Att äga plastbiten. (Mjukstartar bloggen igen)

Feta bonusar är jättebra.

"Hej jag är en girig gubbe som tillsammans med lika empatilösa chefs-kärringar just nu plundrar din plånbok din lättledda, naiva och maktlösa lilla människa"

Om man har gjort rätt för dem.

Jag är inte ensam om att ha problem med det här som uppdagats i pressen senaste veckorna. Det blir en pedagogisk kollaps när någon misskött ett företag, försäkringsbolag eller statlig organisation och sedan får en gratifikation på flera miljoner för det. När tusentals anställda får gå, men de som sköter företaget belönas ändå. Det bara går inte! I min och många andra värld, så är det okej med bonusar när man gjort bra ifrån sig. När företaget expanderar, när antalet anställda ökar, när man tagit marknadsandelar, när man ökat vinsten. När både ägare, anställda och börsen är så nöjda det är möjligt. Då får man för min del gärna, kvinna eller man (i det privata näringslivet), plocka ut vilken djävla bonus man kommer undan med för styrelsen. MEN! -När det företag eller den organisation man arbetar i, av någon anledning tappar greppet, skär ner, faller, förlorar marknadsandelar, ja, då får man helt enkelt leva utan bonus och gratifikation eller hur?

Så fungerar all Pavlovsk grundteori:

-Gör bra ifrån dig och få en belöning.

-Misslyckas och bli utan mat.

Ni kan inte, direktörer, styrelseledamöter och övriga chefer, förvänta er en djävla gratifikation när ni misslyckas!! Den kulturen KÖPER inte vare sig kunder, opinion eller ägare. Så back off. Den kulturen ska dö och aldrig mer återetableras. Webben och medborgarjournalistiken ska göra er så transparent utsatta  att ni inte kommer att kunna göra en enda moraliskt felaktig transaktion utan att åka ut på arslet. Jag är förbannad idag. För ni står i vägen för en bredare välfärd. Move over och gå i pension för fan.

Vidare: -När det gäller  fackförbund, pensionsförvaltare eller statliga organisationer, då är det en heeeelt annan femma än för privata företag, för då är JAG och VI med och betalar via skattsedeln!

Det är därför, kära “AMF-Wanja Dumby-Naiv”, som du och styrelsen inte kommer undan med några undanflykter. Ni har styrelseuppdragen för att ni ska sköta just sådana här ärenden etiskt, rimligt och professionellt, vilket inte har varit fallet. Därför så faller också det formella ansvaret på er. Det vet alla som läst lite vanlig styrelse- och bolagsjuridik. Det hör till uppdraget att tillse att ni agerar ansvarsfullt.

Därför, ska ni nu åtalas, alternativt bara hållas ansvariga enlig Svensk bolagsordning för att ha agerat illojalt mot ägarna, spararna och alla andra på vars uppdrag ni sitter.

Det kommer att bli en fest att följa. Efter den här affären, så följer givetvis nya, i andra organisationer. Tidningarna har fått vittring på att det här säljer lösnummer, så vi kan se fram emot en skandal i månaden  hela tiden i nya sammanhang där tant efter farbror ställs med ändan bar, för folkets fromma.

Wanja, Party like a Rockstar today, för snart är du undersköterska igen.

/S

Har musik ett värde överhuvudtaget?

Upphovsrättedebatten börjar mogna. Jag är emot IPRED, jag tycker det ska vara lagligt med småskalig kopiering för eget bruk och jag tycker att det behövs nya modeller i flera fall gällande att ta betalt för musik.
Jag är alltså ingen beivrare av att jaga fildelare. jag tror på nya vägar. Det jag vill tala om idag är det rent känslomässiga eller eknomiska värde en låt representerar.

En människa ska inte behöva betala något för något den inte tycker om, längtar efter eller inte vill ha enligt mig. Det känns självklart eller hur?
Något som människan däremot vill ha, suktar efter, njuter av, något som förhöjer livskvaliteten gång på gång varje gång det används, det borde det finnas ett ekonomiskt värde i, om man ser till hur en frisk marknadsekonomi fungerar.

