Därför tappar partierna medlemmar.

Jag blev medlem i ett parti för första gången vid 34 års ålder. Efter att ha varit extremt debattlysten och samhällsengagerad i många år och med kopiösa mängder debattinlägg i pressen bakom mig som “loose cannon” så gick jag med i Centerpartiet. Med lång bakgrund i moderna IT- och reklamföretag, så hade jag en enorm mötesvana och tusen ideer.

Det jag möttes av, var mängder med fina och kreativa människor, större delen av dem, med lång erfarenhet och så gott som samtliga var skolade i den historiska folkrörelsens rutiner, framväxta på 60- och 70-tal.

Våra värderingar överensstämde, vår personkemi överensstämde oftast, men i övrigt stämde ingenting!

Jag kände mig helt inkompatibel med kulturen. Med de sociala träffarna. Med “föreningstänket”. Med samkvämen. Med den långsamma förankringsprocessen av frågor. Med den gamla hierarkin. Med åberopandet av “vårt stolta förflutna i bonderörelsen”. Med fokuset på att “konstruera motfrågor för att möta motståndarnas utspel” som självändamål.

För mig, som kom från en miljö där vi på mitt företags styrelsemöten brukade bereda och besluta i trettio sakfrågor före lunch, så kom den här kulturen som en chock.

“Demokratin måste vara långsam, den måste växa fram så att alla är med och den blir rätt från början Stefan” sa de äldste i partiet till mig, och klappade mig (vid den tidpunkten var jag produktchef i ett börsnoterat företag i Stockholm) på huvudet. Jag bet ihop och tänkte “jag ska lära mig den här kulturen”.

Så går det några år. Jag börjar se mönster. Jag upptäcker att politiken tenderar att dra till sig sådana som känt sig lite utanför i livet, de som vill ha en klubb att mysa i, de som saknar sammanhang. Inget fel i det, men jag märker också, att de progressiva, de ambitiösa, de med visioner, ofta väljer andra karriärvägar och avstår politiken. Förutom de gamla hantverkarna då, de solida kvinnorna och männen med rötter i folkrörelserna, smidiga hajar som rör sig vant i fullmäktigmöten och vet allt redan innan det har hänt. Dessa, har alltid imponerat djupt på mig och blivit riktiga förebilder. Vilket kunnande!

Men så finns också de “egenkära pratkvarnarna” som glider runt i den lilla lokala politik-pölen på en liten “powertrip” och producerar inget annat än varmluft. Lika mycket som jag högaktar de gamla hantverkarna, lika mycket irriterar jag mig på de olika tupparna och hönorna som struttar runt och positionerar sig. De är alla direkt skadliga för väljarna egentligen. De har oftast smilat sig in från avbytarbänk och är helt omöjliga att få ut ur politiken väl de bitit sig fast. Jag kallar dem “bojsänken”.

Vad jag kokar ner det här inlägget till är ett tufft besked till alla gamla partier; ni måste ställa allting ni någonsin tagit för givet på huvudet om ni vill ha nya medlemmar! Det kommer att göra ONT!

Det är svårt att säga det här, prata om det här, eftersom jag högaktar så många av de äldre, stabila politkerna i min närhet. Lokale legenden Per Söderberg (c), Gunnar Hjelm (m) och flera andra män och kvinnor som för mig representerar det politiska hantverkskunnandet med inspirerande precision. Men hur det än är med det, så hänger partipolitikens framtida vitalitet på att den klingar i harmoni med samtidens kultur och beteendemöster. Om media, folket och marknaden förändras, så måste hela den politiska proceduren följa efter. Stannar den kvar i något som misspassar mot samhällets utveckling i allt högre utsträckning, så går det inte att rekrytera nya medlemmar.

Det är inte det att vi inte når ut till folk, det är hela vårt erbjudande som felar.

