Category: Personligt
What´s in it for me? I really got to know.
Posted by Stefan Hallgren in Lite närmare... Saturday, 6 September 2008 16:41 1 Comment
…sjöng Amy Diamond.
Ibland när jag får tid för korta stunder av reflektion, så kommer det överraskande insikter bl.a. om min relation till min omgivning.
Jag har blivit en slags “pleaser” med åren. Omedvetet har jag skapat en sådan identitet tror jag. En förverkligare av andras drömmar. Förmodligen på grund av att jag behörskar så många områden och saker. Det är så lätt att be mig lösa något. För att jag är bra på det, flexibel och effektiv.
“Skicka det här, skriv det där, laga det där, skjutsa det där, förhandla det där, programmera det där, spela in det där, tillverka det där, passa det där, hämta det där, värdera det här, projektera det här, anställ den där, bär den här, gå på det här mötet, res dit, sälj det här, trösta den där, bete dig så här, städa upp efter oss här” o.s.v. o.s.v.
Ta ett enkelt exempel; -När min telefon ringer, så handlar den inkommande kommunikationen antingen om att man;
A: Ringer för att man behöver min hjäp för att lösa ett praktiskt problem man har, eller för att man vill att jag ska åtgärda något eller några av deras egna behov i form av råd, hjälp eller tjänster.
B: Ringer för att erbjuda mig sin hjälp i någon form.
Snabbt konstaterade jag att nio av tio samtal varit av punkten “A”.
Det får mig att undra om folk i allmänhet har börjat utveckla allvarliga empati-störningar när de kan ringa samtal efter samtal som bara radar upp ett nytt “nu behöver jag” eller “skulle du kunna” i mitt öra utan att först titta efter inuti mig hur jag har det med kapaciteten, lusten, humöret eller viljan.
Det här hade ju inte varit ett problem om det varit rimliga proportioner eller någon form av jämvikt i det hela. Eller att jag tjänat pengar på det. Eller att motsvarande funktioner funnits i lika hög grad för mig åt andra hållet.
-Kan jag vända det här tro, så att nio inkommande samtal av tio såsmåningom låter så här i stället; “Hej, jag ville inget särskilt, men vad behöver du Stefan?” Jag vet inte.
Och något offer är jag inte. Det är jag som tillåtit den här utvecklingen att äga rum. Ofta är det roligt. Ofta är det skönt att vara till hjälp för nära vänner. Ofta så vill jag och kan jag och ofta är det små saker. Ibland riktigt kreativa och roliga. Men de tar ju energi likafullt. Jag börjar egentligen bli rätt bra på att begränsa och säga ifrån. Ja, jag säger faktiskt ofta ifrån när jag tänker efter… men..omgivningens behov avtar ju inte för det, utan telefonen fortsätter ringa med oförtruten intensitet med samma budskap om “hjälp mig” i stället för “jag vill hjälpa dig”.
Jag har helt enkelt låtit det gå för långt. Det är oftast en helt ohanterlig mängd behov i in-röret. Och det tar energi att säga nej hela tiden också.
Jag måste alltså börja värdera, vara rädd om min tid, välja och prioritera.
2009 kommer att bli ett “jag-år” så det står härliga till. Och jag tror att alla som är vana vid min ständiga flexibilitet kommer att bli galet irriterade först. So be it. Jag känner när vägs ände är nådd, och det är nu.
Ett liv där ens energibalans består av 90% utflöde och 10% inflöde blir inte friskt till slut.
Förmodligen säger allt det här en massa saker om världen i allmänhet.
Många människor har för små resurser att lösa sina liv generellt i dagens samhälle, så vänners instatser blir helt avgörande.
Det ligger mycket kärlek i det, och för min del är det en ärlig hjälp och kärlek jag så jättegärna vill ge mina närmaste.
Bekymret uppstår när det blir för många som behöver för mycket samtidigt. Jag har under alla år haft outtömliga resurser i form av ork, kunskap och välvilja som räckt både till mig själv och samtidigt alla andra också.
Fast…med tiden, då ett vuxet liv blir alltmer komplext samtidigt som orken avtar lite, så minskar den här energin att ensidigt vibrera så starkt, att ösa ur sig själv så mycket. Semester behövs, pengar ska in, trygghet skapas.
Så jag projekterar redan nu för att gå in i ett “ego-mode” 2009. Det lär bli lagom populärt. 
/Stefan
The Wannadies och musikdöden.
Posted by Stefan Hallgren in Personligt Tuesday, 2 September 2008 06:07 No Comments
Jag hade glömt. jag hade ingen aning om att de fortfarande låter mer 2009 än 2008 någonsin kommer att göra.
