Det kom i stället från ett parti med smalt och tydligt fokus:

1. Värnande om den personliga integriteten.

2. Skyddande av yttrandefriheten.

3. Ett kraftigt motstånd mot digital övervakning och begränsning av individuell frihet på nätet,  i alla former, från både privata intressen och staten.

Var partiet står i andra frågor är betydelselöst, eftersom ovanstående frågor hämtar sin starka kraft från grundlag och konstitution och överordnar sig därmed alla andra mindre politiska agendor och sakfrågor. Momsfrågor, strafflängder eller biltullar är politiska lättviktare invid de allvarliga hot som just nu riktas mot medborgarna. Överstatlig informationsmakt. Begränsning och reglering av var du skriver, hur du skriver och ett förbud mot att vara anonym på nätet. Det är en lika orimlig utveckling i den digitala miljön som i den fysiska.

För de som inte har förstått det, så håller de Europeiska länderna i praktiken, och kanske utan att vara riktigt medvetna om det, att skapa ett digitalt Sovjet med ett stordator-KGB vid rodret.

Det är inte modell som ska få läggas över de demokratier vi lever i.  Aldrig någonsin.

Jag sympatiserar med ett annat parti i de allra flesta andra frågor av mindre dignitet än denna. Men just i denna fråga, är jag en sann Piratpartist.  Den här utvecklingen ska helt enkelt stoppas.

Den ska stoppas.

/S

Vad ska vi göra med de förbannade kulturarbetarna? Skjuta dom?

Det började förmodligen för tiotusentals år sedan hos små grupper av människor, där någon kom på något, att slå på en trästock och sjunga ordlöst,eller måla heliga tecken på en bergvägg.

Skapandet manifesterade människan som art och utvecklade den. Kulturen skapade symboler för kommunikation och grupptillhörighet. Senare även njutning, meditation, känslosamhet och extas.

Då kommer frågan: -Varför accepterar inte de politiska och finansiella systemen i samhället konst, kreativitet och kultur som en nödvändig självklarhet liksom sjukvård och idrott? (för det gör de inte, försök inte). En del av förklaringen kanske kommer av att de tre orden “kreativitet, konst och kultur” är helt inflations-sönderfrätta av floskelfyllda finkulturmänniskor inom den gamla journalistkåren och den åldrande offentliga kulturapparaten.

Det här måste vi titta närmare på. Låt oss göra upp  med det här genom att verkligen gå igenom orden “kreativitet, konst och kultur”.

Nedan, ska vi ha en liten lektion i de olika ordens definitioner och innebörder en gång för alla:

Definitioner:

1. Kreativitet är något som skapar nytt där ingenting fanns, eller omvandlar något existerande till något annat. Kreativitet kan alltså  vara att med såg och hammare konstruera en husgrund på ett nytt sätt eller uppfinna telefonen eller sparka in en straff på ett nyskapande och oväntat sätt. En kreativ person är alltså inte alltid detsamma som en konstnärlig person.

2. Konst, är en i någon form (ljud, text, materia, bild, doft o.s.v.) gestaltad tanke, känsla eller vision från en eller flera utövande människor, som  skapar reaktioner i andra människors olika känslor genom att förmedla det utåt.

Därför är musikfenomenet “AC/DC”, som dånar ut lekfull gitarrmusik på en arena för 50 000 människor konst. De uppfyller helt klart kriterierna med råge (Liksom Mozart på sin tid). Ja. Det är konst per definition. Ett exempel på mer traditionell konst: -Den kände målaren Bengt Lindström ombads göra ett konstverk för Volvo. Han skapade då en sju meter hög staty av en hammare, med en människohand hårt knuten om skaftet och en hel riktig Volvobil som hammarhuvud. Statyn målade han sedan i klara psykedeliska grundfärger på typiskt Lindströmvis. Se där; -Provokation, från konstnärens tanke och fria vision till färdig förmedlad gestaltning. Samma logiska kedja gäller alla konstnärer. Därför är Iron Maiden, grafittimålare, Veronica Maggio, amatörfotografer, Monica Zetterlund, Entombed, Amanda Jensen och Robyn också -konst. Därför är Dansband konst. Därför är den “traditionella, etablerade fina konsten” också konst. Alla uppfyller de kriterierna i första meningen i detta stycke.

3. “Kultur” betyder inget annat än “mänsklig verksamhet inom ett visst område och en viss tidsrymd” enligt Svenska akademins ordlista. TÄnk på det. Kultur är per definition ettikettlös. Kultur är “mänsklig verksamhet inom ett visst område och en viss tidsrymd”. Vilken verksamhet som helst. -Fotbollskultur, rockbandskultur, indiankultur, fifflarkultur, samekultur, stockholmskultur, knarkar-kultur, teaterkultur, gängkultur, glasblåsarkultur, dataspelskultur, akademisk kultur, konstnärlig kultur, fyrtiotalist-kultur o.s.v. Kultur är alltså  så enkelt. Det är ingen överdrift när man säger att ordet “Kultur” innefattar allt, det är i själva verket den mest korrekta definitionen vilket bevisats i detta stycke.

Vad vill jag då ha sagt med hela detta inlägg? Jo, jag vill att handläggare, projektledare,  utövare, kanslister, politiker och chefer inom den offentliga apparaten liksom högre och lägre företagare och människor i allmänhet, ska lära sig att för djävulen sluta prata om “kultur” som om det vore något slags diffust destillat av av Norén, Bergman, Teater och Operascén, något avlägset, som inte angår allmänheten.