Och tro inte att det är upp till ANDRA att ändra på sig för att “få vara med i vår klubb”. Nej, så avundsjuka är inte folk på oss längre kära kamrater. Det var länge sedan det sneglades avundsjukt på någon med ett förtroendeuppdrag. Idag kanske någon kastar en blick av rent medlidande på sin höjd.
Detta gäller inte i de gamla lagren givetvis. För åldrarna 55 och uppåt är det förtfarande “fint” att vara politiker, ungefär som att det var “fint” att var läkare. Men….förstår ni, samhället består med tiden av en allt mindre del människor över 55 år.

Så vi måste alltså gå till ritbordet och uppfinna ett helt nytt parlamentariskt fordon för nya medlemmar att attraheras av. Det måste till en helrenovering av både kultur, beredningsprocess och arbetsmetod.¨Den stolpiga uppförandekoden i fullmäktige, de evighetslånga och oftast urvattnade interpellationsdebatterna. Allt måste granskas under lupp, för att se om det går att göra på nya sätt.

I stället för att på våra möten fråga oss “hur ska vi marknadsföra oss bättre så att vi får nya medlemmar” så ska vi fråga oss “hur kan vi förändra oss så till den milda grad att vi utgör ett attraktivt sammanhang att tillhöra igen?”. För det brister som sagt inte i marknadsföringen. Det brister i erbjudandet. Och det är inga små justeringar som behövs. Det måste till storstädning. Allmänheten underkänner hela vår politiska kultur och det är därför vi inte attraherar nya medlemmar.

Det är inte meningen att den tilltänkta nya politker-generationen från 2008 och framåt ska anpassa sig till procedurer, rutiner och kulturer som skapades av Tage Ehrlander, Karin Söder, Gösta Bohman och Torbjörn Fälldin. Det kan väl vilken människa som helst begripa. Ändå sitter vi, relativt nya politiker fortfarande och skvalpar med fötterna i resterna av deras kultur.

Det partipolitiska arbetet måste ställas om till att spegla vad kommande moderna medlemmar kräver av en attraktiv organisation. Annars blir det ingen ny medlemsrekrytering förstår ni. De nya medlemmarna uteblir och flykten fortsätter. Och den här kritiken riktar jag lika mycket inåt mitt eget parti som till alla andra.

Flera jag mött verkar resonera som så att “bara vi driver rätt frågor så vaknar folk och blir medlemmar och engagerar sig”. Som om det vore ideologin och sakfrågorna ensamma som motiverar människor att viga sin fritid till politik. Glöm det.

-Det är huruvida det är enkelt att delta, om man omedelbart kan få påverka och få bekräftelse, om det ger status, om man kan få en okej ersättning och om man kan få hantera det via IT. Dessa faktorer, är avgörande för medlemsrekrytering 2008.

“Sådana politiker vill vi inte ha”. Säger då de gamla vännerna av ordning.

“Okej” säger jag. “Var utan då” blir mitt svar.

/Stefan Hallgren (c)

Återigen är Cattis blogg mitt i krysset.

Jag fick fatt på det som kliar.

 Jag har äntligen fått fatt på den där irriterande känslan, tanken ni vet, som inte låter sig formuleras utan undflyr en hela tiden. jag förstod helt plötsligt vad jag står, vad mitt förhållningssätt till den Svenska politiken idag är.

-Jag kom fram till att hela den gamla parlamentariska kulturen idag är ett enda stort systemfel i sig. Världen gick för tio år sedan vidare in i ett paradigmskifte när samhället blev uppkopplat, men den gamla Svenska demokratin slutade tvärtom att utvecklas helt och stannade kvar i en tradition med rötter i industrialismens och  politikens ungdom. Detta är så oerhört skadligt för kvaliteten på demokratin, eftersom den, då den inte längre svarar mot behoven utifrån, helt enkelt dör inifrån, långsamt, som om den hade cancer.

Fysiska gamla folkrörelsetraditioner i form av “Scoutlägerbetonade kram-kalas” och liknande slutade attrahera potentiella medlemmar redan på 90-talet.