De är fortfarande här. Gitarrerna, electrosyntarna, refrängerna. Jag hade glömt hur stora de var, till jag helt plötsligt såg att “The Wannadies” sångare Per Wiksten står bakom produktionen och en del låtskriveri på Amanda Jensens nya platta.
Jamen självklart. Hur kunde jag undgå att märka det. Det är ju DÄRFÖR låten “Amarula Tree” låter som Wannadies återuppstått med en kvinnlig sångerska. Lyssna bara på det stötiga riffet, “whoouu-kören” mellan vers-fraserna och den explosiva, kommersiella jätterefrängen.
Du bör ta ett ordentligt varv på YouTube och lyssna på Wannadies “Yeah”, “Shorty”, “Things that i would like to have undone”, “You and me song” och “Might be stars” så förstår du att The Wannadies förmodligen var några av världens största popsnickrare ett tag som lyckades kombinera skitigt independent-stök, med enorm kommersialitet.
Det syns på videorna. De är dyra dyra dyra dyra. De sålde mängder med plattor. De gick ett halvt årtionde på MTV, alltid med något aktuellt.
Lilla Svenska Wannadies.
The Wannadies är/var förmodligen den enda riktiga musikexport vi haft i Sverige som varit innovativ, utvecklande rockmusik sprungen ur ett bands egna genialitet. (Nej, jag räknar inte Europe, Roxette och Abba till innovativ, utvecklande ROCK-musik).
The Hives har haft framgångar visserligen, men de har bara ett sound, ett sätt och ett rätt trångt musikaliskt universum. Wannadies kunde blanda Finlandsfärje-samba med in-your-face-rakblads-refränger helt friktionsfritt och gjorde att öronen och hitnerven i ens kropp jublade varenda gång. Precis som med Amanda Jensen nu. Per Wiksten, -du är ett Geni i kombination med Amanda Jensen. I själva verket är det formodligen just Jensens genialitet, utstrålning och röst-coolhet som gett Wiksten kicken att bli superkreativ igen på toppen av sin förmåga.
Vad som känns trist idag, är att många av de nya band som dyker upp på scenen och liksom lanserar sina “tysta verser och skramliga refränger”, “blippiga synt-intron”, “distad sång”, “tusen dubbade elgitarrer” och “energi-mashing” gör det så _lamt_!! Hallå, är det inte meningen att ni ska döda det gamla, spränga det gubbiga rockarvet åt helvete och ställa er underbara med taniga sångarkoppar och visa världen att det är NI som är Kungar med er musik nu? Och för fan inte göra saggig replokalsrock där ambitionerna slutar nånstans där punkölen tar slut?
Nya band borde spöa skiten ur t.ex. Wannadies (eller för all del This Perfect Days) gamla låtar rent produktions- och soundmässigt, men i stället når de inte fram! Vad beror det på?
Kortare tid i studion? Återanvändning av gamla idéer? Inga pengar? Få musikreferenser? Lathet? Illusionslöshet? “Vi vill bara upprepa det vi influerats av och ligga runt och dricka sprit medan det fortfarande finns lite musikbransch kvar.” Jag vet inte. Någonting vitalt har gått förlorat.
Och nej, det är inte som du tror. Att varje generation som blir äldre alltid tycker så om ny musik. Jag minns att 40-talisterna klagade över att Primal Scream bara repeterade vad Rolling Stones hade gjort på deras tid när låten “Get your rocks off” kom. Men det var helt fel.
-Primal Scream utvecklade soundet, attityden, imagen, spretigheten, produktionen och rockharmoniken på ett sätt som var djupare än bara “what meets the eye”. De flyttade fram gränser. Det här är ingen “gammal-ung-diskussion”. Det är bara att lyssna på Wannadies låtar. Varandes 10-15 år gamla, så låter de argare, skitigare, roligare och soundmässigt fräshare än det mesta som betecknas “nytt och fräsht” idag. De var hela tiden innovativa.
När band som The Wannadies gjorde sina gränsframflyttande produktioner, så var de just gränsframflyttande. Även deras videos. Musik och bransch var fortfarande på väg framåt.
Idag, när ett “independentband” distar sången och lägger lite 80-talssyntar i bakgrunden, så ryser de säkert i studion och tycker de gör något nytt och provocerande och på sitt eget sätt. Glöm det.
Det är bara att YouTuba sig igenom The Wannadies reportoar och inse att musikscenen har tvärtstoppat i utveckling och nu bara idisslar decenniumgamla koncept fast med nya ansikten vart femte år.