För det gör det. Angår allmänheten alltså. Som fan.

-När dina barn får ett nytt spel till sin Playstation konsumerar de utövad  kultur. När du tittar på en video på YouTube, så konsumerar du kultur. När du köper Springsteenbiljett så konsumerar du utövad kultur. När du ser en riksteaterföreställning konsumerar du kultur. När du hyr “Batman -The Dark Night” så konsumerar du i högsta grad kultur. När du går på Wallmans salonger konsumerar du kultur. När du går på rock-klubb i din hemstad konsumerar du kultur. När du tittar på Dansbandskampen eller Musikbyrån eller Idol, konsumerar du kultur.

Medborgare och medmänniska: -Hela ditt liv, ja hela du, är totalt omringad av kulturutövare från morgon till kväll. Du kan inte röra dig en centimeter sedan du slagit upp ögonen på morgonen utan att ta del av en eller oftast flera utövande konstprodukter, från att du läser morgontidningen till att du sätter på radion eller går ut på webben. Vi finns överallt. Ändå ser du oss inte. Faktum är, att om vi alla kulturarbetare skulle tystna i morgon, så skulle mångas liv omedelbart skrumpna ihop till ett meningslöst ingenting. Samhället skulle få punktering och rasa samman ögonblickligen.

Själen skulle fly samhället och vi skulle lämnas att bli ospeglade tomma zombies.

Konsten tillsammans med kreativiteten är limmet, kärleken, skrattet, meningen, analysen, lusten och utvecklingen av civilisationen. Det som bildar vår kultur. Vi måste värdera konsten och dess yrken på sina rätta meriter, höja statusen till en självklar och rejäl del av budgetar, anslag, inköp och utbildningsförutsättningar.

Nu.

/Stefan Hallgren

Per-Albin Hansson. Grundare av det Svenska folkhemmet. För tusen år sedan.

I en tid när Socialdemokraterna är påkomna med pamp-bonus-sjuka och högerregeringen agerar som ide-fattiga strutsar, var ska vi då vända oss? KD och Centerpartiet skulle åka ur riksdagen om det var val idag och VP/MP släpar mest med som något slags tillbehör som tappat all momentum i sin politik.

Vi står med en gammal politisk kultur som ingen privatperson ids engegera sig i längre. Förtroendevaldas stolar gapar tomma och den rest som sitter kvar och bestämmer fick sin världsbild formad under Fälldin och Palme. För 40 år sedan. Hur i alla världen tror de att vi ska kunna tycka att de och det de håller på med är det minsta relevant för vår vardag? Hur ska det kunna stimulera oss till engagemang? Hela politiken är idag som “någon annans spelplan”. Alla andra i samhället har gått vidare,  men de som bestämmer sitter tjurigt kvar i det numera tomma folkhemmet.

Det känns som om sveriges demokratiska apparat har tagit ut skilsmässa från sina väljare.  Politiken känns lika avlägsen som företag som Ericsson eller SAS. Avskilda bolag där vi inte har något inflytande i styrelserummen.

I sin avlägsna värld, så inför de övervakningslagar, belönar sig själva, pratar om sig själva, marknadsför sig själva, som vilket privat företag som helst. “Vi” i definitionen “väljare och medborgare” har fått sparken och står ointresserade vid sidan om och konstaterar bara vilka galenskaper som pådyvlas oss gång på gång.

Det gör att privatpersoner  idag inte längre avundas de som fått förtroendeuppdrag eller känner samhörighet med de som i närpolitiken  representerar ett parti. Man betraktar dem med ett lojt  “jaja, kul hobby, men påverka kan de ju inte, det är ju tio personer i toppen som bestämmer med oinskränkt makt  i alla fall” Vi kan och vill inte delta längre, så vi ställs inför fullbordade faktum gång på gång.

Här kanske en indignerad politiker säger “jamen det är ju bara att gå med i ett parti och börja påverka själv”

Då svarar jag;  ”spela för fan inte DET kortet gång på gång, för ni vet att det är ett helt poänglöst argument på grund av att dagens människor inte VILL delta på nuvarande premisser och det är politikernas sak att ändra dem. Vi (ja, jag är också politiker, dock en väldigt motvillig sådan) måste erbjuda en ny form!

Den gamla folkrörelse-organism som politiken en gång var, är borta, död, ointressant inaktuell och kraftlös och det blir allt värre i en utveckling som är helt irreversibel.

Lösningen på allt detta är att låta systemet braka samman och reformera hela partisystemet nerifrån och upp. Som en gammal byggnad som ersätts med en nybyggd, modern och attraktiv plats med helt nya utrymmen och en helt ny kultur.

Svensk politik måste för det första “Internetifiseras”. De inre handläggnings- och röstningsprocesserna om olika frågor i stort och smått, kommun, riksdag och landsting, måste i högre grad flyttas över i en e-miljö, där vi som är politiskt aktiva kan följa beredningar och delta  via system som kan liknas vid avancerade affärssystem i vår dator. Politiker ska få elektroniska säkra ID så att vi kan logga in och verka hemifrån i högre grad, medan ärenden bearbetas, värks fram, kommuniceras och handläggs.  Det skapar transparens och realtidsmedverkan. Fysiska möten ska endast vara nödvändiga vid de formella klubbningarna eller vid röstningsförfaranden.