Det är ingen fritidsklubb vi nya, yngre partimedlemmar vill ha, -de flesta av oss vill ha snabba och kärnfulla instrument för att diskutera och exekvera beslut med så lite besvär som möjligt. Helst Integrerat med webben med kraftiga datastöd i processen för gruppsamverkan, digitala certifikat, dokument- och remisshanteringhantering, beslutsstöd och webb-verktyg för intern röstning för att bereda frågorna i partigrupperna innan fullmäktige och liknande. SMS-kalendrar och snabba puckar. No fuss.

…Och så lite som möjligt av oändliga vidhängande kickoff-helger på obskyra kursgårdar och liknande tack. även om behovet av dem givetvis ökar före och efter ett val.

Systemet betalar oss fritidspolitiker nästan ingenting i arvode medan man tvingas riskera att ha sönder sina familjer om man ska ställa upp på alla stora och små möten som hålls hela tiden.. Alltså måste fritidspolitikers medverkan underlättas och effektiviseras extremt mycket, så att det tar lika mycket tid i månaden som en halv tvättdag ungefär. Totalt. Det måste bli mer action och mindre malande med käkarna.
 ”Skicka över agendan, stäm av den med väljarna, knåda den tillsammans och låt oss gå till beslut” liksom.

 Det gamla politiska Operativsystemet som sköter sverige idag är som att tvingas använda Windows 95 d.v.s. helt oanvändbart om man vill utföra något vettigt arbete med det. Men det är det enda vi har, alltså måste det politiska systemet helt enkelt reformeras på en nästan konstitutionell nivå.

Ny organisationsform, ny teknik i mitten, mindre resor, möten och kurser och  i stället fler gruppmöten via webbkonferens, högre grad av delegation och ansvar, mindre “trivselfika”. Så att det mer liknar ett riktigt, kvalificerad arbetsuppdrag helt enkelt. Arbetsbeskrivning, reslutatkrav och förväntingar även för fritidspolitikern. Man bör också sänka antalet ledamöter över hela spannet, men å andra sidan göra dem  synliga i högre grad och ansvariga inför medborgarna genom att göra deras arbete i den politiska processen helt transparent för väljarna genom IT.

Se där. Utifrån bara ovanstående embryo och 400 miljoner kronor skulle jag kunna skriva en första kravspecifikation till en beställning hos en systemleverantör och renovera hela den Svenska Demokratins organisatoriska arbetsprocess utan att tumma på kvaliteten och sedan och få medlemmarna att VÄLLA in i partierna inom bara en treårsperiod.
Hm, se där, en fråga som faktiskt då SKULLE få igång min döende poltiska motivation vore att jobba med just en sådan reform förstås. Hm, en tanke. Undrar var man vänder sig med den?

Dessutom, vore jag riksdagsman, så skulle jag ha en egen webbsite som kopplade ihop mina “hem-väljare” med mig, dygnet runt.. Inför  varje sittning i riksdagen, skulle jag lägga ut de beredda frågorna på webbplatsen och föra en dialog med mina väljare i Internetforumet tills frågorna var behandlade för min egen del och sedan låta mina väljare, genom ett individkopplat röstningssystem få ha en åsikt om vilken knapp jag skulle trycka på i riksdagen. Sedan, skulle jag börja förhandla med riksdagsgruppen och därefter göra bedömningen, när hänsyn har tagits även till andra intressen.

Men bara i extrema undantagsfall skulle jag gå emot mina väljare. Ibland kan det ju t.ex. behövas när man beslutar om nationella storprojekt som järnvägsbyggen m.m. där regionala hänsyn måste vägas mot nationella intressen. Men i väldigt många frågor, så går det helt utmärkt att ha en representativ direkt-demokrati genom sin riksdagsman. Det skulle helt klart öka det demokratiska inslaget och samtidigt exponera mig för kritik från alla håll, precis som det ska när man är folkvald. Comes with the job.

