Att äga plastbiten. (Mjukstartar bloggen igen)

Att äga plastbiten. (Mjukstartar bloggen igen)

Att “äga plastbiten” är ett beteendemönster som just nu försvinner fortare än en thailändsk rännskita. Den fysiska bäraren är (read my lips) _borta_, det är bara det att de sista exemplaren inte hunnit lämna hyllorna ännu.
Min bästa kompis har samlat stenkakor sedan han var tio år gammal. Han har två olika spelare hemma som klarar 78-varvare. Mysigt.
Även om det fortfarande finns en del DJ:s HIFI-entusiaster och musiksamlare på marknaden som värdesätter vinyl och CD, så utgör de redan nu en sådan försvinnande liten del av den totala konsumentmassan. Om ett par år är den klicken lika stor som den grupp människor som samlar på 78-varvare.
Vi kommer snart alla att alltid vara omgiven av all musik som någonsin gjorts, dessutom tillgänglig med en sekunds varsel, i den applikation som ligger närmast för tillfället. Bilradion, Hemmadatorn, Mobilen etc.
Min stenkake-samlande kompis bleknade häromdagen när jag satte honom framför “Spotify” och radade upp FLER Cab-Calloway-låtar från 1930-talet än han hade hemma i sin stenkake-samling.
-Jag knappade lite och hade ena sekunden Tori Amos i högtalarna och sekunden efter ljöd “Minnie the Moocher” från 1938 med nämnde Calloway.

Instant everything.

Han vände sig om med chockat ansikte, som om det var häxeri, och sa “fattar du vad det här innebär?”.

Jag svarade “Ja, det gör jag.”

/Stefan

Billioner i sjön i onödan.

Nu ser vi på hur världens regeringar går in och garanterar bankernas utlåning. USA med 4 Billioner kronor. Men FED:s stödpaket räckte tyvärr ingenstans. Det var som att stoppa in en ärta i en majbrasa. *poff* så var pengarna borta. Alltså…borta. jag menar verkligen borta.

Svenska staten har gått in med sådär en 150 miljarder. Till att börja med. Till saken hör, att dessa åtgärder är (om vi gör metaforen med en människokropp) att jämföra med att försöka köpa ett andetag.

Ett i taget. Väldigt dyra andetag.

Problemet är, att man samtidigt inte köper någon “mat” till den finansiella kroppen. Ekonomin kan alltså andas ett tag med de tillförda pengarna, men får ingen ny näring. Detta gör att hela systemet dräneras på energi och orkar inte vidare av egen kraft oavsett hur mycket pengar som pumpas in.

Föreställ er nu, att staten i stället hade satsat alla dessa pengar på nationella infrastrukturprojekt. 150 Miljarder räcker förmodligen till att göra Europaväg 45 fyrfilig, eller till att bygga ut och elektrifiera inlandsbanan eller bygga tiotusentals nya vindkraftverk. TBI-projekt. Trä, betong och invigningsbart. Bestående.

Vad hade hänt då?  Jo; -Hundratusentals nya jobb skapas givetvis. Detta ger ökad köpkraft. Man får mer pengar bundna i fasta, penga-genererande tillgångar o.s.v. Dessutom byggs ett starkare, mer konkurrenskraftigt land och sätter fart på industrin.

Men det gör man inte. I stället så sprutar man ut våra pengar i Tsunami-kaskader rakt ut i ingenting.
Det är det som känns så svårt, att se alla dessa stödbiljoner pumpas in bara för att rädda luftekonomin. Värden motsvarande hela stadsbudgetar, hela bruttonationalprodukter, går in i något som ändå inte hjälper. Pengar läggs in för att garantera luftkonstruktioner som inte kan räddas. Stödja det som inte finns. Aldrig funnits. Hela konstruktionen är helt frikopplad från realvärdena. Sådant som faktiskt produceras. Det egentliga värdet.

Dessa åtgärder gör regeringar och banker idag. Och skickar räkningen till medborgarna. Dig.

En modigare åtgärd, hade varit att låta den stora finansen med alla dess finansmänniskor falla, och sätta pengarna i riktigt arbete i stället genom investeringar och snabba gigantiska nationella arbetsprojekt. Då reparerar ekonomin sig själv.

