

/Stefan

The Wannadies och musikdöden.

Jag hade glömt. jag hade ingen aning om att de fortfarande låter mer 2009 än 2008 någonsin kommer att göra.

De är fortfarande här. Gitarrerna, electrosyntarna, refrängerna. Jag hade glömt hur stora de var, till jag helt plötsligt såg att “The Wannadies” sångare Per Wiksten står bakom produktionen och en del låtskriveri på Amanda Jensens nya platta.

Jamen självklart. Hur kunde jag undgå att märka det. Det är ju DÄRFÖR låten “Amarula Tree” låter som Wannadies återuppstått med en kvinnlig sångerska. Lyssna bara på det stötiga riffet, “whoouu-kören” mellan vers-fraserna och den explosiva, kommersiella jätterefrängen.

Du bör ta ett ordentligt varv på YouTube och lyssna på Wannadies “Yeah”, “Shorty”, “Things that i would like to have undone”, “You and me song” och “Might be stars” så förstår du att The Wannadies förmodligen var några av världens största popsnickrare ett tag som lyckades kombinera skitigt independent-stök, med enorm kommersialitet.

Det syns på videorna. De är dyra dyra dyra dyra. De sålde mängder med plattor. De gick ett halvt årtionde på MTV, alltid med något aktuellt.
Lilla Svenska Wannadies.

The Wannadies är/var förmodligen den enda riktiga musikexport vi haft i Sverige som varit innovativ, utvecklande rockmusik sprungen ur ett bands egna genialitet. (Nej, jag räknar inte Europe, Roxette och Abba till innovativ, utvecklande ROCK-musik).

The Hives har haft framgångar visserligen, men de har bara ett sound, ett sätt och ett rätt trångt musikaliskt universum. Wannadies kunde blanda Finlandsfärje-samba med in-your-face-rakblads-refränger helt friktionsfritt och gjorde att öronen och hitnerven i ens kropp jublade varenda gång. Precis som med Amanda Jensen nu. Per Wiksten, -du är ett Geni i kombination med Amanda Jensen. I själva verket är det formodligen just Jensens genialitet, utstrålning och röst-coolhet som gett Wiksten kicken att bli superkreativ igen på toppen av sin förmåga.

Vad som känns trist idag, är att många av de nya band som dyker upp på scenen och liksom lanserar sina “tysta verser och skramliga refränger”, “blippiga synt-intron”, “distad sång”, “tusen dubbade elgitarrer” och “energi-mashing” gör det så _lamt_!! Hallå, är det inte meningen att ni ska döda det gamla, spränga det gubbiga rockarvet åt helvete och ställa er underbara med taniga sångarkoppar och visa världen att det är NI som är Kungar med er musik nu? Och för fan inte göra saggig replokalsrock där ambitionerna slutar nånstans där punkölen tar slut?

Nya band borde spöa skiten ur t.ex. Wannadies (eller för all del This Perfect Days) gamla låtar rent produktions- och soundmässigt, men i stället når de inte fram! Vad beror det på?

Kortare tid i studion? Återanvändning av gamla idéer? Inga pengar? Få musikreferenser? Lathet? Illusionslöshet? “Vi vill bara upprepa det vi influerats av och ligga runt och dricka sprit medan det fortfarande finns lite musikbransch kvar.” Jag vet inte. Någonting vitalt har gått förlorat.

Och nej, det är inte som du tror. Att varje generation som blir äldre alltid tycker så om ny musik. Jag minns att 40-talisterna klagade över att Primal Scream bara repeterade vad Rolling Stones hade gjort på deras tid när låten “Get your rocks off” kom. Men det var helt fel.

-Primal Scream utvecklade soundet, attityden, imagen, spretigheten, produktionen och rockharmoniken på ett sätt som var djupare än bara “what meets the eye”. De flyttade fram gränser. Det här är ingen “gammal-ung-diskussion”. Det är bara att lyssna på Wannadies låtar. Varandes 10-15 år gamla, så låter de argare, skitigare, roligare och soundmässigt fräshare än det mesta som betecknas “nytt och fräsht” idag. De var hela tiden innovativa.

När band som The Wannadies gjorde sina gränsframflyttande produktioner, så var de just gränsframflyttande. Även deras videos. Musik och bransch var fortfarande på väg framåt.
Idag, när ett “independentband” distar sången och lägger lite 80-talssyntar i bakgrunden, så ryser de säkert i studion och tycker de gör något nytt och provocerande och på sitt eget sätt. Glöm det.

Det är bara att YouTuba sig igenom The Wannadies reportoar och inse att musikscenen har tvärtstoppat i utveckling och nu bara idisslar decenniumgamla koncept fast med nya ansikten vart femte år.

Det kanske är på grund av de sinande pengarna som illusionerna faller och kreativieteten stagnerar därute på musikscenen. Precis som när en cell i människokroppen åldras och muterar och utvecklar konstiga perverterade varianter av sig själv och såsåningom cancer, så kanske musikbranschen också nått det stadiet, när den börjar mutera och förstöra sig själv.

Artisterna blir som förvirrade höstgetingar som inte har någon funktion längre och bara surrar runt ett färglatt tygstycke och försöker leta nektar tills de en dag bara dör mitt i uppdraget.

Som om orken sakta rinner ur musicscenen i takt med att skivförsäljningen minskar. Alla videos blir med hem-kamera. All musik kommer från replokalen. Alla artister har andra jobb vid sidan om. Alla spelar demokratiskt för varandra och ingen blir rik.

Jaja, jag har i alla fall “The Wannadies” att skrika till.
The last band standing.

(Fast bandet “The Way We Wear Our Heads” är tamejfan undantaget, de flyttar sound och gränser inom gitarrocken i varenda fjärdedel i låtarna.) Kan såna band vara “The new hope?”

Kanske, men de har ingen bransch att gå till längre, den är nämligen död, så risken är stor att de växer upp och blir konsulter och akademiker till slut i alla fall.

/Stfan