Tavla på Pipeline i Sundsvall. Stort.

Kanske kan bara en viss typ av människor förstå storheten i att kliva in i en loge på ett hak i Sundsvall och hitta denna tavla.

Vad som händer i huvudet är svårt att förklara. Minnen från hösten 1978 tränger på. Hela min årskurs hade samlat filmisar med bilder från Stjärnornas krig i ett år sedan filmen hade premiär. I Sverige, och på landsbygden tog det på den tiden ett år för filmerna att nå den lokala biografen. Snacka om att hypen hann bli enorm.

George Lucas epos, “Star Wars”.  Ikoniserad och deklarerad som Amerikansk kulturhistoria redan på åttiotalet. Inget präglar en människa så djupt, som när hon stängs in i ett mörkt rum och ställs inför rörliga bilder i två timmar utan att störas av något annat. Historien, dramat och bildkonsten är omöjlig att fly från. Kampen mellan ont och gott. Scenografin som man lärde sig uppskatta som äldre. Skådespelarna som man sedan följde i alla andra produktioner. Ett skapat konstverk som börjat i en människas hjärna och sedan förmedlats till miljarder människor och skapat ringar på vattnet i decennier. Filmmusiken ikoniserad och framförd på världens seriösaste scener. Avhandlingar skrivna om de många politiska dimensionerna i filmerna om rymdhjältarna.

Där, då, 1978 så dammade gatorna utanför bion och lukten av Raggarbilarna som gjorde sina rundor i byn doftade starkare i en 11-årig näsa än i någon annans. Sommarlukterna för evigt fastbrända i minnet. Kön utanför biografen. Faschinationen så stark redan innan så starkt att hjärtat sprängde i bröstet. Jag skulle få se Stjärnornas krig.

All denna nostalgi leder någonstans. Jag vill mena, att jag och många av mina jämnåriga tvingar begreppet “konst”  att iklä sig nya betydelser. När en filmskapare skapar ett verk som får den typen av genomslagskraft på en hel värld, så blir den en del av de gemensamma referensramarna och minnena hos en hel värld samtidigt. Det är konst. Star Wars är konst.

När två  blygsamma kompositörer i Australien (Angus och Malcom Young)  komponerar en enkel gitarrlåt och sedan framför den som ett performance inför 50 000 människor på en idrottsarena så är det givetvis konst och kultur vi pratar om.  Enligt vår generations definition. Att 40-talister och finkultur-ivrare inte erkänner det är oväsentligt. De har inte längre tolkningsföreträde. Vi är för många som växt upp underifrån. They are outnumbered. Vill vi kalla en arenakonsert med AC/DC för konst, så är det konst. Punkt.  Kulturanslagen ska från och med nu utgå från  de uppväxande generationernas referensramar och preferenser. D.v.s. i huvudsak från dem som är minst 20 år yngre än MIG. 1900-talsdesign är konst för mig. Det är min närhistoria. Det är vår närhistoria. Det borde stå italienska vespor och Bernadottes hushållsredskap på dagens museer.  Jerry Williams Zuzuki från 1983 borde stå i glasmonter på Nationalmuseum. Det borde vara rundvandringar i Dogge Doggelitos barndomshem i Rinkeby.  Kulturutbudet borde idag spegla det sena nittonhundratalet i mycket större grad än det gör nu. Vi borde visa upp de som haft det största ansvaret för att vår nutida vardag ser ut som det gör idag. Bondesamhället, Mozart och Gotisk arkitektur i all ära, men allt detta var det som hade inflytande på musik, omvärld och politik för 2-300 år sedan. Det var relevant att visa upp på 1950-talet. Vi bör fokusera på att spegla VÅRA närmaste arv. Det som format den plattform som DAGENS unga lever i.

Vi borde i mycket högre grad erkänna populärkulturen som grundnorm i stället för tillbehör till den “finare” kulturen. Populärkulturen är politisk. Den ÄR samhället. Den speglar samtidsmänniskans förtjänster och tillkortakommanden ögonblickligen. Hårdrock och Internetporr. Det, är vad som ska in på konstens arenor för analys. Inte tröskor och pilspetsar.

/Stefan