Jag är aktiv politiker, men jag vill inte vara med i den gamla politiska kulturen längre, jag vill bara använda min kunskap och expertis till att arbeta och lämna mitt arbete som bidrag till processen. Inga torgmöten med megafoner, inga valstugor, inga kursgårdar, inga kafferep, inga peppningsläger.

Tänk på följande: -Media har bytt arena. Näringslivet har bytt arena. Medborgarna har bytt arena. Vi har 100% täckningsgrad av Internet idag hos alla röstberättigade medborgare upp till c:a 65 år. De som är över 65, kan få särskilda manuella sätt att delta, rösta och hjälpas in med sina åsikter, men HUVUDDELEN av det Svenska landet har flyttat ut på Internet.

Alla aktörer har flyttat, men inte politiken.

Förr i tiden satt alla i samma enorma arenda som vårt fysiska land utgjorde och deltog i demokratin på samma villkor. Nu har alla andra aktörer, ja till och med själva publiken, gått till en annan arena, medan den gamla politiken sitter kvar på ett folktomt stadium och delar ut pappersbroschyrer och bjuder på kaffe.

Det är precis där, som dagens demokrati-brist uppstår. De gamla politikergenerationerna har tjurigt tagit med sig politiken och låst in sig i ett rum där ingen annan uppehåller sig längre.

De håller demokratin gisslan, de undanhåller medbestämmanderätten över samhället från alla under 50 år.

Det, mina vänner. Måste få ett slut.

"Hej jag är en girig gubbe som tillsammans med lika empatilösa chefs-kärringar just nu plundrar din plånbok din lättledda, naiva och maktlösa lilla människa"

Om man har gjort rätt för dem.

Jag är inte ensam om att ha problem med det här som uppdagats i pressen senaste veckorna. Det blir en pedagogisk kollaps när någon misskött ett företag, försäkringsbolag eller statlig organisation och sedan får en gratifikation på flera miljoner för det. När tusentals anställda får gå, men de som sköter företaget belönas ändå. Det bara går inte! I min och många andra värld, så är det okej med bonusar när man gjort bra ifrån sig. När företaget expanderar, när antalet anställda ökar, när man tagit marknadsandelar, när man ökat vinsten. När både ägare, anställda och börsen är så nöjda det är möjligt. Då får man för min del gärna, kvinna eller man (i det privata näringslivet), plocka ut vilken djävla bonus man kommer undan med för styrelsen. MEN! -När det företag eller den organisation man arbetar i, av någon anledning tappar greppet, skär ner, faller, förlorar marknadsandelar, ja, då får man helt enkelt leva utan bonus och gratifikation eller hur?

Så fungerar all Pavlovsk grundteori:

-Gör bra ifrån dig och få en belöning.

-Misslyckas och bli utan mat.

Ni kan inte, direktörer, styrelseledamöter och övriga chefer, förvänta er en djävla gratifikation när ni misslyckas!! Den kulturen KÖPER inte vare sig kunder, opinion eller ägare. Så back off. Den kulturen ska dö och aldrig mer återetableras. Webben och medborgarjournalistiken ska göra er så transparent utsatta  att ni inte kommer att kunna göra en enda moraliskt felaktig transaktion utan att åka ut på arslet. Jag är förbannad idag. För ni står i vägen för en bredare välfärd. Move over och gå i pension för fan.

Vidare: -När det gäller  fackförbund, pensionsförvaltare eller statliga organisationer, då är det en heeeelt annan femma än för privata företag, för då är JAG och VI med och betalar via skattsedeln!

Det är därför, kära “AMF-Wanja Dumby-Naiv”, som du och styrelsen inte kommer undan med några undanflykter. Ni har styrelseuppdragen för att ni ska sköta just sådana här ärenden etiskt, rimligt och professionellt, vilket inte har varit fallet. Därför så faller också det formella ansvaret på er. Det vet alla som läst lite vanlig styrelse- och bolagsjuridik. Det hör till uppdraget att tillse att ni agerar ansvarsfullt.

Därför, ska ni nu åtalas, alternativt bara hållas ansvariga enlig Svensk bolagsordning för att ha agerat illojalt mot ägarna, spararna och alla andra på vars uppdrag ni sitter.

Det kommer att bli en fest att följa. Efter den här affären, så följer givetvis nya, i andra organisationer. Tidningarna har fått vittring på att det här säljer lösnummer, så vi kan se fram emot en skandal i månaden  hela tiden i nya sammanhang där tant efter farbror ställs med ändan bar, för folkets fromma.

Wanja, Party like a Rockstar today, för snart är du undersköterska igen.

/S

-När det konstaterats att vi kanske har mest Uran i världen. No no.

Om Jämtland skulle exploateras som Uranlän, så skulle 99% av länet fortfarande vara en “orörd helgedom av fiskevatten och naturskönhet”.

1% skulle vara ett mayhem av tågräls, gruvor och 20 000 arbetstillfällen och sisådär en Svensk Bruttonationalprodukt per år av pengar. Förmodligen skulle man slopa skatten helt för närområdena. Förmodligen skulle det byggas motorvägar till berörda kommuner och elektrifierad stambana av inlandsbanan.
Förmodligen skulle Sverige bli ett av världens rikaste länder. Förmodligen skulle alla ha hus med rostrifa vitvaror och ekparkett i en 70-milsradie runt jämtland. Förmodligen skulle alla ha jobb, och de som inte hade det, få medborgarlön, bara för att de bodde nära brytningen.