Låt oss ta några exempel, som faktiskt liknar musik, på så sätt  att den ger tillfredställelese  bara just när det pågår, det är alltså flyktiga tjänster, som man måste betala för varje gång man vill göra om det och känna det igen:

-Ett spa, som skänker njutning kostar pengar varje gång man vill upprepa upplevelsen.
-En öl som gör att det känns skönt kostar pengar varje gång man vill upprepa upplevelsen.
-En god rätt på restaurang kostar pengar varje gång man vill upprepa upplevelsen.
-En massage kostar pengar varje gång man vill upprepa upplevelsen.
-En konsert kostar pengar varje gång man vill upprepa upplevelsen.

Ni förstår vad jag är på väg att komma till:

-Låten.

-När den spelas i en bar så bidrar den till att sälja sprit: -Någon tjänar pengar på den.
-När den spelas på en förfest, så njuter gästerna. -Värden tjänar sociala poäng på den.
-När den spelas i  butik stimulerar den till försäljning: -Någon tjänar pengar på den.
-När den spelas på en date stimulerar den till romantik: -Någon får kanske sex med hjälp av den!
-När den spelas när man är ledsen så kanske den tröstar:- Någon har ett socialt värde av den.
-När den spelas på en frisersalong mår kunderna bra: -Någon tjänar pengar på den.
-När den spelas i iPoden på väg till skolan, ger den kanske någon en bra start på dagen och förbättrar (om 50% av användarena gör samma sak) skolmiljön och betyg.
-När den spelas i radio, så genererar den antingen reklamintäkter eller lyssnarsiffror: -Någon tjänar både pengar och sociala (public service) poäng å¨den.

o.s.v.

Låten, när den är skriven, är alltså ute där på marknaden, genererandes nya pengar  och känslomässiga upplevelser till nya parter, företag och individer hela hela tiden.

Bra låtar blir heller aldrig gamla, ur detta perspektiv!

Skivbolaget som gör “Absolut-skivorna”, tjänar pengar varje jul på ”The Christmas Song” med Nat King Cole, inspelad på 1940-talet. Nytt klirr i kassan till nya affärsidkare hela tiden. På en 70 år gammal låt.
Vi sitter och sjunger “Laaaast christmas i gave you my heart” på efterfesterna fortfarande 2008, fast den skrevs 1983. Den ger oss nostalgiska upplevelser, höjer stämningen och representerar ett emotionellt värde för oss fortfarande. En låt kan alltså ha en mycket lång ekonomisk och känslomässig verkningsgrad över decennier, för de affärsverksamheter som tjänar pengar på den, och den publik som älskar den.

Samma låt, genererar alltså nya intänkter och upplevelser för brukarna gång på gång på gång på gång.

Märk väl, ovan har jag beskrivit alla som tjänar pengar på och njuter av musiken förutom de som <strong><em>tillverkat den. </em></strong>
Det låter väl rimligt, att de släpps in i värdekedjan någonstans tycker du inte? De som gjorde låten, ursprunget, arkitekten, uppfinnaren, fabriken. <strong><em>Ska de ha någon ersättning för allt den ovanstående nyttan som alla andra får av den?</em></strong>

Eller, ska man ta låten av dem, och tjäna alla de pengarna och få all den lyckan från låten utan att ge tillverkarna något? Tjavars. Jag vet inte. jag försöker bara sätta det hela i kontext.

Finns ingen efterfrågan så ska en produkt inte finnas, den dör naturligt.
Finns efterfrågan däremot, så uppstår en vanlig marknadsmässig&nbsp;affärslogik med köpare och säljare enligt min mening.
Där någonstans, står jag.

Vilka är de då som tillverkar de här produkterna, som alla dessa miljarder människor i all oändlighet njuter av, och företag tjänar nya pengar på hela tiden genom att använda dem?

-Jo, artister, studiobransch, producenter&nbsp;och upphovsmän.

Ta bort dem ur ovanstående värdekedja som jag beskrivit, så uppstår värdekedjan aldrig.

Det är därför licenser och ersättningsmodeller måste finnas.