/S

Alliansen på en FRA-powertrip.

I engelskan finns det ett uttryck som heter “powertrip”. 
Det beskriver när någon blir så “hög” och helt uppfylld av sin egen framgång, maktställning och status, att hon eller han helt tappar omdömet och börjar agera självs-vådligt och förlorar förmågorna att känna empati, bedöma proportioner och agera logiskt.

Igår, när SVT:s Agenda beskrev Fredrik Reinfeldts agerande i det fördolda, den härskarteknik han använde för att med psykisk misshandel skapa rättning i ledet i sin riksdagsgrupp, så var ordet “powertrip” det enda jag kunde tänka på. När sedan även Folkpartiet och mitt eget Centerparti visade sig ha gjort liknande övningar, så vände det sig i magen av oro och motvilja. Precis som det gör hos hundratusentals Svenskar i denna fråga.

Vet ni vad vi har fått för nya, härliga element i vårt gamla Svea Rike på sistone? 
Jo;
-En statsminister som utövar pennalism på självständiga riksdagsmän som väljarna röstat in i sitt parti.
-En regering som inför övervakningslagar som strider mot grundlagen och de mänskliga rättigheterna.
-En allians som håller ihop i en fråga som Svenska folket skriker i panik över att få sig pådyvlad.
-Liberala partier som snart sagt övergett alla sina liberala och frihetliga värderingar.
-En stat som tillhandahåller underrättelseinformation till diktaturer.
-En tidigare Socialdemokratisk regering som redan infört ett tiotal lagar som ger polis- och myndigheter rätt att tränga in i ditt hem och övervaka dig elektroniskt utan brotts-misstanke och utan att underrätta dig. Lagar som redan är på plats.
-Svenska EU-politiker som stödjer införsel av lagar som ska begränsa din frihet att säga vad du vill, på vilket sätt du vill i din blogg.

Accepterar du det här? Gör du det?

Vad var det för värld, vi vaknade till i morse. Var kom den ifrån?

Svaret är, att det inte var meningen att allt detta skulle komma att uppmärksammas i denna höga grad av den Svenska befolkningen. Denna utveckling skulle visserligen äga rum, men inte förankras genom öppen debatt. Kunskapen om detta skulle inte vara allmän egendom på det sätt den blivit. Det var aldrig meningen att detta skulle diskuteras i den höga grad det nu görs.


Men nu är den Demokratiska strålkastaren tänd. Obönhörligt står alla dessa frågor nu i kritvitt ljus och de som håller i dem skruvar på sig i obehag. Som troll i dagsljus. Det måste kännas obehagligt att vara en av dem som står i det ljuset.
Det är bra. För allt som är oegentligt i den här utvecklingen, d.v.s. allt som folket inte accepterar i den, ska helt enkelt bort. Begränsas, avvecklas, hindras och omöjliggöras i så hög utsträckning som vi någonsin kan få det till genom att obevekligt fortsätta lysa på frågorna.

Till sist så vågar de som håller i dessa tvångslagar inte stå kvar och hålla i dem längre. Och då faller dom.

/Stefan

Läs om Farmorguruns reflektioner i ämnet.
Rick Falkvinge om Hoppets demonstration.
Mina Moderata Karameller´s analys.
Blogge Bloggelito
Politikerbloggen om Reinfeldts hårda nypor.
“Det Progressiva USA” i samma ämne
Svd om att ge information till diktarurer
HAX om mobbarna.
Scaber Nestor tar ytterligar en vinkel
…och givetvis Opassande, dagen före…

Kampen om framtiden.

I den ena ringhörnan: Staten.

I den andra ringhörnan: Du.

Statistik och bloggportalen “Twingly” anordnar ett seminarium den 18:e september som kommer att redovisa statistik över hur många i Internetdomänen som varit aktiva i FRA-debatten. De har tydligen spännande siffror att redovisa.