Jämtland skulle forftarande lysa oskuldsfullt runt Härjedalen och Åre, som orörda paradis i marknadsföringen.
Sverige skulle bli oberoende och självförsörjande. Rikt. Starkt, i en fallande världsekonomi. Som Norge.

Så…..rösten är lagd till människan i detta. Släpp efter lite, och få allt. Eller håll emot och få inget, för principen. Gissa vilket som vinner?

Civilisationens räddningsplanka….eller “miljömedvetandets samvete”, för att rädda en plätt på jorden, som nästan inte går att mäta i globalt perspektiv.

Självklart, ska vi både bygga världens största kärnkraftverk, och dessutom bryta Uran i länet. Allt som går. Så det knakar. Vad tänker ni med. Sluta hyckla. Släpp efter.

Vi har bäddat för detta i århundraden. Resistance is futile.

/Stefan

Det är lika meningsfullt som att strö en död människas aska för vinden från en bergstopp. De pengarna försvinner ut i ingenting. Ingen verkan. Enorma skattemedelsbelopp.Varför?

-Därför att kraften i den globala lågkonkunkturen är långt mycket större än någon stat har medel att kunna motverka. Företag kommer att gå under och människor kommer att bli arbetslösa. Inse detta, och arbeta utifrån den strategin i stället.

Hur kan det komma sig, att en regering kan sitta och debattera om tio miljoner hit eller dit till t.ex. kultursektorn medan de med andra handen öppnar ett flöde på hundratals miljarder för att reparera dåligt skötta företag och stödja spekulationsekonomin?

Är det bara min tinningsven som dunkar på gränsen till att explodera när jag tänker på de här proportionerna? Är det för stora siffror för den anskilde individen att ta till sig?

Hur ska staten någonsin igen kunna försvara en besparingskrav på kommunnivå om några tiotals miljoner här och där, när vi medborgare direkt kan säga “jamen ni brände ju fler hundra miljarder på ingenting i finanskrisen”

Om vi säger så här; Staten sitter med ett godtycklig belopp, säg 200 miljarder på fickan, tittar veligt på penningbunten, vänder och vrider på vad de ska göra med pengarna. Valet står mellan att vinna korta poäng genom att ge “stöd” till en ekonomi som redan är död eller att göra något annat.

Förstår ni läsare hur mycket 200 miljarder är? Förstår ni hur omöjligt det skulle vara i normala fall att klämma ett sådant belopp ur staten utan ofattbara skattehöjningar? Varför går det så lätt nu helt plötsligt? Så lättvindigt?

Två hundra miljarder kronor skulle till exempel räcka till att nästan sätta hela sveriges byggsektor i arbete i flera år. Några fria exempel: En helrenovering av Inlandsbanan. Vindkraftsparker. Satsning på höghastighetsjärnvägar samt göra en riktig Europaväg av 45:an.  Öppna upp hela Sverige med miljövänliga, billiga transportalternativ. Pengarna skulle kunna skapa långsiktiga strategier för småföretagarna, med nya riskfonder och skattelättnader. Här har man kanske bränt halva sedelbunten, hundra miljarder. Resten, skulle kunna gå till att bygga nya sjukhus och totalt modernisera och finansiera upp hela vårdapparaten samt polisen. Allt detta skulle sammantaget skapa hundratusentals jobb.

Förstår man inte att investeringar är den bästa vägen genom en lågkonjunktur?
Samtidigt som man då sätter nästan hela folket i arbete, så bygger man ett modernt land med stark infrastruktur, kraftigt egenföretagande och ett överlägset välfärdssystem. Detta ökar konkurrenskraften gentemot andra länder och gör Sverige starkt. Kronan går upp, blir stabil och man bygger substans i stål och betong.

-Men icke. Hundratals  miljarder, ska istället ut nu i onödan, till ingenting, och utan anledning.
“Poff” -Borta.

Kvar ligger i så fall Sverige, fortfarande omodernt, med åldrade ekonomimodeller, sviktande infrastruktur, arbetslöshet och allt svagare privatsektor och detta på grund av en politisk kultur, som sitter fängslad av sig själv i en halvsekelgammal organisationsmodell, befolkad av människor, som för länge sedan passerat bäst-före datum gällande moderna, modiga och nödvändiga strategikunskaper.

Idag behöver vi modet att ta starka, kraftiga och obekväma beslut, eller så får vi låta landet dö sotdöden.
Tidsfönstret vi har, är bara några år, innan det nya måste vara på plats.

Det måste börja nu.

Borg, är du hemma?

/Stefan Hallgren (c)

Det jag möttes av, var mängder med fina och kreativa människor, större delen av dem, med lång erfarenhet och så gott som samtliga var skolade i den historiska folkrörelsens rutiner, framväxta på 60- och 70-tal.

Våra värderingar överensstämde, vår personkemi överensstämde oftast, men i övrigt stämde ingenting!

Jag kände mig helt inkompatibel med kulturen. Med de sociala träffarna. Med “föreningstänket”. Med samkvämen. Med den långsamma förankringsprocessen av frågor. Med den gamla hierarkin. Med åberopandet av “vårt stolta förflutna i bonderörelsen”. Med fokuset på att “konstruera motfrågor för att möta motståndarnas utspel” som självändamål.

För mig, som kom från en miljö där vi på mitt företags styrelsemöten brukade bereda och besluta i trettio sakfrågor före lunch, så kom den här kulturen som en chock.