Däremot: Om ingen njuter av låten, kräks av att höra den och ingen vill använda den i sin business (barer, skivbolag, restauranger, radio, frisersalonger o.s.v.) så ska ingen upphosman ha en spänn.
Om inget värde eller efterfrågan finns på låten och den inte tillför någon något av allt det jag uppräknar ovan, så ska låten dö och upphovsmannen vara fattig. Marknadsekonomi.

-För en låt förvandlas till en marknadsprodukt i det ögonblick någon använder den till att tjäna nya&nbsp;pengar i egen verksamhet&nbsp;eller någon får ett begär eller längtan till att höra på den.

Precis som när någon får lust att köpa en öl och gör det.
Eller en rätt på restaurang.
Eller en halvtimmas massage.
Eller en semester.

Och så vidare.

Det här är inte ett inlägg för eller emot fildelning som sagt.
Jag vill bara göra ett försök att belysa hur musik används, vad den gör, vilka pengar den genererar i andra hand till andra än upphovsmännen, och vilket förhållande en individ har till den.

That´s all.

/Stefan

Om kärnkraft i Jämtland…

…som om vi hade ett förhandlingsläge.

-När det konstaterats att vi kanske har mest Uran i världen. No no.

Om Jämtland skulle exploateras som Uranlän, så skulle 99% av länet fortfarande vara en “orörd helgedom av fiskevatten och naturskönhet”.

1% skulle vara ett mayhem av tågräls, gruvor och 20 000 arbetstillfällen och sisådär en Svensk Bruttonationalprodukt per år av pengar. Förmodligen skulle man slopa skatten helt för närområdena. Förmodligen skulle det byggas motorvägar till berörda kommuner och elektrifierad stambana av inlandsbanan.
Förmodligen skulle Sverige bli ett av världens rikaste länder. Förmodligen skulle alla ha hus med rostrifa vitvaror och ekparkett i en 70-milsradie runt jämtland. Förmodligen skulle alla ha jobb, och de som inte hade det, få medborgarlön, bara för att de bodde nära brytningen.

Jämtland skulle forftarande lysa oskuldsfullt runt Härjedalen och Åre, som orörda paradis i marknadsföringen.
Sverige skulle bli oberoende och självförsörjande. Rikt. Starkt, i en fallande världsekonomi. Som Norge.

Så…..rösten är lagd till människan i detta. Släpp efter lite, och få allt. Eller håll emot och få inget, för principen. Gissa vilket som vinner?

Civilisationens räddningsplanka….eller “miljömedvetandets samvete”, för att rädda en plätt på jorden, som nästan inte går att mäta i globalt perspektiv.

Självklart, ska vi både bygga världens största kärnkraftverk, och dessutom bryta Uran i länet. Allt som går. Så det knakar. Vad tänker ni med. Sluta hyckla. Släpp efter.

Vi har bäddat för detta i århundraden. Resistance is futile.

/Stefan

Ny Musikvideo av Happy Minds med artisten “SolSkugga”

Sol SKugga

Efter att ha letat locations för SolSkuggas nya video till låten “Intuition” såg vi plötsligt Fredrik Wretmans installation “Taptim” på Färgfabriken i Östersund. En magnifik installation i en av Europas vackraste konsthallar. Fredrik och FärgFabriken var generösa och tillmötesgående att låta oss filma där en dag, så vi gjorde lite research på vinklar, projekterade och satte igång.

Videon är ett samarbete mellan mig och Sol, där vi delat på uppgiterna bildmanus, storyboard och regi, och Sol har därefter redigerat materialet. Fotografer: Jag och Leif Karlsson på digitalproduktion.se.

Check it out!

love

/Stefan

Intuition

Vägars ände och sakers slut.

Utveckling. En kraft som inte frågar om lov. Som inte bekommer sig. En kraft som gradvis och transparent förändrar världen runt oss, så att de som åldrats något till sist inte längre känner igen sig. Det är helt naturligt. Utveckling tvingar fram saker, tar bort saker som man klänger sig fast vid. Slår sönder strukturer någon vill ha kvar. Omfördelar makt. Lämnar de som hade makt vid sidan av vägen, och välkomnar  de nya  till rodret.
Utveckling dödar industrier. Utveckling skapar nya. Förändring, är den starkaste konstanten. Evig förändring. Oförutsägbar, oväntad förändring.