Medborgarna har vaknat och bildar frenetiskt opinion utanför de formella strukturerna idag på ett sätt som inte kan definieras som något annat än en revolution. Detta fenomen är ett kollektivt underkännande av just den formella politiska strukturen och det är illa. Genom sitt agerande säger nu medborgarna att de inte vill agera inom det parlamentariska systemet längre eftersom förtroendekapitalet är förbrukat till den grad att man känner sig nödgad att välja andra kanaler för sitt politiska engagemang.

Ska vi titta lite närmare på det här med hur vi medborgare egentligen relaterar till politik och media??
-Det känns inte skönt att bli tillsagd att göra något som vi uppfattar som orätt eller obehagligt eller hur? Än mindre att tvingas göra det. Än värre blir det om någon fattar ett beslut om något som vi uppfattar som oacceptabelt och berättar om det först efteråt när vi inte längre kan göra något åt det. Den typen av regeringsform kallas ofta diktatur. Menar jag att Sverige har diktatur som regeringsform?
Nej, givetvis inte. men jag vill resonera om definitionen; vad kallar man ett styre där makten på papperet, men inte i praktiken utgår från folket? En Demokratur?

Länge har vi bara fått acceptera detta utan att ha en egen röst, då vår ovilja att delta bevisar att vi inte accepterar det parlamentariska systemets kultur i nuvarande form.
Alltså, har vi varit rätt maktlösa inför alla dessa beslut som tagits av människor vi egentligen inte litar på eller bryr oss om.

Historiskt så har framför allt två stora aktörer suttit på rättigheten att definiera vad som ska beslutas, publiceras och diskuteras i samhällsdebatten; staten och media.
Eftersom medborgarna nu i decennier ignorerat och underkänt den politiska apparaten och dömt ut den som ointressant så har politiker kunnat verka på en egen “ö” där de skapat och beslutat vad vårt samhälle ska bestå av ganska ostört. Detta skapar tyvärr förutsättningar för att politikerna med tiden får en förvrängd bild av sin egen roll och uppdrag därinne i korridorerna. En egen-bevarande kultur uppstår och risken för korruption ökar markant.

Den representativa demokratin har i praktiken inte fungerat i Sverige på många år utan partierna har fört sitt eget liv vid sidan av det övriga, ointresserade samhället. Genom sin bevakning, så har ändå de traditionella medierna (för att rättfärdiga sin egen roll och upprätthålla symbiosen) försökt skapa en bild av att det ändå pågår någon slags förankrad aktivitet i de politiska lagren, medan medborgarna gäspat och zappat över till “Idol”. Politik för vanligt folk har varit “någon som sköter om att snöröjningen fungerar och att hälsocentralen är öppen.”

Ingen kan idag med trovärdighet påstå att politik är något som engagerar gemene man annat än när medierna piskar upp lite frejdig “Idol-stämning” inför varje val och vi motiveras att gå till valurnorna av samma grunda, känslomässiga anledningar som vi tittar på OS eller Melodifestivalen och hoppas att “vårt lag vinner”.

Utanför valen, ägs politiken endast av politikerna själva.
De som redan är politiskt engagerade skriker alltid rakt ut när jag påstår ovanstående och säger “nej du har fel, vi är jättemånga som är djupt engagerade inom politiken och systemet är VISST förankrat hos väljarna! Okej, bevisa det. Ni har all statistik emot er, blir mitt svar. Mina meningsmotståndare är givetvis chanslösa. Sladdarna mellan väljarmassorna och den beslutande politiken har varit avklippta sedan länge. Valen är nästan onödiga. Ingen bryr sig på allvar.
Politik i dagens samhälle är bara en symbios mellan media och förtroendevalda. De förtroendevalda beslutar något, sedan redovisar media besluten. Allt har hittills gått totalt ovanför huvudet på den vanlige medborgaren.

