Ah, dagens “gör det själv” www.happyminds.com

I mitten av nittiotalet så hörde jag till dem som kastade sig över webbdesign-litteraturen och lärde mig varenda HTML-tagg som fanns, helt enkelt, för att det var det enda sättet att producera innehåll för nätet på vid den tiden. Manuellt kodknackande.

Tiden gick, och jag sögs såsmåningom upp i chefslagret på de olika Internetbolag jag kom att arbeta i och tappade givetvis kontakten med att “producera” innehåll och sprang i stället på möten med kunder och blev nät- och reklam-nasare i största allmänhet i den stora Internet-boomen i början av 2000-talet.

Åren har passerat, och förra veckan så insåg jag att den personliga domän jag haft sedan 1999 (Happy Minds) inte hade något vidare uppdaterat innehåll. Siten visade en numera död firmas verksamhet och…tja, jag fick ett ryck och kände att “här ska byggas en ny webbsite” och kavlade upp ärmarna. Den här gången med ett CMS-system som heter “Joomla” i botten och vanlig MySql-databas. Det har verkligen blivit enklare den senaste tiden att skruva ihop en site.

Happy Minds är och har aldrig varit bara ett “bolag” egentligen, utan har sedan tio år, får samla och förmedla allt jag gjort i projektform under ett varumärke som fått tjäna som paraply.
Firmor, personer, projekt och verksamheter har kommit och gått, men just varumärket “Happy Minds” har följt med genom allt som en röd tråd.

Så jag svängde ihop en ny site, som faktiskt var riktigt rolig att göra. Här är den: www.happyminds.com .

Den kommer att samla större delen av vad som mest kommer att vara mina halvkommersiella hobbies inom IT, filmproduktion, musikproduktion och digitala medier samt tjäna som ett litet fönster in i min och ibland några vänners projekt.

Let´s go.

/S

Jag 1974

Smärtsamt hip. Motorcykeltröja skrikande av sjuttiotalsfärger och hippiehatt. Hittade en bild som skapade en serie flashbacks av rang i huvudet. Ni förstår, jag var omgiven av mest bara vuxna mina åtta första år.

Barn levde inpå de vuxna på ett annat sätt då. På fester. På Turné. På studenthem. I loger. På motorcykelturer. I studion. Eller vid närmare eftertanke så var det nog bara barn som jag, som gjorde det. Och jag vill gärna tro att det var huvudsakligen positivt. It made me what i am. Samtidigt, så undrar jag, vad som rör sig i huvudet på den där lille killen med de allvarliga ögonen. Vad han tyckte var roligt och vad han saknade. Jag vet inte. Jag tror det var mest kul.

Sen tänker jag på min egen dotter som snart är i samma ålder jag var på bilden, och inser att jag aldrig skulle kunna se henne levandes min barndom. Det är en annan tid nu. Ibland på gott, ibland på ont. Men världen var ändå lite mänskligare då, 1974.

Jag hörde den komma i tid.

…sommaren 2008.

Eller, ska jag säga, efterbörden, svallvågen efter sommaren 2008.
Som när man kört en racerbåt i 150 knyck och tvärslår av motorerna, så kommer en vägg av vatten bakom en och nästan tippar en framåt över ända.

Eller som att stå på en räls och plötsligt ana ett tåg med släckta lyktor rusa mot en och och man kliver av spåret i sista sekunden innan tågets stålfront jämnat en med marken.
Den känslan ni vet.

På något sätt duckade jag den. Chockvågen efter sommaren 2008.

Som trodde att den hade något att hämta på mig. Glöm det. Som en osmidig tjur missade den målet och bara rusade förbi mig in i evigheten.

Söndagnatten sovs det inte alls. Stört omöjligt. Läste i stället. Jag insåg när morgonen kom att den här dagen aldrig skulle gå att starta upp som en vettig Måndag. Så jag hoppade över den i stället och börjar förhoppningsvis om i morgon.

Fast det är klart, det blev en djävla massa gjort ändå. Skrev pressreleaser, svarade på gammal mail, laddade upp ett album till en onlinebutik, ringde USA, tvättade kläder, handlade basvaror, skrev en halv låt och förde över sommarens videodokumentation till hårddisk, samt bäddade rent, betalade räkningar och diskade.

Ovanstående är alltså min definition på att “göra ingenting”. Ni skulle se en riktig dag. Phiuw.

Vidare;

-Artisten Martin (Yea yea, wow wow) Svensson är ett geni.

Med ruskigt låga förväntningar började jag läsa hans bok “Hej, mitt namn är Elton Persson” och inser att karln har ett psykologiskt bråddjup i sig som gör att man omedelbart sätter sig på arslet i hallen eftersom man är så full av fördomar, fullproppad som man är av medias framställning av honom över en tioårsperiod.

Självklart är han en riktig människa som alla andra. Det skrämmande var att jag upptäckte massor av mindre klädsamma fördomar i mig själv, som jag trodde jag gjort mig av med för länge sedan.

Boken är rolig. Välskriven. Språket rikt. Den är blödande. Dramatisk. Patetisk. Ömklig. Ful. Nära. Intensiv. Naiv. Vacker. Svart. Smärtsamt ärlig. Cynisk. Lättviktig. Krävande.

En tripp. Tack Martin för läs-festen och skratten. Det var den tjusigaste mest välförtjänta och sannaste fot jag någonsin sett uppkörd i Sveriges musikbransch-röv.

…och betraktelserna över äktenskapet, kylan mellan kvinna och man, kvinnans praktiska grymhet och männens patetiska litenhet var vansinnigt underhållande.

Tänk, vissa böcker kommer precis i rätt ögonblick.