Många givna tryggheter förändras eller försvinner nu snabbt:

- Efterkrigstidens folkrörelser.
- Den gamla politikens kraft och relevans.
-  Industrialismens grundförutsättningar.
- Konsumtionsmönster.
- Kollektiva värdegrunder.
- Partipolitik och ideologier.
- Familjebilden.
- Kommunikationsteknik.
- Kunskapsfördelning.
- Informationsmakt.
- Materiella ideal.
- Geografisk tillhörighet.
- Nationell egendom.
- Finansiell förutsägbarhet.

Många av ovanstående punkter, har utgjort gemensamma konstanter och bergfasta referenser för 40-50-talisterna. De har utgjort deras existensförutsättningar och spelplan.

Som om ovanstående punkter alltid skulle vara likadana, aldrig förändras eller försvinna.

Nu förändras de och försvinner.
Fort, våldsamt och skakigt.

Så välkommet det är.

I mina ögon, kan det inte gå nog fort, inte skaka nog våldsamt eller förändras för mycket.

Kom framtid. Kom friska framtid.

/S

I´ve seen it all.

…och det är ok.

Det är märkligt att upptäcka, att allt som de flesta andra strävar efter, inte har något värde för  mig alls längre.

Men tänk efter. Om du som jag skulle leva ett liv, där all ytlig bekräftelse du någonsin önskat dig uppfyllts hela tiden i 20 år. Att du alltid synts när du velat synas. Att människor alltid sett vad du gjort och kommenterat det. Att du vet att du kan, att du törs, att du spelat alla spel som någon någonsin kan drömma upp i ett liv, och till sist finna att inget av det gjorde dig större tryggare, bättre eller mer älskad.

Jag har varit i tidningen tusen gånger. Jag föreläser på slentrian och har inga problem med att stå inför människomassor oförberedd och bara tala om vad som helst, och dessutom lyckas vara underhållande. Det är bara gäspande business as usual för mig. Helt utan ansträngning eller eftertanke.

Tycker du jag koketterar och att det är lyxproblem?

Men snälla, det är kanske för att DU längtar efter att kunna behärska de sakerna egentligen? Om du visste det jag vet, skulle du förstå, att du lever som i The Matrix. Du är bara ett inkapslat batteri för de som behöver din plånbok, som viljelöst ska ge din energi till marknaden, medan den samtidigt håller dig sysselsatt av sprit, sexdrift, dokusåpor och drömmar om framgång, så att du vilseledd ska  förbli så upptagen att du aldrig någonsin tänker efter.

 Tro mig, det är helt tomt när man väl får tillgång till all världens ytliga bekräftelse. Det finns inget därbakom. Det är inte vad vi människor borde söka efter överhuvudtaget. Det är ett så snett skott, så långt bredvid målet med att vara människa. -Idol, Schlager, aktiepengar, fin bil, “normal familj” är alla blindskott på den resa som man fått på runt 80 år.

Man kan födas och leva ett helt liv, och sedan dö, utan att ha varit i närheten av sanningen.

Det finns ett liv, en annan plats, straxt under ytan, att mötas på, att leva på. Dit inga löpsedlar når. Där alla ord är på riktigt. Där trevande respekt, nyfikenhet och försiktighet leder vägen. Där vi verkligen är.

OM jag vill möta dig, så vill jag möta dig som den du är i det ögonblick där du håller på att vakna, innan du hunnit fälla upp sköldarna som visa vem du är till vardags. Jag är inte intresserad av vad du gör, vad du siktar på i ditt jobb, att du haft en trasslig historia eller att du tycker om rostfria dyra vitvaror. Jag vill möta den du föddes som, innan världen lärde dig hur du ska vara.

I´ve seen it all. Och det har gjort att jag tagit ut en skilsmässa från en värld, där tidningen Café och Cosmpolitan försäker bestämma mina värderingar. Där Filip och Fredrik är det som roar dig på vardagkvällarna. Där rödvinet är det som får dig fri och galen.

 Att tvingas se allt det som den kommersiella verkligheten ställt till med, gör mig sjuk. Därför ger jag den inte tillgång till mig.