En bildad läsare kanske tolkar in planekonomi och kommunism i ovanstående resonemang. Inget kunde vara mer fel. Däremot tror jag på symbiosen i en blandekonomi i svåra tider. Användandet av statliga pengar till infrastruktur, byggprojekt, energi och kommunikation kan isoleras helt från den övriga marknaden.

En demokrati behöver samhällets materiella kärnvärden närmast kroppen, ägda av folket. Resten av marknaden kan vara fri som fågeln och helt oreglerad. Detta förutsätter i och för sig en frisk, rättvisestyrd, okorrumperad och kompetent politikerkår…och det…har vi ju tyvärr inte.

Så…what to do? Tja, förr eller senare så hamnar vi givetvis i mitt scenario i alla fall med förstatliganden och investeringar i allmännyttan, det är bara det att det vore bättre att inte ha slängt bort så oerhört stora värden i räddningsförsöken innan dess.

Jag tror att om man frågade folket vad de skulle vilja använda 150 miljarder till, så såg de nog hellre ett hypermodernt järnvägsnät och tvåhundratusen nya jobb till exempel, än några månader med konstgjord marknads-andning och alla de pengarna i sjön. Marknaden repar sig nämligen inte denna gången. Inte på väldigt länge.

/Stefan

Alien nation.

Kliver ut. Ser löpsedlar. Märker att de alltid talar till någon annan numer.
-Ett friskhetstecken. Löpsedeln susar rakt förbi mig och träffar mannen med den stora snusen bakom mig istället.
Media sänder något annat, till någon annan. Jag  är inte målgrupp längre, -för sexspalter, pokertips och trädgårdsbilagor. Skönt. Kanske är det åldern. Eller något annat.


Kollar TV:n. Ser TV-reklam. Undrar vem den är till för.
Mig? Menar de att det är jag som ska rusa åstad och köpa Ajax, Libero och utomhusfärg?
I don´t think so. 

Ser några TV-program. De är alla gjorda för någon. Annan.
Filip och Fredrik. TV är stulen tid i dessa våra hem, där ofta inget annat liv finns.

Kliver in på Statoil, ser 30 olika magasin om heminredning i hyllan och undrar vem som köper dem och hur de tänker….på sina barn.
Får de små plats där, mellan tvivlen om kärlek och de oljade ekgolven?

Lyssnar på Radio Rix. Den spelar någon slags tom musik för någon. Jag undrar för vem. Kanske för skivbolagen.
Eller…kanske för att frisörerna ska ha en ljudkuliss att klippa hår till. Så är det nog.


Hör några politiker prata politiska om något politiskt. Undrar plötsligt på vems uppdrag de pratar.
De bara finns där, och byts ut lite varje gång det är Idol-val-festival var fjärde år. Så att det alltid kan finnas en liten grupp ansvarsfulla, rediga kvinnor och män i systemet som kan fortsätta att göra…..fel.

Läser om finanskrisen i världen. Konstaterar en självklarhet. Om girighet.
Gordon Gekko i filmen “Wall Street” uttalade de bevingade orden “Greed is good, greed works”.
Nej Gordon. Nej. Det fungerade inte.

Noterar att det finns 32 olika sorters Schampo bara på stormarknaden nere på hörnet. Det är en hel del. Utsläpp.
Vi måste ju ändå få ha lite att välja på. Annars är vi ju kommunister.

Läser att en ordinär lägenhet i Vasastan på 79 kvadrat gick för 4,4 miljoner. Rätt många har köpt sådana. På kredit.
Medelklassen. -De nya uteliggarna.

Ser på webben att klubbarna runt Stureplan var fulla med folk igår med. Alla kvinnor på bilderna har blanka ögon och märkliga läppar. Ännu en morgon väntar. Med runnen mascara.
Kärlekens vampyrer.

Läser att folk dricker mer, konsumerar mer, slåss mer, stjäl mer och lånar mer än någonsin tidigare.
Människan utvecklas.

Nära, allra närmast.
Här, hos mig. Räknar hjärtat tiden. Räknar, och hoppas. Och står ut. Och flyger i korta, varma ögonblick. Ibland.

Det är ok.

/S

Facit; jag har rätt.

En blygsam rubrik på en självklar slutsats.

I slutet av 2007 och början av 2008 har jag i ett flertal inlägg beskrivit faktumet att tillväxten länge legat på en nivå där den när som helst passerar en gräns där den inte orkar fortsätta uppåt. D.v.s tillväxten stannar av samtidigt som hela världssamfundet inklusive privatpersoner, kreditinstitut och stater är belånade över öronen.