Under tiden fullkomligen springer medlemmarna ut ur partierna, med höga knän. Partierna har ofta svårt att få ihop tillräckligt med folk för att ens bemanna stolarna i nämnder och fullmäktigen runt landet. Den trenden är entydig, bevisad och fastställd.
När man som jag är inne i apparaten, sitter i fullmäktige eller deltar på möten o.s.v. så är det lätt att få illusionen av att politiken faktiskt är relevant för människor utanför. Det är den inte. Det är bara för att vi har plenisalar, röstningsförfaranden, seminarier, möten och hela tiden ensidigt speglas av vår egen lilla klick som vi politiker luras att tro att det vi gör är förankrat hos den breda allmänheten.

Någonstans på vägen så skedde en skilsmässa mellan politiken och medborgarna och dessa trätande makar har fram till nu varit två helt skilda entiteter utan kommunikation med varandra.

Så hände något sommaren 2008.
FRA-lagen hände. Regeringen försökte i sista minuten innan riksdagens sommaruppehåll smyga in en lag som alla numer vet vad den innebär.
Några människor vaknade och tände en tändsticka i mörkret för att se bättre, utan att inse att de stod upp till knäna i bensin och så exploderade hela frågan i ansiktet på den gamla makten. En protest-våg utan motstycke i modern tid tog fart i ett medium som vare sig traditionella medier eller myndigheter kontrollerade.

Jag talar givetvis om Internet.

Under det senaste decenniet så har en ny infrastruktur växt fram under fötterna på den gamla maktapparaten som binder samman alla medborgare i ett realtids-nätverk.
Nätverkets inneboende kraft har varit helt osynlig ända tills den i och med FRA-debatten aktiverades som en enda näve och slog rakt ner på regeringens ömmaste tå. Utifrån, från ingenstans, kom folkets röst med en volym så hög att den helt enkelt inte kunde ignoreras längre.

Vad detta innebär vet jag inte ännu. Den formella makten ägs fortfarande av den gamla apparaten. Den vi inte respekterar. En naturlig utveckling borde vara att Svenskarna, som nu alla utgör den digitala domänen, migreras med den gamla makten och förändrar den efter de nya förutsättningarna. Att val-processen och rekryterings-processen till den Svenska demokratin integreras med den nya digitala kulturen. Att medias roll också förändras till att de i högre grad opinionsbildar och bevakar med Internetcommunityn som bas.

Staten och media kan sprattla några år. Censurera några år. Kämpa emot några år. Bestraffa några år. Låsa in lite folk. Misskreditera lite folk.

Utvecklingen är ändå helt irreversibel så länge vi alla har elektricitet egentligen. Staten och media måste ställa om kompassen.
De måste anpassa sig efter de nya förutsättningarna. Jag frågar mig vad de annars ser för alternativ? Tvång, motstånd och kontroll? Javisst. Det är just det hela den slutna, internationella topp-agendan gällande övervakningslagarna går ut på. Jag hoppas vi belyst just det faktumet tillräckligt tydligt vid detta laget.

Det är därför hela denna enorma protest-aktion egentligen är en slags kamp om framtiden. Mellan dig och staten. Mellan folket och staterna i en massa länder faktiskt, då hela denna övervaknings-strategi är samordnad mellan Sverige och resten av EU och mellan EU och USA i sin tur.

Det finns ljusningar. Demokratin och bevakningen av den kanske för första gången på ett halvsekel har en chans att falla tillbaka i folkets händer igen
.
Men bara om vi vinner den här kampen. Förlorar vi, så är både du, dina barn och dina barnbarn…helt rökta, för att använda nyspråk.

Så gör din röst hörd. Nu.

/Stefan Hallgren

Läs även “Spelet om framtiden” på SvD
En liten tant om makten.
JJ.n på Metrobloggen.

Relaterade länkar:
Mark Klamberg redovisar “Hoppets demonstration”
Farmorgurun i norrtälje skriver inlägg om den.
Mina moderata Karameller om ändamålsglidning.
Rick Falkvinge listar det viktiga.
Intressant punkt SE

Glöm inte stafetten!