Jag vill inte ha det, jag vill inte se dig så. Jag vill inte umgås med dig när du bär fram sån tomhet framför mig.
Säg mig i stället vad du behöver. Säg mig vad du längtar efter. Gå sönder och bli fri inför mina ögon.

Då, tar jag dig på allvar. Då, får du bli min vän. Endast då.

/S

När idiotsäkringen löser ut.

Staten funderar på olika sätt att gå in med räddningspaket om hundratals miljarder i stimulansmedel i finanskrisen.

Det är lika meningsfullt som att strö en död människas aska för vinden från en bergstopp. De pengarna försvinner ut i ingenting. Ingen verkan. Enorma skattemedelsbelopp.Varför?

-Därför att kraften i den globala lågkonkunkturen är långt mycket större än någon stat har medel att kunna motverka. Företag kommer att gå under och människor kommer att bli arbetslösa. Inse detta, och arbeta utifrån den strategin i stället.

Hur kan det komma sig, att en regering kan sitta och debattera om tio miljoner hit eller dit till t.ex. kultursektorn medan de med andra handen öppnar ett flöde på hundratals miljarder för att reparera dåligt skötta företag och stödja spekulationsekonomin?

Är det bara min tinningsven som dunkar på gränsen till att explodera när jag tänker på de här proportionerna? Är det för stora siffror för den anskilde individen att ta till sig?

Hur ska staten någonsin igen kunna försvara en besparingskrav på kommunnivå om några tiotals miljoner här och där, när vi medborgare direkt kan säga “jamen ni brände ju fler hundra miljarder på ingenting i finanskrisen”

Om vi säger så här; Staten sitter med ett godtycklig belopp, säg 200 miljarder på fickan, tittar veligt på penningbunten, vänder och vrider på vad de ska göra med pengarna. Valet står mellan att vinna korta poäng genom att ge “stöd” till en ekonomi som redan är död eller att göra något annat.

Förstår ni läsare hur mycket 200 miljarder är? Förstår ni hur omöjligt det skulle vara i normala fall att klämma ett sådant belopp ur staten utan ofattbara skattehöjningar? Varför går det så lätt nu helt plötsligt? Så lättvindigt?

Två hundra miljarder kronor skulle till exempel räcka till att nästan sätta hela sveriges byggsektor i arbete i flera år. Några fria exempel: En helrenovering av Inlandsbanan. Vindkraftsparker. Satsning på höghastighetsjärnvägar samt göra en riktig Europaväg av 45:an.  Öppna upp hela Sverige med miljövänliga, billiga transportalternativ. Pengarna skulle kunna skapa långsiktiga strategier för småföretagarna, med nya riskfonder och skattelättnader. Här har man kanske bränt halva sedelbunten, hundra miljarder. Resten, skulle kunna gå till att bygga nya sjukhus och totalt modernisera och finansiera upp hela vårdapparaten samt polisen. Allt detta skulle sammantaget skapa hundratusentals jobb.

Förstår man inte att investeringar är den bästa vägen genom en lågkonjunktur?
Samtidigt som man då sätter nästan hela folket i arbete, så bygger man ett modernt land med stark infrastruktur, kraftigt egenföretagande och ett överlägset välfärdssystem. Detta ökar konkurrenskraften gentemot andra länder och gör Sverige starkt. Kronan går upp, blir stabil och man bygger substans i stål och betong.

-Men icke. Hundratals  miljarder, ska istället ut nu i onödan, till ingenting, och utan anledning.
“Poff” -Borta.

Kvar ligger i så fall Sverige, fortfarande omodernt, med åldrade ekonomimodeller, sviktande infrastruktur, arbetslöshet och allt svagare privatsektor och detta på grund av en politisk kultur, som sitter fängslad av sig själv i en halvsekelgammal organisationsmodell, befolkad av människor, som för länge sedan passerat bäst-före datum gällande moderna, modiga och nödvändiga strategikunskaper.

Idag behöver vi modet att ta starka, kraftiga och obekväma beslut, eller så får vi låta landet dö sotdöden.
Tidsfönstret vi har, är bara några år, innan det nya måste vara på plats.

Det måste börja nu.

Borg, är du hemma?

/Stefan Hallgren (c)