När hög belåning möter minskad konsumtionsvilja så imploderar finansmarknaden. Det har för mig länge varit en självklarhet, men det hör till det finansiella systemets natur att inte erkänna att en sådan utveckling är möjlig. Aldrig. Neka i sten, fortsätt låna och konsumera. Bibehåll tillväxten, öka tillväxten. Rimligheten i en sådan kultur visar sig nu först i den Amerikanska ekonomin givetvis, eftersom den ligger sämst till gällande dessa mekanismer.

Det är nog inte bara jag som är konsumtions-trött. Konsumtionsboskapen orkar inte springa i den takt som behövs längre oavsett hur mycket marknaden försöker annonsera ihjäl sig för att övertyga oss.

Är man trött så är man trött. När gränsen passeras och människan till sist börjar misstänka att en ny äggkokare, en platt-TV eller ett nytt hus inte kommer att påverka den inre livskvaliteten så vänder hon sig bort och börjar reparera familjen och själen i stället. Och slutar konsumera. Aj aj aj.  Precis i det ögonblicket, när bara en liten del av jordens befolkning börjar tänka precis så, så tvärbromsar tillväxten. Även om 90% av människorna då fortsätter som förut i sin konsumtionstakt, så räcker den lilla utmattningen för att sätta världsekonomin ur spel och sätta en recession i rullning. Detta på grund av den höga belåningen. Att man konsumerar med lånade pengar. Det finns då ingen solid grund under konsumtionen. En hög köptakt på en mycket tunn is blir fallet, och det räcker med en liten skälvning för att alla ska falla igenom, kollektivt.

Den här utvecklingen vi ser på världsmarknaden idag, med banker i kris och börskollapser är bara början. En rätt bra början, om jag får säga så. För världen behöver precis den här utvecklingen för att normaliseras igen.

/S

Därför tappar partierna medlemmar.

Jag blev medlem i ett parti för första gången vid 34 års ålder. Efter att ha varit extremt debattlysten och samhällsengagerad i många år och med kopiösa mängder debattinlägg i pressen bakom mig som “loose cannon” så gick jag med i Centerpartiet. Med lång bakgrund i moderna IT- och reklamföretag, så hade jag en enorm mötesvana och tusen ideer.

Det jag möttes av, var mängder med fina och kreativa människor, större delen av dem, med lång erfarenhet och så gott som samtliga var skolade i den historiska folkrörelsens rutiner, framväxta på 60- och 70-tal.

Våra värderingar överensstämde, vår personkemi överensstämde oftast, men i övrigt stämde ingenting!

Jag kände mig helt inkompatibel med kulturen. Med de sociala träffarna. Med “föreningstänket”. Med samkvämen. Med den långsamma förankringsprocessen av frågor. Med den gamla hierarkin. Med åberopandet av “vårt stolta förflutna i bonderörelsen”. Med fokuset på att “konstruera motfrågor för att möta motståndarnas utspel” som självändamål.

För mig, som kom från en miljö där vi på mitt företags styrelsemöten brukade bereda och besluta i trettio sakfrågor före lunch, så kom den här kulturen som en chock.

“Demokratin måste vara långsam, den måste växa fram så att alla är med och den blir rätt från början Stefan” sa de äldste i partiet till mig, och klappade mig (vid den tidpunkten var jag produktchef i ett börsnoterat företag i Stockholm) på huvudet. Jag bet ihop och tänkte “jag ska lära mig den här kulturen”.

Så går det några år. Jag börjar se mönster. Jag upptäcker att politiken tenderar att dra till sig sådana som känt sig lite utanför i livet, de som vill ha en klubb att mysa i, de som saknar sammanhang. Inget fel i det, men jag märker också, att de progressiva, de ambitiösa, de med visioner, ofta väljer andra karriärvägar och avstår politiken. Förutom de gamla hantverkarna då, de solida kvinnorna och männen med rötter i folkrörelserna, smidiga hajar som rör sig vant i fullmäktigmöten och vet allt redan innan det har hänt. Dessa, har alltid imponerat djupt på mig och blivit riktiga förebilder. Vilket kunnande!