9 september — 7 — Opassande
10 september — 6 — Oscar Swartz
11 september — 5 — Anna Troberg
12 september — 4 — Rick Falkvinge
13 september — 3 — Mary Jensen
14 september — 2 — Mark Klamberg
15 september — 1 — Stoppafralagen.nu företrädd av Anna Pettersson.

Du måste veta det här.

Jag ska sluta tjata övervakning snart, och återgå till de mer existensiella, filosofiska, mjuka vardagssakerna, men jag behöver verkligen låna er lite. Bara lite.

Bara för att ni ska vara underrättade inför framtiden.
Jag vill sätta den här kunskapen i huvudet på er. Av omsorg. Sedan kan vi låta det bero.

Det finns en alldeles riktig lista på vad myndigheterna har tillåtelse att göra mot dig (och dina bekanta) idag i övervakningsväg. Utan att berätta det för någon av er. Om du till exempel känner någon på håll, som håller på med olagligheter utan att du vet om det och de är under övervakning av polisen, så får polisen även gå in i din lägenhet när du inte är hemma och installera dolda kameror i dina väggar och spionprogram på din dator. Utan att du får reda på det. Visst låter det som science fiction? Visst vill man egentligen bara skratta och säga “hahahaaaa..jaaa, det där var ju roligt….”.

Nu är det så att det här är verklighet.  Paragraferna finns att läsa, fastslagna, utförliga, tydliga och solida.

Dessa lagar vill jag att du läser om. Bara en gång. Du kommer inte att tro dina ögon. Sen kommer du att vilja byta land.
För de finns. På riktigt. Redan idag.Utan att direkt ha marknadsförts, av förståeliga skäl.

Denna viktiga genomgång av vilka lagar som redan implementerats och vilka som snart är genomdrivna kan du läsa om på bloggen “Opassande”, om du trycker på den här länken.

Gör det. Det är bra allmänbildning om inte annat. Och bra fika-snackisar.

På ett annat plan, så hoppas jag ni förstår någonstans, att något fruktansvärt har hänt. Någonting fundamentalt håller på att förändras i samhället under fötterna på oss och det är ingen som hittills har frågat oss om lov.

Den här utvecklingen ger oss anledning att vara både ledsna, rädda och oroliga. För det är mot samhällets själva kärna detta slår. Demokratins innersta väsen ligger just nu på huggkubben och väntar på yxan.

Sen blir det mörkt.

/S

Mer om makt, fra och relaterade ämnen:
Hultins Tankegångar
Intensifier
Mina Moderata Karameller

Glöm inte stafetten!

9 september — 7 — Opassande
10 september — 6 — Oscar Swartz
11 september — 5 — Anna Troberg
12 september — 4 — Rick Falkvinge
13 september — 3 — Mary Jensen
14 september — 2 — Mark Klamberg
15 september — 1 — Stoppafralagen.nu företrädd av Anna Pettersson.

Informationsinflationen. Internet raderar hela yrkesgrupper?

Equalizer= utjämnare.

Vad händer när man sätter världens samlade kunskaper i händerna på större delen av mänskligheten samtidigt och ger dem alla möjligheten att samverka och kommunicera runt den?


Svaret är att skillnaderna utjämnas mellan de som vet och inte vet. Informations-inflation uppstår när allt mer validerad och högkvalitativ kunskap demokratiskt tillhandahålls alla från alla håll, till skillnad från tidigare, när kunskap var mer exklusiv och användes för lönesättning, karriärbildning och försörjningsmedel. Den plattformen kommer att försvagas i och med informations-demokratiseringen. Tänk på följande mening;

“Jag har information som du inte har, som gör att jag kan hjälpa dig, behandla dig, publicera dig, få dig friad i en rättegång, eller bestämma över dig”


Ovanstående mening går inte att applicera i samma höga grad idag som för bara några år sedan. Givetvis kommer människor inte att börja operera sig själva hemma bara för att de har tillgång till all läkarlitteratur på nätet, det är inte alls vad jag menar, utan min poäng är den att vi ser en glidning, en utjämning och en demokratisering av informationsmakten. Våra universitet och högre lärosäten får problem i och med detta.
Jag börjar höra historier från alla möjliga närstående att de genom att forska på Internet lyckats diagnostisera sig själva bättre än allmänläkaren på sin lokala hälsocentral. Något som bevisats senare när de väl fått en remiss till en specialist. Det är ett litet exempel på kunskapsglidning.