Det kanske är på grund av de sinande pengarna som illusionerna faller och kreativieteten stagnerar därute på musikscenen. Precis som när en cell i människokroppen åldras och muterar och utvecklar konstiga perverterade varianter av sig själv och såsåningom cancer, så kanske musikbranschen också nått det stadiet, när den börjar mutera och förstöra sig själv.
Artisterna blir som förvirrade höstgetingar som inte har någon funktion längre och bara surrar runt ett färglatt tygstycke och försöker leta nektar tills de en dag bara dör mitt i uppdraget.
Som om orken sakta rinner ur musicscenen i takt med att skivförsäljningen minskar. Alla videos blir med hem-kamera. All musik kommer från replokalen. Alla artister har andra jobb vid sidan om. Alla spelar demokratiskt för varandra och ingen blir rik.
Jaja, jag har i alla fall “The Wannadies” att skrika till.
The last band standing.
(Fast bandet “The Way We Wear Our Heads” är tamejfan undantaget, de flyttar sound och gränser inom gitarrocken i varenda fjärdedel i låtarna.) Kan såna band vara “The new hope?”
Kanske, men de har ingen bransch att gå till längre, den är nämligen död, så risken är stor att de växer upp och blir konsulter och akademiker till slut i alla fall.
/Stfan
Ah, dagens “gör det själv” www.happyminds.com
Posted by Stefan Hallgren in It, Personligt Thursday, 28 August 2008 08:22 No Comments
I mitten av nittiotalet så hörde jag till dem som kastade sig över webbdesign-litteraturen och lärde mig varenda HTML-tagg som fanns, helt enkelt, för att det var det enda sättet att producera innehåll för nätet på vid den tiden. Manuellt kodknackande.
Tiden gick, och jag sögs såsmåningom upp i chefslagret på de olika Internetbolag jag kom att arbeta i och tappade givetvis kontakten med att “producera” innehåll och sprang i stället på möten med kunder och blev nät- och reklam-nasare i största allmänhet i den stora Internet-boomen i början av 2000-talet.
Åren har passerat, och förra veckan så insåg jag att den personliga domän jag haft sedan 1999 (Happy Minds) inte hade något vidare uppdaterat innehåll. Siten visade en numera död firmas verksamhet och…tja, jag fick ett ryck och kände att “här ska byggas en ny webbsite” och kavlade upp ärmarna. Den här gången med ett CMS-system som heter “Joomla” i botten och vanlig MySql-databas. Det har verkligen blivit enklare den senaste tiden att skruva ihop en site.
Happy Minds är och har aldrig varit bara ett “bolag” egentligen, utan har sedan tio år, får samla och förmedla allt jag gjort i projektform under ett varumärke som fått tjäna som paraply.
Firmor, personer, projekt och verksamheter har kommit och gått, men just varumärket “Happy Minds” har följt med genom allt som en röd tråd.
Så jag svängde ihop en ny site, som faktiskt var riktigt rolig att göra. Här är den: www.happyminds.com .
Den kommer att samla större delen av vad som mest kommer att vara mina halvkommersiella hobbies inom IT, filmproduktion, musikproduktion och digitala medier samt tjäna som ett litet fönster in i min och ibland några vänners projekt.
Let´s go.
/S
Jag 1974
Posted by Stefan Hallgren in Personligt Tuesday, 19 August 2008 18:43 1 Comment
Smärtsamt hip. Motorcykeltröja skrikande av sjuttiotalsfärger och hippiehatt. Hittade en bild som skapade en serie flashbacks av rang i huvudet. Ni förstår, jag var omgiven av mest bara vuxna mina åtta första år.
Barn levde inpå de vuxna på ett annat sätt då. På fester. På Turné. På studenthem. I loger. På motorcykelturer. I studion. Eller vid närmare eftertanke så var det nog bara barn som jag, som gjorde det. Och jag vill gärna tro att det var huvudsakligen positivt. It made me what i am. Samtidigt, så undrar jag, vad som rör sig i huvudet på den där lille killen med de allvarliga ögonen. Vad han tyckte var roligt och vad han saknade. Jag vet inte. Jag tror det var mest kul.
Sen tänker jag på min egen dotter som snart är i samma ålder jag var på bilden, och inser att jag aldrig skulle kunna se henne levandes min barndom. Det är en annan tid nu. Ibland på gott, ibland på ont. Men världen var ändå lite mänskligare då, 1974.
Jag hörde den komma i tid.
Posted by Stefan Hallgren in Personligt Monday, 18 August 2008 16:04 1 Comment
…sommaren 2008.