Men så finns också de “egenkära pratkvarnarna” som glider runt i den lilla lokala politik-pölen på en liten “powertrip” och producerar inget annat än varmluft. Lika mycket som jag högaktar de gamla hantverkarna, lika mycket irriterar jag mig på de olika tupparna och hönorna som struttar runt och positionerar sig. De är alla direkt skadliga för väljarna egentligen. De har oftast smilat sig in från avbytarbänk och är helt omöjliga att få ut ur politiken väl de bitit sig fast. Jag kallar dem “bojsänken”.

Vad jag kokar ner det här inlägget till är ett tufft besked till alla gamla partier; ni måste ställa allting ni någonsin tagit för givet på huvudet om ni vill ha nya medlemmar! Det kommer att göra ONT!

Det är svårt att säga det här, prata om det här, eftersom jag högaktar så många av de äldre, stabila politkerna i min närhet. Lokale legenden Per Söderberg (c), Gunnar Hjelm (m) och flera andra män och kvinnor som för mig representerar det politiska hantverkskunnandet med inspirerande precision. Men hur det än är med det, så hänger partipolitikens framtida vitalitet på att den klingar i harmoni med samtidens kultur och beteendemöster. Om media, folket och marknaden förändras, så måste hela den politiska proceduren följa efter. Stannar den kvar i något som misspassar mot samhällets utveckling i allt högre utsträckning, så går det inte att rekrytera nya medlemmar.

Det är inte det att vi inte når ut till folk, det är hela vårt erbjudande som felar.

Och tro inte att det är upp till ANDRA att ändra på sig för att “få vara med i vår klubb”. Nej, så avundsjuka är inte folk på oss längre kära kamrater. Det var länge sedan det sneglades avundsjukt på någon med ett förtroendeuppdrag. Idag kanske någon kastar en blick av rent medlidande på sin höjd.
Detta gäller inte i de gamla lagren givetvis. För åldrarna 55 och uppåt är det förtfarande “fint” att vara politiker, ungefär som att det var “fint” att var läkare. Men….förstår ni, samhället består med tiden av en allt mindre del människor över 55 år.

Så vi måste alltså gå till ritbordet och uppfinna ett helt nytt parlamentariskt fordon för nya medlemmar att attraheras av. Det måste till en helrenovering av både kultur, beredningsprocess och arbetsmetod.¨Den stolpiga uppförandekoden i fullmäktige, de evighetslånga och oftast urvattnade interpellationsdebatterna. Allt måste granskas under lupp, för att se om det går att göra på nya sätt.

I stället för att på våra möten fråga oss “hur ska vi marknadsföra oss bättre så att vi får nya medlemmar” så ska vi fråga oss “hur kan vi förändra oss så till den milda grad att vi utgör ett attraktivt sammanhang att tillhöra igen?”. För det brister som sagt inte i marknadsföringen. Det brister i erbjudandet. Och det är inga små justeringar som behövs. Det måste till storstädning. Allmänheten underkänner hela vår politiska kultur och det är därför vi inte attraherar nya medlemmar.

Det är inte meningen att den tilltänkta nya politker-generationen från 2008 och framåt ska anpassa sig till procedurer, rutiner och kulturer som skapades av Tage Ehrlander, Karin Söder, Gösta Bohman och Torbjörn Fälldin. Det kan väl vilken människa som helst begripa. Ändå sitter vi, relativt nya politiker fortfarande och skvalpar med fötterna i resterna av deras kultur.

Det partipolitiska arbetet måste ställas om till att spegla vad kommande moderna medlemmar kräver av en attraktiv organisation. Annars blir det ingen ny medlemsrekrytering förstår ni. De nya medlemmarna uteblir och flykten fortsätter. Och den här kritiken riktar jag lika mycket inåt mitt eget parti som till alla andra.

Flera jag mött verkar resonera som så att “bara vi driver rätt frågor så vaknar folk och blir medlemmar och engagerar sig”. Som om det vore ideologin och sakfrågorna ensamma som motiverar människor att viga sin fritid till politik. Glöm det.

-Det är huruvida det är enkelt att delta, om man omedelbart kan få påverka och få bekräftelse, om det ger status, om man kan få en okej ersättning och om man kan få hantera det via IT. Dessa faktorer, är avgörande för medlemsrekrytering 2008.

“Sådana politiker vill vi inte ha”. Säger då de gamla vännerna av ordning.