Låt mig ge flera exempel:

Politiker.
Riksdagsmännen röstade igenom FRA-lagen den 18:e Juni utifrån ett subjektivt underlag skapat av särintressen inom FRA-myndigheten själv. Den allmänna opinionen skrek i högan sky och plötsligt började hela landet utreda frågan med kraften hos tiotusentals personer och akademiker med en enorm flora fackkunskaper. Statsvetare och terrorism-expertis, humanister och journalister, ägnade sig åt mer än bara “tyckande” och grävde fram verkligheten runt FRA-frågan. Inom några veckor så hade en ofattbar vägg av förankrade och solida faktaunderlag presenterats som visade att riksdagen och regeringen slagit in på en mycket farlig bana. Regeringen kan fortsätta på den banan utan att bekomma sig, men nu med kunskapen om att de gör det mot bättre vetande och med allmänhetens ogillande. Internet-Regeringen 1-0.

Journalister
När informationsmakten helt plötsligt rycks ut från tidningshusen och deras röst och perpektiv inte längre är vare sig lika exklusiv eller attraktiv som tidigare, så infinner sig en slags inflation även här. Avståndet minskar mellan en journalists röst och en privatpublicistisk röst. Fortsätter utvecklingen åt detta hållet så kommer samhällsjournalistiken att helt försvinna ur mediehusen och ersättas av underhållnings- och featurematerial under en kort tid, innan Internetpublicisterna kommer ikapp även här. Marken gungar under Schibstedt och Bonnier.

Jurister
Den Juridiska världen har länge varit mycket ogenomtränglig och exklusiv, men offentlighetsprincipen i kombination med egenskaperna hos Internetsamhället gör att vi nu kan underminera domstolarnas informations-suveränitet, som tidigare ofta använts som ett rent maktmedel. Vi kommer därmed att få mer transparens i rättegångarna, mer information kommer att gå utanför traditionella medier direkt till slutkonsumenterna och detta kommer därför att stärka rättssäkerheten.

Vård- och omsorgspersonal
Alla, från överläkare till hemtjänst-personal, arbetar under allt större granskning. Lex-Maria-anmälningarna ökar i volym och transparensen ökar även här. En felbehandlad patient kan lägga upp sina erfarenheter på nätet och omedebart kopplas ihop med hundratals andra som erfarit samma sak, och därefter göra gemensam sak. Dessutom; efter att vi får en diagnos, så kan vi idag sedan gå hem och lära oss vad världens främsta experter på den åkomman säger, och ta del av de mest kvalificerade forskningsrönen tio minuter efter att vi lämnat vår hälsocentral.

Givetvis är det bara en provokation att hävda att kvalificerade, akademiska yrkesgrupper riskerar att bli arbetslösa i och med denna utveckling.

…men vår makt över dem ökar och vi är inte längre lika utlämnade till deras ensidiga bedömning eller godtycke, och det, kan vara en av de mer hoppfulla insikter jag fått på mycket länge.

/Stefan

Mer om makt, fra och relaterade ämnen:
Hultins Tankegångar
Intensifier
Mina Moderata Karameller

Glöm inte stafetten!

9 september — 7 — Opassande
10 september — 6 — Oscar Swartz
11 september — 5 — Anna Troberg
12 september — 4 — Rick Falkvinge
13 september — 3 — Mary Jensen
14 september — 2 — Mark Klamberg
15 september — 1 — Stoppafralagen.nu företrädd av Anna Pettersson.