Om man tillhör den lilla skara människor på jorden som av olika slumpmässiga orsaker råkar få DEN STORA insikten alltför tidigt i livet, kan det därefter bli tungrott att känna någon större mening när det gäller någonting alls. Jag talar om småstads-tramset, stockholms-tramset, politik-tramset, näringslivs-tramset, ego-tramset eller relations-tramset.

Allt ter sig om färdigspelade nivåer i ett dataspel i oändliga syrefattiga loopar av ren och skär leda och risken finns att man måste gå runt i det där möget i 40 år till innan man vänder upp näsan. Now, snacka om livstidsstraff.

Men så dyker det plötsligt upp lite doser av blixtrande intelligens och mening ibland. I en bok, i en radiointervju, eller i insikten att jag har de här underbara verkliga, riktiga vännerna, familjen och människorna att brinna för. Dessa få, som betyder allt. De enda egentligen, som intresserar mig överhuvudtaget. Min cirkel är trång och liten, och vansinnigt exklusiv numer, sedan jag slängde ut alla hundratals dödkötts-relationer.

Borta är timmarna och dagarna man tvingats slösa bort på att vandra runt i strukturer av omotiverade sociala koder som måste uppfyllas. Förlösningen i att slå sig lös ur det fängelset måste vara en av milstolparna att erövra i en människas liv. Som att få upp huvudet övanför vattenytan. Som att verkligen verkligen inte längre bry sig om de dåliga krafterna längre. Alls. Det är då du verkligen gör världen till din riktiga spelplan. Skapar dina riktiga relationer och låter din riktiga människa yrvaket titta ut i friheten. Det har inget med t.ex. ekonomiska resurser att göra. Alla kan erövra den friheten. Alla har det valet.

Nu är det snart höst. Nu kör vi djävlar. Eller hur?

love

/Stefan

No rest for the wicked

..jo ni förstår att i Juli stannar allt.

Som en finlandsfärja som kör in i sirap i 40 minusgrader. Det stannar.

Inget gäller. Är det dessutom väder, sisådär en 25 grader i skuggan, så…stannar allt lite extra. Statstjänstemän- och kvinnor är liksom “jamen vad mysigt att få lite semester”.
Advokater, affärsinnehavare, magnater med lönsamma rörelser…alla sitter i båten, i sommarstugan, i husvagnen. Det fläktar lite i luggen från sjön. För det är ju sommar. Som det ska vara. I alla andras värld. Förstås.

För alla utom den lilla småföretagaren. Eller arbetaren som jobbar in semestern för att få ihop det. Eller småbarns-singelmamman som inte har barnvakt.

Sommaren kan vara grym, believe me. För de som inte har “the shit” ordnat. Vi pratar 15-timmarspass här framför datorn medan solen ligger på. Vi pratar deadlines inomhus medan skratten hörs från badplatsen. Sommaren 2008 lost. “Vad var det där?” Borta, när september kommer. Inget minne av att det någonsin var sommar 2008. Too much work. Väck. Några stulna stunder på sin höjd. Det är bara “full speed ahead” för att klara brödet helt enkelt. Mål; att få en normal sommar 2009. Några lediga helger. Lite solbränna. Avsides. Lugn. Så ska det bli. Det är då det. Nu är nu. Undrar om någon har den minsta aning? Kan man, när man faktiskt har det lungt och skönt, stretcha förståelsen till till att gripa över hur det faktiskt kan se ut för de som inte har en enda sekund extra?

Just nu; fuckin´ hysteria. Keep it coming, bitches. Höj saftglaset så länge.

/S

Rötmånad?

Jodå. En konkurs. Akutsjuk morförälder till min dotter. Förkylning. Och ett sjok av varierade jobb. Den där månaden. Ni vet. Den där sommarmånaden när alla sitter med saftglas och älskar tillvaron.

Men jag välkomnar allt. Det är sånt livet bjuder. Det bara är så ibland. Det är då blicken stelnar till stål-beslutsamhet, käkarna spänns av allvar och man skiter i allt det oviktiga, lämnar det världsliga därhän och försöker stötta de som är sjuka och de som berörs av det.

Att blogga varje dag blir det inte frågan om denna vecka och nästa. Men någon gång per vecka ska jag försöka skriva ner lite runt vad som utvecklas. Det kommer en snar framtid, och den ska bli bra, lycklig, solid, trygg stabil och medveten.

Jag vill ha med er då. Jag kommer att ha mycket att berätta.

/S

PsychoJuli

Mitt i sommaren nu. Som att stå på ett slagfält. Landet verkligen kämpar för att klämma ur sommarveckorna de mest otroliga prestationer. Campingplatser. Inlandsdiscotek. Den ljumma natten när en Gin och Tonic gjort dig fri och löftet om något stort tar oss in i rum som vi aldrig besökt. Oavsett om vi egentligen vill besöka dem, så tar PsychoJuli oss dit ibland.

Juli trycker på med sina förväntningar. Antingen håller vi emot, eller så faller vi under trycket av alla mänskliga små längtor. Smärtlindring.

Fast min väg är smal och rak med bara minimala störningar. Frustrerande ibland. Och det är ändå bara liv som passerar. De stora ankarfästena ligger stadigt. Du är evig. Jag är evig. Hjärteviljan större än dammet runt fötterna.

Jag längtar faktiskt till hösten. Att få börja sätta spaden i jorden i multnande septemberluft. Få tid för den tysta riktiga kärleken, inåt i sig själv och utåt. Få ta ut kompassriktningen för livsvalen utan att störas av allt resten av världen håller på med.

Men nu är vi ännu i PsychoJuli my dear. Den går över. Varje år blåser den till sist ut. Sommaren. Och jag ska aldrig gå.

love

/S