“Demokratin måste vara långsam, den måste växa fram så att alla är med och den blir rätt från början Stefan” sa de äldste i partiet till mig, och klappade mig (vid den tidpunkten var jag produktchef i ett börsnoterat företag i Stockholm) på huvudet. Jag bet ihop och tänkte “jag ska lära mig den här kulturen”.

Så går det några år. Jag börjar se mönster. Jag upptäcker att politiken tenderar att dra till sig sådana som känt sig lite utanför i livet, de som vill ha en klubb att mysa i, de som saknar sammanhang. Inget fel i det, men jag märker också, att de progressiva, de ambitiösa, de med visioner, ofta väljer andra karriärvägar och avstår politiken. Förutom de gamla hantverkarna då, de solida kvinnorna och männen med rötter i folkrörelserna, smidiga hajar som rör sig vant i fullmäktigmöten och vet allt redan innan det har hänt. Dessa, har alltid imponerat djupt på mig och blivit riktiga förebilder. Vilket kunnande!

Men så finns också de “egenkära pratkvarnarna” som glider runt i den lilla lokala politik-pölen på en liten “powertrip” och producerar inget annat än varmluft. Lika mycket som jag högaktar de gamla hantverkarna, lika mycket irriterar jag mig på de olika tupparna och hönorna som struttar runt och positionerar sig. De är alla direkt skadliga för väljarna egentligen. De har oftast smilat sig in från avbytarbänk och är helt omöjliga att få ut ur politiken väl de bitit sig fast. Jag kallar dem “bojsänken”.

Vad jag kokar ner det här inlägget till är ett tufft besked till alla gamla partier; ni måste ställa allting ni någonsin tagit för givet på huvudet om ni vill ha nya medlemmar! Det kommer att göra ONT!

Det är svårt att säga det här, prata om det här, eftersom jag högaktar så många av de äldre, stabila politkerna i min närhet. Lokale legenden Per Söderberg (c), Gunnar Hjelm (m) och flera andra män och kvinnor som för mig representerar det politiska hantverkskunnandet med inspirerande precision. Men hur det än är med det, så hänger partipolitikens framtida vitalitet på att den klingar i harmoni med samtidens kultur och beteendemöster. Om media, folket och marknaden förändras, så måste hela den politiska proceduren följa efter. Stannar den kvar i något som misspassar mot samhällets utveckling i allt högre utsträckning, så går det inte att rekrytera nya medlemmar.

Det är inte det att vi inte når ut till folk, det är hela vårt erbjudande som felar.

Och tro inte att det är upp till ANDRA att ändra på sig för att “få vara med i vår klubb”. Nej, så avundsjuka är inte folk på oss längre kära kamrater. Det var länge sedan det sneglades avundsjukt på någon med ett förtroendeuppdrag. Idag kanske någon kastar en blick av rent medlidande på sin höjd.
Detta gäller inte i de gamla lagren givetvis. För åldrarna 55 och uppåt är det förtfarande “fint” att vara politiker, ungefär som att det var “fint” att var läkare. Men….förstår ni, samhället består med tiden av en allt mindre del människor över 55 år.

Så vi måste alltså gå till ritbordet och uppfinna ett helt nytt parlamentariskt fordon för nya medlemmar att attraheras av. Det måste till en helrenovering av både kultur, beredningsprocess och arbetsmetod.¨Den stolpiga uppförandekoden i fullmäktige, de evighetslånga och oftast urvattnade interpellationsdebatterna. Allt måste granskas under lupp, för att se om det går att göra på nya sätt.

I stället för att på våra möten fråga oss “hur ska vi marknadsföra oss bättre så att vi får nya medlemmar” så ska vi fråga oss “hur kan vi förändra oss så till den milda grad att vi utgör ett attraktivt sammanhang att tillhöra igen?”. För det brister som sagt inte i marknadsföringen. Det brister i erbjudandet. Och det är inga små justeringar som behövs. Det måste till storstädning. Allmänheten underkänner hela vår politiska kultur och det är därför vi inte attraherar nya medlemmar.

Det är inte meningen att den tilltänkta nya politker-generationen från 2008 och framåt ska anpassa sig till procedurer, rutiner och kulturer som skapades av Tage Ehrlander, Karin Söder, Gösta Bohman och Torbjörn Fälldin. Det kan väl vilken människa som helst begripa. Ändå sitter vi, relativt nya politiker fortfarande och skvalpar med fötterna i resterna av deras kultur.

Det partipolitiska arbetet måste ställas om till att spegla vad kommande moderna medlemmar kräver av en attraktiv organisation. Annars blir det ingen ny medlemsrekrytering förstår ni. De nya medlemmarna uteblir och flykten fortsätter. Och den här kritiken riktar jag lika mycket inåt mitt eget parti som till alla andra.

Flera jag mött verkar resonera som så att “bara vi driver rätt frågor så vaknar folk och blir medlemmar och engagerar sig”. Som om det vore ideologin och sakfrågorna ensamma som motiverar människor att viga sin fritid till politik. Glöm det.

-Det är huruvida det är enkelt att delta, om man omedelbart kan få påverka och få bekräftelse, om det ger status, om man kan få en okej ersättning och om man kan få hantera det via IT. Dessa faktorer, är avgörande för medlemsrekrytering 2008.

“Sådana politiker vill vi inte ha”. Säger då de gamla vännerna av ordning.

“Okej” säger jag. “Var utan då” blir mitt svar.