“Okej” säger jag. “Var utan då” blir mitt svar.

/Stefan Hallgren (c)

Återigen är Cattis blogg mitt i krysset.

Jag fick fatt på det som kliar.

 Jag har äntligen fått fatt på den där irriterande känslan, tanken ni vet, som inte låter sig formuleras utan undflyr en hela tiden. jag förstod helt plötsligt vad jag står, vad mitt förhållningssätt till den Svenska politiken idag är.

-Jag kom fram till att hela den gamla parlamentariska kulturen idag är ett enda stort systemfel i sig. Världen gick för tio år sedan vidare in i ett paradigmskifte när samhället blev uppkopplat, men den gamla Svenska demokratin slutade tvärtom att utvecklas helt och stannade kvar i en tradition med rötter i industrialismens och  politikens ungdom. Detta är så oerhört skadligt för kvaliteten på demokratin, eftersom den, då den inte längre svarar mot behoven utifrån, helt enkelt dör inifrån, långsamt, som om den hade cancer.

Fysiska gamla folkrörelsetraditioner i form av “Scoutlägerbetonade kram-kalas” och liknande slutade attrahera potentiella medlemmar redan på 90-talet.

Det är ingen fritidsklubb vi nya, yngre partimedlemmar vill ha, -de flesta av oss vill ha snabba och kärnfulla instrument för att diskutera och exekvera beslut med så lite besvär som möjligt. Helst Integrerat med webben med kraftiga datastöd i processen för gruppsamverkan, digitala certifikat, dokument- och remisshanteringhantering, beslutsstöd och webb-verktyg för intern röstning för att bereda frågorna i partigrupperna innan fullmäktige och liknande. SMS-kalendrar och snabba puckar. No fuss.

…Och så lite som möjligt av oändliga vidhängande kickoff-helger på obskyra kursgårdar och liknande tack. även om behovet av dem givetvis ökar före och efter ett val.

Systemet betalar oss fritidspolitiker nästan ingenting i arvode medan man tvingas riskera att ha sönder sina familjer om man ska ställa upp på alla stora och små möten som hålls hela tiden.. Alltså måste fritidspolitikers medverkan underlättas och effektiviseras extremt mycket, så att det tar lika mycket tid i månaden som en halv tvättdag ungefär. Totalt. Det måste bli mer action och mindre malande med käkarna.
 ”Skicka över agendan, stäm av den med väljarna, knåda den tillsammans och låt oss gå till beslut” liksom.

 Det gamla politiska Operativsystemet som sköter sverige idag är som att tvingas använda Windows 95 d.v.s. helt oanvändbart om man vill utföra något vettigt arbete med det. Men det är det enda vi har, alltså måste det politiska systemet helt enkelt reformeras på en nästan konstitutionell nivå.

Ny organisationsform, ny teknik i mitten, mindre resor, möten och kurser och  i stället fler gruppmöten via webbkonferens, högre grad av delegation och ansvar, mindre “trivselfika”. Så att det mer liknar ett riktigt, kvalificerad arbetsuppdrag helt enkelt. Arbetsbeskrivning, reslutatkrav och förväntingar även för fritidspolitikern. Man bör också sänka antalet ledamöter över hela spannet, men å andra sidan göra dem  synliga i högre grad och ansvariga inför medborgarna genom att göra deras arbete i den politiska processen helt transparent för väljarna genom IT.

Se där. Utifrån bara ovanstående embryo och 400 miljoner kronor skulle jag kunna skriva en första kravspecifikation till en beställning hos en systemleverantör och renovera hela den Svenska Demokratins organisatoriska arbetsprocess utan att tumma på kvaliteten och sedan och få medlemmarna att VÄLLA in i partierna inom bara en treårsperiod.
Hm, se där, en fråga som faktiskt då SKULLE få igång min döende poltiska motivation vore att jobba med just en sådan reform förstås. Hm, en tanke. Undrar var man vänder sig med den?

Dessutom, vore jag riksdagsman, så skulle jag ha en egen webbsite som kopplade ihop mina “hem-väljare” med mig, dygnet runt.. Inför  varje sittning i riksdagen, skulle jag lägga ut de beredda frågorna på webbplatsen och föra en dialog med mina väljare i Internetforumet tills frågorna var behandlade för min egen del och sedan låta mina väljare, genom ett individkopplat röstningssystem få ha en åsikt om vilken knapp jag skulle trycka på i riksdagen. Sedan, skulle jag börja förhandla med riksdagsgruppen och därefter göra bedömningen, när hänsyn har tagits även till andra intressen.