Eller, ska jag säga, efterbörden, svallvågen efter sommaren 2008.
Som när man kört en racerbåt i 150 knyck och tvärslår av motorerna, så kommer en vägg av vatten bakom en och nästan tippar en framåt över ända.
Eller som att stå på en räls och plötsligt ana ett tåg med släckta lyktor rusa mot en och och man kliver av spåret i sista sekunden innan tågets stålfront jämnat en med marken.
Den känslan ni vet.
På något sätt duckade jag den. Chockvågen efter sommaren 2008.
Som trodde att den hade något att hämta på mig. Glöm det. Som en osmidig tjur missade den målet och bara rusade förbi mig in i evigheten.
Söndagnatten sovs det inte alls. Stört omöjligt. Läste i stället. Jag insåg när morgonen kom att den här dagen aldrig skulle gå att starta upp som en vettig Måndag. Så jag hoppade över den i stället och börjar förhoppningsvis om i morgon.
Fast det är klart, det blev en djävla massa gjort ändå. Skrev pressreleaser, svarade på gammal mail, laddade upp ett album till en onlinebutik, ringde USA, tvättade kläder, handlade basvaror, skrev en halv låt och förde över sommarens videodokumentation till hårddisk, samt bäddade rent, betalade räkningar och diskade.
Ovanstående är alltså min definition på att “göra ingenting”. Ni skulle se en riktig dag. Phiuw.
Vidare;
-Artisten Martin (Yea yea, wow wow) Svensson är ett geni.
Med ruskigt låga förväntningar började jag läsa hans bok “Hej, mitt namn är Elton Persson” och inser att karln har ett psykologiskt bråddjup i sig som gör att man omedelbart sätter sig på arslet i hallen eftersom man är så full av fördomar, fullproppad som man är av medias framställning av honom över en tioårsperiod.
Självklart är han en riktig människa som alla andra. Det skrämmande var att jag upptäckte massor av mindre klädsamma fördomar i mig själv, som jag trodde jag gjort mig av med för länge sedan.
Boken är rolig. Välskriven. Språket rikt. Den är blödande. Dramatisk. Patetisk. Ömklig. Ful. Nära. Intensiv. Naiv. Vacker. Svart. Smärtsamt ärlig. Cynisk. Lättviktig. Krävande.
En tripp. Tack Martin för läs-festen och skratten. Det var den tjusigaste mest välförtjänta och sannaste fot jag någonsin sett uppkörd i Sveriges musikbransch-röv.
…och betraktelserna över äktenskapet, kylan mellan kvinna och man, kvinnans praktiska grymhet och männens patetiska litenhet var vansinnigt underhållande.
Tänk, vissa böcker kommer precis i rätt ögonblick.
Om man tillhör den lilla skara människor på jorden som av olika slumpmässiga orsaker råkar få DEN STORA insikten alltför tidigt i livet, kan det därefter bli tungrott att känna någon större mening när det gäller någonting alls. Jag talar om småstads-tramset, stockholms-tramset, politik-tramset, näringslivs-tramset, ego-tramset eller relations-tramset.
Allt ter sig om färdigspelade nivåer i ett dataspel i oändliga syrefattiga loopar av ren och skär leda och risken finns att man måste gå runt i det där möget i 40 år till innan man vänder upp näsan. Now, snacka om livstidsstraff.
Men så dyker det plötsligt upp lite doser av blixtrande intelligens och mening ibland. I en bok, i en radiointervju, eller i insikten att jag har de här underbara verkliga, riktiga vännerna, familjen och människorna att brinna för. Dessa få, som betyder allt. De enda egentligen, som intresserar mig överhuvudtaget. Min cirkel är trång och liten, och vansinnigt exklusiv numer, sedan jag slängde ut alla hundratals dödkötts-relationer.
Borta är timmarna och dagarna man tvingats slösa bort på att vandra runt i strukturer av omotiverade sociala koder som måste uppfyllas. Förlösningen i att slå sig lös ur det fängelset måste vara en av milstolparna att erövra i en människas liv. Som att få upp huvudet övanför vattenytan. Som att verkligen verkligen inte längre bry sig om de dåliga krafterna längre. Alls. Det är då du verkligen gör världen till din riktiga spelplan. Skapar dina riktiga relationer och låter din riktiga människa yrvaket titta ut i friheten. Det har inget med t.ex. ekonomiska resurser att göra. Alla kan erövra den friheten. Alla har det valet.
Nu är det snart höst. Nu kör vi djävlar. Eller hur?
love
/Stefan