/Stefan Hallgren (c)

Återigen är Cattis blogg mitt i krysset.

-Jag kom fram till att hela den gamla parlamentariska kulturen idag är ett enda stort systemfel i sig. Världen gick för tio år sedan vidare in i ett paradigmskifte när samhället blev uppkopplat, men den gamla Svenska demokratin slutade tvärtom att utvecklas helt och stannade kvar i en tradition med rötter i industrialismens och  politikens ungdom. Detta är så oerhört skadligt för kvaliteten på demokratin, eftersom den, då den inte längre svarar mot behoven utifrån, helt enkelt dör inifrån, långsamt, som om den hade cancer.

Fysiska gamla folkrörelsetraditioner i form av “Scoutlägerbetonade kram-kalas” och liknande slutade attrahera potentiella medlemmar redan på 90-talet.

Det är ingen fritidsklubb vi nya, yngre partimedlemmar vill ha, -de flesta av oss vill ha snabba och kärnfulla instrument för att diskutera och exekvera beslut med så lite besvär som möjligt. Helst Integrerat med webben med kraftiga datastöd i processen för gruppsamverkan, digitala certifikat, dokument- och remisshanteringhantering, beslutsstöd och webb-verktyg för intern röstning för att bereda frågorna i partigrupperna innan fullmäktige och liknande. SMS-kalendrar och snabba puckar. No fuss.

…Och så lite som möjligt av oändliga vidhängande kickoff-helger på obskyra kursgårdar och liknande tack. även om behovet av dem givetvis ökar före och efter ett val.

Systemet betalar oss fritidspolitiker nästan ingenting i arvode medan man tvingas riskera att ha sönder sina familjer om man ska ställa upp på alla stora och små möten som hålls hela tiden.. Alltså måste fritidspolitikers medverkan underlättas och effektiviseras extremt mycket, så att det tar lika mycket tid i månaden som en halv tvättdag ungefär. Totalt. Det måste bli mer action och mindre malande med käkarna.
 ”Skicka över agendan, stäm av den med väljarna, knåda den tillsammans och låt oss gå till beslut” liksom.

 Det gamla politiska Operativsystemet som sköter sverige idag är som att tvingas använda Windows 95 d.v.s. helt oanvändbart om man vill utföra något vettigt arbete med det. Men det är det enda vi har, alltså måste det politiska systemet helt enkelt reformeras på en nästan konstitutionell nivå.

Ny organisationsform, ny teknik i mitten, mindre resor, möten och kurser och  i stället fler gruppmöten via webbkonferens, högre grad av delegation och ansvar, mindre “trivselfika”. Så att det mer liknar ett riktigt, kvalificerad arbetsuppdrag helt enkelt. Arbetsbeskrivning, reslutatkrav och förväntingar även för fritidspolitikern. Man bör också sänka antalet ledamöter över hela spannet, men å andra sidan göra dem  synliga i högre grad och ansvariga inför medborgarna genom att göra deras arbete i den politiska processen helt transparent för väljarna genom IT.

Se där. Utifrån bara ovanstående embryo och 400 miljoner kronor skulle jag kunna skriva en första kravspecifikation till en beställning hos en systemleverantör och renovera hela den Svenska Demokratins organisatoriska arbetsprocess utan att tumma på kvaliteten och sedan och få medlemmarna att VÄLLA in i partierna inom bara en treårsperiod.
Hm, se där, en fråga som faktiskt då SKULLE få igång min döende poltiska motivation vore att jobba med just en sådan reform förstås. Hm, en tanke. Undrar var man vänder sig med den?

Dessutom, vore jag riksdagsman, så skulle jag ha en egen webbsite som kopplade ihop mina “hem-väljare” med mig, dygnet runt.. Inför  varje sittning i riksdagen, skulle jag lägga ut de beredda frågorna på webbplatsen och föra en dialog med mina väljare i Internetforumet tills frågorna var behandlade för min egen del och sedan låta mina väljare, genom ett individkopplat röstningssystem få ha en åsikt om vilken knapp jag skulle trycka på i riksdagen. Sedan, skulle jag börja förhandla med riksdagsgruppen och därefter göra bedömningen, när hänsyn har tagits även till andra intressen.

Men bara i extrema undantagsfall skulle jag gå emot mina väljare. Ibland kan det ju t.ex. behövas när man beslutar om nationella storprojekt som järnvägsbyggen m.m. där regionala hänsyn måste vägas mot nationella intressen. Men i väldigt många frågor, så går det helt utmärkt att ha en representativ direkt-demokrati genom sin riksdagsman. Det skulle helt klart öka det demokratiska inslaget och samtidigt exponera mig för kritik från alla håll, precis som det ska när man är folkvald. Comes with the job.

/S

Igår, när SVT:s Agenda beskrev Fredrik Reinfeldts agerande i det fördolda, den härskarteknik han använde för att med psykisk misshandel skapa rättning i ledet i sin riksdagsgrupp, så var ordet “powertrip” det enda jag kunde tänka på. När sedan även Folkpartiet och mitt eget Centerparti visade sig ha gjort liknande övningar, så vände det sig i magen av oro och motvilja. Precis som det gör hos hundratusentals Svenskar i denna fråga.