Men bara i extrema undantagsfall skulle jag gå emot mina väljare. Ibland kan det ju t.ex. behövas när man beslutar om nationella storprojekt som järnvägsbyggen m.m. där regionala hänsyn måste vägas mot nationella intressen. Men i väldigt många frågor, så går det helt utmärkt att ha en representativ direkt-demokrati genom sin riksdagsman. Det skulle helt klart öka det demokratiska inslaget och samtidigt exponera mig för kritik från alla håll, precis som det ska när man är folkvald. Comes with the job.

/S

Alliansen på en FRA-powertrip.

I engelskan finns det ett uttryck som heter “powertrip”. 
Det beskriver när någon blir så “hög” och helt uppfylld av sin egen framgång, maktställning och status, att hon eller han helt tappar omdömet och börjar agera självs-vådligt och förlorar förmågorna att känna empati, bedöma proportioner och agera logiskt.

Igår, när SVT:s Agenda beskrev Fredrik Reinfeldts agerande i det fördolda, den härskarteknik han använde för att med psykisk misshandel skapa rättning i ledet i sin riksdagsgrupp, så var ordet “powertrip” det enda jag kunde tänka på. När sedan även Folkpartiet och mitt eget Centerparti visade sig ha gjort liknande övningar, så vände det sig i magen av oro och motvilja. Precis som det gör hos hundratusentals Svenskar i denna fråga.

Vet ni vad vi har fått för nya, härliga element i vårt gamla Svea Rike på sistone? 
Jo;
-En statsminister som utövar pennalism på självständiga riksdagsmän som väljarna röstat in i sitt parti.
-En regering som inför övervakningslagar som strider mot grundlagen och de mänskliga rättigheterna.
-En allians som håller ihop i en fråga som Svenska folket skriker i panik över att få sig pådyvlad.
-Liberala partier som snart sagt övergett alla sina liberala och frihetliga värderingar.
-En stat som tillhandahåller underrättelseinformation till diktaturer.
-En tidigare Socialdemokratisk regering som redan infört ett tiotal lagar som ger polis- och myndigheter rätt att tränga in i ditt hem och övervaka dig elektroniskt utan brotts-misstanke och utan att underrätta dig. Lagar som redan är på plats.
-Svenska EU-politiker som stödjer införsel av lagar som ska begränsa din frihet att säga vad du vill, på vilket sätt du vill i din blogg.

Accepterar du det här? Gör du det?

Vad var det för värld, vi vaknade till i morse. Var kom den ifrån?

Svaret är, att det inte var meningen att allt detta skulle komma att uppmärksammas i denna höga grad av den Svenska befolkningen. Denna utveckling skulle visserligen äga rum, men inte förankras genom öppen debatt. Kunskapen om detta skulle inte vara allmän egendom på det sätt den blivit. Det var aldrig meningen att detta skulle diskuteras i den höga grad det nu görs.


Men nu är den Demokratiska strålkastaren tänd. Obönhörligt står alla dessa frågor nu i kritvitt ljus och de som håller i dem skruvar på sig i obehag. Som troll i dagsljus. Det måste kännas obehagligt att vara en av dem som står i det ljuset.
Det är bra. För allt som är oegentligt i den här utvecklingen, d.v.s. allt som folket inte accepterar i den, ska helt enkelt bort. Begränsas, avvecklas, hindras och omöjliggöras i så hög utsträckning som vi någonsin kan få det till genom att obevekligt fortsätta lysa på frågorna.

Till sist så vågar de som håller i dessa tvångslagar inte stå kvar och hålla i dem längre. Och då faller dom.

/Stefan

Läs om Farmorguruns reflektioner i ämnet.
Rick Falkvinge om Hoppets demonstration.
Mina Moderata Karameller´s analys.
Blogge Bloggelito
Politikerbloggen om Reinfeldts hårda nypor.
“Det Progressiva USA” i samma ämne
Svd om att ge information till diktarurer
HAX om mobbarna.
Scaber Nestor tar ytterligar en vinkel
…och givetvis Opassande, dagen före…