Vet ni vad vi har fått för nya, härliga element i vårt gamla Svea Rike på sistone? 
Jo;
-En statsminister som utövar pennalism på självständiga riksdagsmän som väljarna röstat in i sitt parti.
-En regering som inför övervakningslagar som strider mot grundlagen och de mänskliga rättigheterna.
-En allians som håller ihop i en fråga som Svenska folket skriker i panik över att få sig pådyvlad.
-Liberala partier som snart sagt övergett alla sina liberala och frihetliga värderingar.
-En stat som tillhandahåller underrättelseinformation till diktaturer.
-En tidigare Socialdemokratisk regering som redan infört ett tiotal lagar som ger polis- och myndigheter rätt att tränga in i ditt hem och övervaka dig elektroniskt utan brotts-misstanke och utan att underrätta dig. Lagar som redan är på plats.
-Svenska EU-politiker som stödjer införsel av lagar som ska begränsa din frihet att säga vad du vill, på vilket sätt du vill i din blogg.

Accepterar du det här? Gör du det?

Vad var det för värld, vi vaknade till i morse. Var kom den ifrån?

Svaret är, att det inte var meningen att allt detta skulle komma att uppmärksammas i denna höga grad av den Svenska befolkningen. Denna utveckling skulle visserligen äga rum, men inte förankras genom öppen debatt. Kunskapen om detta skulle inte vara allmän egendom på det sätt den blivit. Det var aldrig meningen att detta skulle diskuteras i den höga grad det nu görs.


Men nu är den Demokratiska strålkastaren tänd. Obönhörligt står alla dessa frågor nu i kritvitt ljus och de som håller i dem skruvar på sig i obehag. Som troll i dagsljus. Det måste kännas obehagligt att vara en av dem som står i det ljuset.
Det är bra. För allt som är oegentligt i den här utvecklingen, d.v.s. allt som folket inte accepterar i den, ska helt enkelt bort. Begränsas, avvecklas, hindras och omöjliggöras i så hög utsträckning som vi någonsin kan få det till genom att obevekligt fortsätta lysa på frågorna.

Till sist så vågar de som håller i dessa tvångslagar inte stå kvar och hålla i dem längre. Och då faller dom.

/Stefan

Läs om Farmorguruns reflektioner i ämnet.
Rick Falkvinge om Hoppets demonstration.
Mina Moderata Karameller´s analys.
Blogge Bloggelito
Politikerbloggen om Reinfeldts hårda nypor.
“Det Progressiva USA” i samma ämne
Svd om att ge information till diktarurer
HAX om mobbarna.
Scaber Nestor tar ytterligar en vinkel
…och givetvis Opassande, dagen före…

I den andra ringhörnan: Du.

Statistik och bloggportalen “Twingly” anordnar ett seminarium den 18:e september som kommer att redovisa statistik över hur många i Internetdomänen som varit aktiva i FRA-debatten. De har tydligen spännande siffror att redovisa.

Medborgarna har vaknat och bildar frenetiskt opinion utanför de formella strukturerna idag på ett sätt som inte kan definieras som något annat än en revolution. Detta fenomen är ett kollektivt underkännande av just den formella politiska strukturen och det är illa. Genom sitt agerande säger nu medborgarna att de inte vill agera inom det parlamentariska systemet längre eftersom förtroendekapitalet är förbrukat till den grad att man känner sig nödgad att välja andra kanaler för sitt politiska engagemang.

Ska vi titta lite närmare på det här med hur vi medborgare egentligen relaterar till politik och media??
-Det känns inte skönt att bli tillsagd att göra något som vi uppfattar som orätt eller obehagligt eller hur? Än mindre att tvingas göra det. Än värre blir det om någon fattar ett beslut om något som vi uppfattar som oacceptabelt och berättar om det först efteråt när vi inte längre kan göra något åt det. Den typen av regeringsform kallas ofta diktatur. Menar jag att Sverige har diktatur som regeringsform?
Nej, givetvis inte. men jag vill resonera om definitionen; vad kallar man ett styre där makten på papperet, men inte i praktiken utgår från folket? En Demokratur?

Länge har vi bara fått acceptera detta utan att ha en egen röst, då vår ovilja att delta bevisar att vi inte accepterar det parlamentariska systemets kultur i nuvarande form.
Alltså, har vi varit rätt maktlösa inför alla dessa beslut som tagits av människor vi egentligen inte litar på eller bryr oss om.

Historiskt så har framför allt två stora aktörer suttit på rättigheten att definiera vad som ska beslutas, publiceras och diskuteras i samhällsdebatten; staten och media.
Eftersom medborgarna nu i decennier ignorerat och underkänt den politiska apparaten och dömt ut den som ointressant så har politiker kunnat verka på en egen “ö” där de skapat och beslutat vad vårt samhälle ska bestå av ganska ostört. Detta skapar tyvärr förutsättningar för att politikerna med tiden får en förvrängd bild av sin egen roll och uppdrag därinne i korridorerna. En egen-bevarande kultur uppstår och risken för korruption ökar markant.

Den representativa demokratin har i praktiken inte fungerat i Sverige på många år utan partierna har fört sitt eget liv vid sidan av det övriga, ointresserade samhället. Genom sin bevakning, så har ändå de traditionella medierna (för att rättfärdiga sin egen roll och upprätthålla symbiosen) försökt skapa en bild av att det ändå pågår någon slags förankrad aktivitet i de politiska lagren, medan medborgarna gäspat och zappat över till “Idol”. Politik för vanligt folk har varit “någon som sköter om att snöröjningen fungerar och att hälsocentralen är öppen.”

Ingen kan idag med trovärdighet påstå att politik är något som engagerar gemene man annat än när medierna piskar upp lite frejdig “Idol-stämning” inför varje val och vi motiveras att gå till valurnorna av samma grunda, känslomässiga anledningar som vi tittar på OS eller Melodifestivalen och hoppas att “vårt lag vinner”.

Utanför valen, ägs politiken endast av politikerna själva.
De som redan är politiskt engagerade skriker alltid rakt ut när jag påstår ovanstående och säger “nej du har fel, vi är jättemånga som är djupt engagerade inom politiken och systemet är VISST förankrat hos väljarna! Okej, bevisa det. Ni har all statistik emot er, blir mitt svar. Mina meningsmotståndare är givetvis chanslösa. Sladdarna mellan väljarmassorna och den beslutande politiken har varit avklippta sedan länge. Valen är nästan onödiga. Ingen bryr sig på allvar.
Politik i dagens samhälle är bara en symbios mellan media och förtroendevalda. De förtroendevalda beslutar något, sedan redovisar media besluten. Allt har hittills gått totalt ovanför huvudet på den vanlige medborgaren.

Under tiden fullkomligen springer medlemmarna ut ur partierna, med höga knän. Partierna har ofta svårt att få ihop tillräckligt med folk för att ens bemanna stolarna i nämnder och fullmäktigen runt landet. Den trenden är entydig, bevisad och fastställd.
När man som jag är inne i apparaten, sitter i fullmäktige eller deltar på möten o.s.v. så är det lätt att få illusionen av att politiken faktiskt är relevant för människor utanför. Det är den inte. Det är bara för att vi har plenisalar, röstningsförfaranden, seminarier, möten och hela tiden ensidigt speglas av vår egen lilla klick som vi politiker luras att tro att det vi gör är förankrat hos den breda allmänheten.

Någonstans på vägen så skedde en skilsmässa mellan politiken och medborgarna och dessa trätande makar har fram till nu varit två helt skilda entiteter utan kommunikation med varandra.

Så hände något sommaren 2008.
FRA-lagen hände. Regeringen försökte i sista minuten innan riksdagens sommaruppehåll smyga in en lag som alla numer vet vad den innebär.
Några människor vaknade och tände en tändsticka i mörkret för att se bättre, utan att inse att de stod upp till knäna i bensin och så exploderade hela frågan i ansiktet på den gamla makten. En protest-våg utan motstycke i modern tid tog fart i ett medium som vare sig traditionella medier eller myndigheter kontrollerade.

Jag talar givetvis om Internet.

Under det senaste decenniet så har en ny infrastruktur växt fram under fötterna på den gamla maktapparaten som binder samman alla medborgare i ett realtids-nätverk.
Nätverkets inneboende kraft har varit helt osynlig ända tills den i och med FRA-debatten aktiverades som en enda näve och slog rakt ner på regeringens ömmaste tå. Utifrån, från ingenstans, kom folkets röst med en volym så hög att den helt enkelt inte kunde ignoreras längre.

Vad detta innebär vet jag inte ännu. Den formella makten ägs fortfarande av den gamla apparaten. Den vi inte respekterar. En naturlig utveckling borde vara att Svenskarna, som nu alla utgör den digitala domänen, migreras med den gamla makten och förändrar den efter de nya förutsättningarna. Att val-processen och rekryterings-processen till den Svenska demokratin integreras med den nya digitala kulturen. Att medias roll också förändras till att de i högre grad opinionsbildar och bevakar med Internetcommunityn som bas.

Staten och media kan sprattla några år. Censurera några år. Kämpa emot några år. Bestraffa några år. Låsa in lite folk. Misskreditera lite folk.

Utvecklingen är ändå helt irreversibel så länge vi alla har elektricitet egentligen. Staten och media måste ställa om kompassen.
De måste anpassa sig efter de nya förutsättningarna. Jag frågar mig vad de annars ser för alternativ? Tvång, motstånd och kontroll? Javisst. Det är just det hela den slutna, internationella topp-agendan gällande övervakningslagarna går ut på. Jag hoppas vi belyst just det faktumet tillräckligt tydligt vid detta laget.

Det är därför hela denna enorma protest-aktion egentligen är en slags kamp om framtiden. Mellan dig och staten. Mellan folket och staterna i en massa länder faktiskt, då hela denna övervaknings-strategi är samordnad mellan Sverige och resten av EU och mellan EU och USA i sin tur.

Det finns ljusningar. Demokratin och bevakningen av den kanske för första gången på ett halvsekel har en chans att falla tillbaka i folkets händer igen
.
Men bara om vi vinner den här kampen. Förlorar vi, så är både du, dina barn och dina barnbarn…helt rökta, för att använda nyspråk.

Så gör din röst hörd. Nu.

/Stefan Hallgren

Läs även “Spelet om framtiden” på SvD
En liten tant om makten.
JJ.n på Metrobloggen.

Relaterade länkar:
Mark Klamberg redovisar “Hoppets demonstration”
Farmorgurun i norrtälje skriver inlägg om den.
Mina moderata Karameller om ändamålsglidning.
Rick Falkvinge listar det viktiga.
Intressant punkt SE

Glöm inte stafetten!

9 september — 7 — Opassande
10 september — 6 — Oscar Swartz
11 september — 5 — Anna Troberg
12 september — 4 — Rick Falkvinge
13 september — 3 — Mary Jensen
14 september — 2 — Mark Klamberg
15 september — 1 — Stoppafralagen.nu företrädd av Anna Pettersson.